2.3.2 Kap 02: Skillnader

2. SKILLNADER

Trots allt finns naturligtvis skillnader mellan syndikalism och fascism, det vore absurt att förneka dem. För att inte låta objektiviteten bli lidande måste naturligtvis dessa inte underlåtas att redogöras för.

Innan detta görs borde emellertid en annan fråga besvaras, det gäller förhållandet mellan syndikalism och anarkism. Det förekommer en hel del begreppsförvirring i den frågan och det är lämpligt att redogöra för det faktiska förhållandet omedelbart; att inte göra det tidigt kan inverka på förståelsen av sammanhangen i resten av boken.

 

Syndikalism och anarkism

Syndikalism ses ibland som en ”syntes av anarkism, marxism och, i efterhand teoretiserade, rön från kampen mot kapitalet”1 . För syndikalistiska fackföreningar gäller att anarkister dras till dem och börjar sprida sina märkliga läror. I början av detta sekel insåg emellertid en del syndikalister faran med att deras rörelser togs över av anarkister och började protestera. Motsättningen inleddes vid en kongress i Amsterdam då Pierre Monatte ställde sig upp och förklarade för de häpna anarkisterna att de ingenting hade att skaffa med den syndikalistiska rörelsen och att den anarkistiska verksamheten inom syndikalismen var både upplösande och besvärande.

De som följer denna tradition kallas ofta ”rena” eller, lite mer nedsättande, ”fundamentalistiska” syndikalister och representerades på sin tid i Sverige av Rudolf Holmö. Här, precis som i England, Tyskland och Spanien slutade motsättningen med att de sanna syndikalisterna antingen uteslöts eller lämnade organisationen för att göra ett nytt försök med en ny fackförening.

Kritiken som de fundamentalistiska syndikalisterna riktar mot vad de ser som anarkisternas försök till skadlig infiltration av syndikaten är tvåfaldig:

Dels märkte man att allmänheten tog avstånd från syndikalismen, då sekttänkande och anspråk på ideologisk korrekthet tog överhanden istället för arbetarnas dagliga krav. Anarkisterna ansåg att det var viktigare att få bort alla heretiker (kättare) ur leden än att arbeta med fackliga frågor.

De rena syndikalisterna menade (vilket historien gett dem rätt i) att den anarkistiska läran, oavsett vilken av dess sinsemellan oförenliga riktningar det gäller, är så absurd att inte en på tiotusen skulle ge sitt stöd till den.

Orsaken till anarkismens totalhaveri och dess miss-lyckande med att skapa något varaktigt beror inte på ogynnsamma omständigheter. Det är inte yttre betingelser eller omvärldens motstånd, inte organisationer som svikit eller kompromissat, utan den anarkistiska läran i sig själv som gör den misslyckad. Att den har brutit ihop beror på dess egen absurditet och orimlighet.

En lära som har en sådan naivitet och så omöjliga anspråk tilltalar helt enkelt bara ett försvinnande fåtal av mänskligheten. Anarkisterna borde inte vara så förvånade över sitt fiasko utan acceptera att lärans inneboende orimligheter är orsaken till dess nederlag. Det var därför inte konstigt, menade syndikalisterna, att den breda massan i allt högre grad tog avstånd från syndikalism som de trodde var kopplad till anarkism.

 

För det andra riktas kritiken mot svårigheten av att upprätthålla enhetlig verksamhet. Den offrades som vi redan har sett till förmån för den allt överskuggande friheten. Anarkisterna har ägnat mycket tid och möda åt att hitta en balans mellan vad de kallar ”den globala mänsklighetens allmänna solidaritet och frihetskravet från den enskilde individen”.

Summan av deras verksamhet är ingenting! De har överhuvudtaget inte kommit ett steg närmare sitt mål att avskaffa staten än när de började sina försök för över ett århundrade sedan. Tvärtom lever staten i högsta välmåga och är idag starkare och mer maktfullkomlig än någonsin. Samtliga av anarkisternas ansträngningar, alla deras studier och allt deras arbete har varit förgäves. Motarbetandet av centrala krav och uppmuntrandet av spontana aktioner har lett till att alla program som bundit grupper eller enskilda avvisats.

Samtliga försök till bestående internationella anarkist-föreningar – och de har varit många – har runnit ut i sanden beroende på att inga konkreta program har kunnat antas. Det mest kända försöket var Ceciliakolonin i Brasilien vid slutet av artonhundratalet. Den övergavs snart då det var helt omöjligt för anarkisterna att komma överrens tillräckligt mycket för att upprätthålla verksamheten, de bevisade här sin egen oförmåga att utöva anarkismen i praktiken.

 

När anarkisterna gått in i den syndikalistiska fackföreningen går det helt plötsligt upp en talgdank för dem: istället för den totala avsaknad av disciplin och ordning som är en förutsättning för deras lära ser de helt plötsligt de allsmäktiga syndikaten torna upp sig. Anarkisterna insåg helt plötsligt att dessa skulle vara ett lika stort hinder för friheten som den borgerliga staten. Eftersom de inte klarar av att ha egna organisationer fortsätter de att verka inom de syndikalistiska fackföreningarna och de ger ett nytt recept på hur syndikalismen skall realiseras: Att försöka förverkliga syndikalismen, d.v.s. tankegångar hos en särskild ”—ism”, är enligt anarkisterna ”totalitär”. Istället borde det gälla att alla idéer, inställningar, åsikter etc. har likadant utrymme.

Det praktiska resultatet av denna attityd är undantagslöst att alla syndikaliströrelser har kollapsat2.

Disciplin, trohet, lojalitet och nödvändigheten av att följa gemensamt fattade beslut drunknar i längtan efter den allomfattande friheten; en frihet som enligt anarkisterna innebär att varje grupp, åsikt, person, vad—du—vill har rättighet att göra precis som de behagar.

I grund och botten ligger motsättningen mellan anarkism och syndikalism dels i att de förra inte accepterar massorganisationer som kan underordna individuella och lokala intressen för att realisera en bestående och effektiv organisation. Dels i en filosofisk fråga som splittrar många fler åsiktsgrupperingar än vad som kan anses vara meningsfullt i relation till dess betydelsen; det gäller frågan om idealism kontra materialism.

 

Enligt idealisterna, eller subjektivisterna som de ibland kallas, når människan aldrig utanför sina förnimmelser. Verkligheten, som den manifesteras i vardagen, är bara en skenbild. Det egentligt verkliga är inte den mångfald av självständigt existerande ting och händelser vardagen uppvisar, utan den sammanhängande helheten av allt vi erfar och upplever. Denna helhet är inte något materiellt eller konkret som existerar i tiden eller rummet utan principen för att vi skall kunna uppleva något i nämnda rum och tid. En opersonlig eller personlig princip (oftast manifesterad i gud) är alltså det sant verkliga. Utöver detta har idealisterna en annan maxim, nämligen att omvärlden inte är oberoende av medvetandet, vilket ger tanken att allt som existerar måste vara upplevt eller erfaret.

 

Materialisterna och deras filosofi har ett sämre utgångsläge. Under århundraden har deras inställning mött förakt och även idag används ordet med en negativ biklang inom eller mellan politiska rörelser.

Socialisterna anklagar liberalerna för att enbart tänka i kalkyler och inte se till människan och dennes behov. Högerextrema rörelser anklagar i sin tur socialisterna för att bara var ute efter materiella ting och bortse ifrån nationens andliga krav. Nyliberaler anklagar de konservativa för att inte snabbt nog avskaffa mellan-statliga handelshinder utan låter nationella intressen gå före abstrakta idealistiska idéer om människans och näringslivets frihet o.s.v. Det enda undantaget från regeln är nationalsocialisterna, där ledarna håller igen på idealismen för att inte skrämma bort de som söker materiella förbättringar.

Den materialism marxisterna, och därmed också de ortodoxa syndikalisterna, bekänner sig till missförstås ibland. Den går inte ut på att enbart materiella värden erkänts och att människan enbart drivs av ekonomiska motiv. Moraliska (i den mån man kan tala om sådana efter Solzsjenitzyn) och kulturella värden förnekas inte. Det själsliga är hos Marx av en annan natur än det materiella, men samtidigt beroende av det materiella och i sista hand en produkt av det.

Även i kunskapsteoretiska sammanhang använder marxisterna termen materialism. I motsats till idealismen så existerar enligt dem objekten för vår uppfattning oberoende av att de uppfattas. Det ses som ett axiom att det materiella är det primära och förnimmelsen, medvetandet det sekundära. Tankar är alltså en funktion av materien. Slutligen deklarerar marxisterna, som ett led i sin materialism, att såväl den materiella världen som dess styrande lagar är tillgängliga för kunskapen och att det inte existerar en transcendent verklighet som människan inte kan nå kunskap om.

 

Materialister misstänktes förr i tiden för att förneka gud och de eviga teologiska sanningarna; idag för att förneka idealen och de storslagna målsättningarna. Flera moderna s.k. syndikalister avvisar klasskampen såsom varande krass materialism. De vill t.o.m. avskaffa den röda färgen i flaggor och emblem. Målet är, förklarar de, att ”befria” hela mänskligheten och inte att separera in folk i klasser med antagonistiska motsättningar (riktigt så enkel är inte ekvationen för övriga iakttagare. Naturligtvis borde klasskampstanken och liknande antika företeelser förkastas, men med lite rimligare invändningar. Vi skall snart se exempel på dessa).

 

Syndikalisternas svar på anarkisternas kritik är att anklaga dem för att överhuvudtaget inte ha med arbetarrörelsen att göra. Det borgerliga samhället är enligt dem uppbyggt på individualism och det är den nuvarande samhällsformen som representerar allt rofferi. Anarkismen, förklarar de, är en utveckling av den borgerliga liberalismens grundtankar som i moraliskt hänseende inte skiljer sig ett dugg från den orättvisa variant de dagligen såg exempel på. Anarkismens samhällsteori är antisocialistisk och innehåller endast fragment av socialistiska synpunkter i sin kritik av kapitalismen. Dessutom innebär dess småskaliga strävanden en självmotsägelse om inte dess realisering innebär en återgång till småhantverk och småbruk.

 

För att inte bli totalt isolerade från de grupper som skulle tänkas kunna stödja dem avvisar anarkisterna detta resonemang. De hävdar att deras etik är av socialistiskt märke. ”Socialism” handlar inte om ägande utan är en opposition till egoismen och rovgirigheten som kännetecknade kapitalismen.

Anarkisterna hävdar att deras avsikter var att utveckla medborgarnas solidaritet och jämlikhet, de sätter sin etiska socialism mot materialisternas socialism. Enligt anarkisterna är det i själva verket övriga socialistiska riktningar (inklusive syndikalisterna) som kännetecknas av samma materialistiska begär som är kapitalismens högsta värde och mot denna ställde de ett förhärligande av andliga, etiska och moraliska värden, uttryckta i heroiska handlingar.

Rent etymologiskt är naturligtvis anarkisternas mål, syfte och betraktelsesätt helt oförenliga med syndikalismens. För att undvika att detta läggs fram döljer sig anarkister ofta bakom uttryck som ”anarkosyndikalist” eller ”frihetlig socialist”. Vad det senare uttrycket beträffar kan man konstatera att trots att socialism till sin natur är motståndare till frihet och att detta med all önskvärd tydlighet har bevisats i flera av världens länder, verkar socialism vara ett honnörsord bland dessa grupper.

 

När man konstaterar att den s.k. frihetliga socialismen inte är motståndare till kapitalism, feodalism, ofrihetlig socialism eller något annat, p.g.a. att de är motståndare till allt herravälde och alla försök att påtvinga andra sin vilja eller ändra i egendomsförhållanden, kan man bara inse att en så lös ostrukturerad föreställning aldrig någonsin kan ha en framtid bland varken arbetare eller andra

 

Syndikalisterna organiserar sig i fackföreningar, anarkister organiserar sig inte alls. ”Krossa staten” är ett uttryck som ofta återkommer när anarkister vill ge sin syn på framtiden. Riktigt hur samhället skall styras utan stat har de inget svar på och det är det mest framträdande kännetecknet på anarkismen: den saknar totalt alla svar på frågor om framtiden.

Det onda som skall bort är framför allt   byråkrati, militarism, monarkin och statskyrkan. Men, frågar sig läsaren, allt det andra som staten tillhandahåller då, vem skall upprätthålla det? Hos nyliberaler tar privat företagsamhet över ruljansen, men det är ju uteslutet hos de mer socialt lagda anarkisterna. Vem skall få skolor, universitet, forskning, sjukvård, försäkringar och pensioner att fungera? För att inte tala om de områden där snabba, centraliserade beslut är absolut nödvändiga: naturkatastrofer, större oljeutsläpp, eventuella kärnkraftshaverier samt nationella kommunikationer? Och hur går det med lag och ordning?

 

Vi kan i alla händelser få svar på den sista frågan. En s.k. anarkosyndikalist, ökänd av polisen som en beväpnad bråkmakare och beryktad för att hota människor med avvikande uppfattningar, uttalade sig för göteborgs-syndikalisternas räkning. Han förklarar: ”Vi behöver inga poliser, vi kan ordna sån’t själva!” 3(!)

Kan någon förvånas över att syndikalismen inte har större framgång i sina rekryteringsförsök när dels de fundamentala frågorna ovan är obesvarade, dels de frågor de kan besvara utfaller på ett sätt som de gjorde i Göteborg?

Det närmaste en beskrivning man kan komma över som framlägger syndikalisternas drömsamhälle är tanken att lokalkontor tar över så mycket som möjligt av det som centrala instanser tidigare skött. Det är en tilltalande tanke, men knappast originell och dessutom undrar man: vad är skillnaden mellan stat och kommun?

Båda två är territoriellt avgränsade områden där ett viss regelsystem upprätthålls och försvaras med maktmedel. Grupper av människor beslutar även i kommuner vad som är lämpligt för alla andra. Vad är en kommun om inte en stat i miniatyrform?

 

Halva svaret till frågorna om framtiden beror på den materialistiska historieuppfattningen som skall behandlas längre fram i texten, men en lika stor orsak är anarkisternas och syndikalisternas människosyn.

De anarkistiska tankegångar syndikalisterna har i bagaget ger uttryck för den mest optimistiska och ljusa uppfattning om människan som någon politisk ideologi har; människans inneboende godhet kommer att göra så att man kan leva i ett samhälle utan stat och strukturer.

Denna inneboende godhet kommer även ifråga vad gäller ordning och reda i samhället. Orsaken till att inga poliser eller myndigheter behövs är att när staten avskaffats kommer människan inte längre att vara förtryckt. Som genom ett trollslag kommer mentaliteten hos alla människor att ändras och alla kommer att vara goda mot alla. Motsättningar, utsugningar, orättvisor och förtryck upphör att existera!

 

Man kan här jämföra med tänkandet hos religiösa domedagssekter. I likhet med anarkister ser de ingen anledning till att överväga möjligheten av brister i sin övertygelse. Om man frågar en anhängare till en domedagssekt om det inte skulle vara klokt att spara på åtminstone en del av sina resurser, trots att undergången är nära, skulle han utan tvekan svara nej. Det finns naturligtvis inget behov av att lägga undan något. Världen skall gå under vid ett visst datum och det är närmast kätteri att överväga möjligheten att detta datum kan komma och gå, precis som de övriga fastställda tidpunkterna i historien när domens dag skulle ha kommit men uteblivit.

För anarkisterna är resonemanget likartat: världen skall bli ett paradis när staten är borta. Det finns inget behov av att organisera eller ens överväga möjligheten av att vissa institutioner kommer att bli nödvändiga.

Att ens tänka tanken är en renegatattityd och brist på renlärighet; det är villoläror som härstammar från en oupplyst tid då man trodde att det var nödvändigt med myndigheter och ordnade former för mänsklig samvaro.

 

Ett roande exempel på den anarkistiska logiken ger Roland Vila i sin bok Anarki till vardags : eftersom en del människor bryter mot lagarna och därigenom blir brottslingar, kommer det i ett anarkistiskt samhälle inte att finnas brottslingar eftersom lagarna som gör dem till brottslingar är avskaffade! 4

Huruvida denna omskrivning av begrepp gör en del individer mindre benägna att köra rattfulla, kasta bomber eller misshandla förbipasserande lämnar tyvärr Vila osagt.

 

Absurditeter i stil med detta florerar i hela den anarkistiska och syndikalistiska litteraturen. Sin största företrädare har denna åsikt hos den ryske anarkisten Peter Kropotkin (1842-1921).

Då darwinismen ger impulser åt en attityd med en inte fullt så sympatisk människonatur såg sig Kropotkin tvingad att i sin bok Inbördes hjälp ge exempel på hur välordnad naturen var och hur gemenskap och solidaritet förde världen framåt.

För att lösa problem med produktion och distribution förklarade Kropotkin att alla skulle sluta sig samman i kommuner som samarbetade. I dessa skulle fördelningen och ägandet baseras på ett sätt som för många ger obehagliga associationer; Kropotkin ville ha kommunism.

Vad detta ord betydde för honom kan sammanfattas i slagordet Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Varor och tjänster skulle ges åt den som behövde. Allt skulle läggas i öppna magasin där alla kunde ta vad de behövde utan kontroller eller myndigheter.

Kropotkin var övertygad om människans inneboende godhet och rättskänsla som skulle hindra missbruk. I sitt förkastande av alla former av lönesystem skiljer sig Kropotkin från de tidigare anarkistiska riktningarna.

Populärt är att kalla denna teori för anarkistisk kommunism och det är denna ideologi som SAC bekänner sig till. Det är underligt att de inte använder detta begrepp i sina reklampamfletter och slutar kalla sig syndikalister.

Det frihetliga anspråken säger dock ingenting; oavsett hur mycket lag och ordning avfärdas kan det inte döljas att dess bekännare är kommunister av den sort som världen redan sett för många av, det är troligen just för att denna term avslöjar för mycket om SAC:s målsättning som den inte används utåt för de som granskar rörelsen.

Det faktum att Kropotkins teorier har fört en tynande tillvaro i snart ett århundrade och att de aldrig har presenterats på ett allvarligt sätt i universitets- eller läroanstaltssammanhang är tillräckligt för att tillbakavisa dem som en kuriositet. En gammal mans drömmar om ett bättre samhälle som han skrev ned på papper.

 

Hur man skall tolka anarkisternas anspråk på att detta är ”vetenskapliga” analyser kan man fråga sig, men återigen ser man likheter med religiösa sekter. Om en företeelse skall ha framgång i västvärlden idag, så bör den ha vetenskaplig legitimitet, därför påstår anarkisterna på fullt allvar att Kropotkins analyser var ”vetenskapliga”. I verkligheten är dessa studier naturligtvis inte mer vetenskapliga än kreationism eller scientologi, även om vederbörande anarkist anser det.

Hela den anarkokommunistiska ideologins anspråk är ingenting annat än ett utslag av önsketänkande, de frihetliga socialisterna vill att världen skall vara sympatiskt ordnad, så de uppfinner argumenten de behöver. Om dessa sedan strider mot all vedertagen forskning och hela evolutionsläran struntar de i.

Det riktigt allvarliga vore här om vi får en situation där forskningen utsätts för politisk styrning. Det är inte otänkbart att om syndikalisterna någonsin hamnar i positioner där de har möjligheter till politiska samhällsbeslut (även om det är ytterst osannolikt), att de försöker stifta lagar som ger utrymme åt dessa idéer, på precis samma sätt som kreationisterna i KDS:s riksdagsgrupp försöker styra skolundervisningen.

Man kan fråga sig om det ärligt talat finns någon vuxen människa som på fullt allvar tror på den lära Kropotkin skapade och anarkisterna gjorde till sin. Tanken gör att man kan förvånas över med vilken likgiltighet de anarkistiska trosbekännarna ser på mänsklighetens historia; en historia som utan överdrift kan beskrivas som en absurd, global mardröm. Hela anarkismens idé står och faller med tanken på människans godhet och de reagerar med fruktansvärd frenesi mot de som inte delar den.

 

Vad som står helt klart är att det faktum att alla syndikalistiska rörelser, p.g.a. att de samarbetat med anarkister, låtit anarkister ta över och ibland t.o.m. representera rörelsen, har skapat åsikten hos såväl den breda massan som hos nyckelgrupper i stil med intellektuella, att syndikalismen skulle vara någon form av anarkism och att den vill införa anarki i samhällslivet.

Även om jag hoppas att mitt inlägg är av betydelse för mångas förståelse av politiska extremiströrelser så tror jag att ingenting annat i högre grad än detta är orsaken till att den syndikalistiska tanken har blivit ett kapitalt misslyckande och aldrig fått någon större anslutning. Avslöjandet om syndikalismens nära koppling till fascismen är i all ära, men värst av allt är den koppling de själva skaffat till anarkismen, det är den som till syvende og sisdt har omöjliggjort den syndikalistiska rörelsen.

Det märkvärdiga är att syndikaliströrelser alltid drar till sig sådana tendenser. Någonting måste vara fruktansvärt fel med syndikalismen om den alltid och i alla situationer tas över av anarkister, splittras i småsekter och slutligen försvinner i en dimma.

 

Med kunskapen om dessa motsättningar är det dags att gå tillbaka till huvudämnet. Tidigare utlovades beskrivningar av skillnader mellan de likartade ideologierna syndikalism och fascism, det blir dock nödvändigt att återkomma till motsättningarna inom syndikaliströrelsen. När man studerar den djupgående klyftan mellan ideologierna i fråga inser man paradoxalt nog att det även där finns en likhet; synen på den enskildes förhållande till massan.

För fascisterna är folket, nationen, den väsentliga grupperingen och allt underordnas denna. Syndikalism i sin tur utgår från klassen som den viktigaste faktorn. Trots den skenbara olikheten framträder här en gemensam faktor. För båda grupper är en överindividuell enhet det primära och de är till sin natur antiindividualistiska då de hävdar att den minsta sociala enheten inte är en människa utan två.

 

Dessa kollektiv är abstraktioner som de vill påtvinga mänskligheten. I själva verket är individen den enda sociala enheten, det enda verkliga. Allt som främjar honom är gott och allt som hindrar hans fria utveckling är dåligt. Människor vill vara sina egna herrar och känna ett oberoende mot kollektiv som trycker ned dem. Trots detta menar dessa grupper att grunden till mänsklighetens olyckor är den enskilde och hans äganderätt.

Det enskilda initiativet har skapat varje uppfattning och varje framsteg. Ingen grupp och inget kollektiv har skapat det som mänskligheten kan njuta av och de kommer aldrig att producera bättre eller nyttigare än individen. Lösningen på mänsklighetens problem ligger alltså inte i att de självständiga delarna försvinner i det som enligt syndikalister och fascister är viktigare än de själva; de allsmäktiga, monolitiska block som de klass- respektive nationsbaserade korporationerna utgör.

Organisk nationalism

När man ger sig i kast med att studera skillnaden kommer man genast att tänka på fascismens verkliga hörnsten, den tanke som utgör kärnan i alla fascistiska, ja, rentav alla högerrörelser; den organiska nationalismen.

En av de mest ansedda fascistforskarna i internationella sammanhang, Juan J Linz, säger: ”Om det finns ett kännetecken på fascism om vilket alla analytiker är ense är det nationalismens centrala ställning i dess ideologi”5.

Genom hela historien har alltid grupper av människor framhävt den egna gemenskapen, vare sig det rör sig om grekiska stadsstater eller den egna torvan i den feodala medeltiden. I den monarkistiska världen myntades uttryck som ”för kung och fosterland”, och denna patriarkala monarkism såg invånarna kort och gott som undersåtar. Deras uppgift var att lyda oavsett språk, kultur eller ras.

För fascisterna är detta onaturliga skapelser, där krigslycka och giftermål för samman folkslag och kulturer mer eller mindre slumpmässigt. Deras negativa inställning här gör att man inte kan kalla dem reaktionärer, då den politiska reaktionen efter 1815 står för den motsatta ståndpunkten i frågan om den mångkulturella nationen.6

Den nya form av nationalism som såg dagens ljus efter den franska revolutionen var inte långt efter i sin dyrkan av medborgarstaten. Alla invånare var skyldiga att med sina liv försvara den nation, vilken man som individ slutit sig till. Denna ”Rosseauska” nationalism avvisades av fascisterna även den, då den tillät medborgaren att välja lojalitet till den nation som för honom verkade passande.7

 

Ur den romantiska filosofin under 1800-talet och framför allt utifrån Hegels dyrkan av staten växer det fram en tredje sorts nationalism. Nationen blir här en av naturen bestämd gemenskap, en organism, och därmed ett levande väsen i sig själv. Alla individer och yttringar av politiskt, ekonomiskt eller andligt liv var underställda nationen genom en nedärvd och ödesbestämd gemenskap. Staten blev enligt fascismen instrumentet att leda individers och sociala klassers strävanden till det bästa för nationen. Mussolini skrev 1927: ”Den italienska nationen är en organism som har mål, liv och handlingar vilka är överordnade dem hos de individer och grupper som utgör nationen”8. Individen blir till för staten och inte som hos liberalerna tvärtom.

Det är här skillnaden mellan fascismen och nationalsocialismen är som tydligast; den senare placerar folket som mål, inte staten. För nationalsocialisterna blir nationen en biologisk enhet, medan den för fascisterna blir historisk.9 Tvärtemot en vanlig missuppfattning har alltså fascismen ingen rasism eller andra biologiska perspektiv i sig, det är därför djupt ansvarslöst av vänsterrörelser att hela tiden koppla samman sitt slagord ”Krossa fascismen!” med bilder av hakkors. Hakkorset är en nazistisk symbol och kan inte utan vidare förklaringar kopplas samman med fascism.

 

Det är tanken på nationens enhet som är nödvändig för att förstå de sociala rättvisekrav som fascisterna har för att tillfredsställa arbetarklassen. De åtgärder som vidtas för individernas välfärd är endast för att de kan tjäna statens mål. Karaktären av ett klassamhälle kan inte avtvås förrän alla ”folkkamrater” har en tryggad existens, vilket leder till att för nationen skadliga motsättningar försvinner.10

Oavsett anspråk står emellertid en sak helt klar: den sociala rättvisa fascister och nationalsocialister gör anspråk på att vilja genomföra är ingenting annat än ett spel för gallerierna. Alla tillfällen till detta som skapats av fascisterna har misslyckats. Det enda experiment som möjligen kunde ha utfallit väl var den Italienska sociala republiken; den existerade dock för kort tid för att ge underlag för studier.

Då det rör sig om skilda tidsperioder och platser, olikartade kulturer och förutsättningar måste slutsatsen bli att fascism helt enkelt inte klarar av sin målsättning. Från Hitlers utrensning av bröderna Strassers national-bolsjevism till dagens bråk mellan riktningar inom nazist-partier har resultatet alltid blivit påvert. Trots detta faktiska misslyckande finns det en del som ser allvarligt på socialismen inom nationalsocialismen. I själva verket bekänner sig de flesta moderna naziströrelser till vad som en gång var oppositionella grupper inom de gamla partierna.

De är alla överrens om att Hitler, Mussolini, José Antonio m.fl. begick allvarliga misstag när de kollaborerade med reaktionen och offrade arbetarnas krav.

Flera som studerat detta fenomen förvånas över att man i princip inte kan hitta någon skillnad mellan exempelvis en modern nazistpublikation och en gammal maoisttidning från den tiden det begav sig.

Precis som var fallet med anarkismens förhållande till syndikalismen, gäller att de konservativa, reaktionära elementen vinner insteg i fascismen. De färgar av sig, styr utvecklingen i sina banor och snart har situationen uppstått att det inte finns någonting kvar av de sociala aspekter som skulle varit en del av fascismen. Återigen måste man konstatera att någonting måste vara allvarligt fel med en rörelse som inte kan upprätthålla en självständig existens vid sidan av en annan ideologi, utan uppslukas av den varje gång de två kommer i kontakt.

 

Tillbaka till nationsuppfattningen hos de biologiskt intresserade nazisterna: Darwinismen var den ideologi som vann insteg i biologin samtidigt som den Hegelianska nationsuppfattningen firade triumfer. Trots att konservatismen var tidig att anamma organismtanken skiljer sig nazisterna här från dem. Det biologiska perspektivet uttryckt i blodsband och rasegenskaper är inte en del av konservatismen, men hos en del liberala riktningar fick den genomslagskraft och togs upp som en väsentlig del.11

För fascisterna blev nationen den grupp som i enlighet med Spencers socialdarwinism (vi skall senare återkomma till honom) kämpade om makten med andra nationer, en kamp där endast de dugligaste överlevde och där statens seger blev det upphöjda målet. Mussolinis justitieminister Alfredo Rocca utarbetade fascismens doktriner och skrev att: ”Krig är icke en absurditet, som de liberala påstå, utan mänsklighetens eviga lag”. Härifrån kan den fascistiska moralens grundkriterium utläsas: Den som är framgångsrik, den har rätt.12

Folkgemenskapen kunde emellertid inte baseras på enbart biologiska principer. Det dröjde inte länge förrän ett mytiskt inslag kunde skönjas. Metafysiska inslag om ”blodets och jordens kall” blev mer och mer en självklarhet när de rena förnuftsargumenten tog slut. Enligt tredje rikets chefsideolog Alfred Rosenberg är ”Ett folks liv /…/ produkten av en själens mystiska syntes/…/ som inte kan förklaras med logiska slutledningar”13.

 

I och med denna nationsuppfattning utvecklades en totalitär statssyn hos fascismen, d.v.s. den hade ett totalt krav på sina medborgare. Resultatet blev en antipartikularism, en motvilja mot allt avvikande, dels mot etniska minoriteter och dels mot grupper och sammanslutningar. Eftersom statsmakten är absolut är det utelämnat till dess godtycke att avgöra vad som är avvikande eller annorlunda, och därmed vad som kunde anses vara ett hot mot folkets enhet.

Totalitarismen blev dock mycket lite praktiserad i Italien (desto mer i Tyskland), det visade sig då den italienska regimen var relativt överseende med konst och kultur. Antipartikularism och intolerans mot avvikare är alltså en företeelse som inte skall tillskrivas någon nödvändig koppling till fascismen. Det verkar rimligare att tillskriva den en koppling till de konservativa traditioner som alltid finns i närheten av fascismen.

 

Klasskampen

Den andra stora skillnaden mellan syndikalism och fascism som inte får utelämnas är den marxist-bolsjevikiska klasskampstanken.

Om man anser denna idé nödvändigt sammankopplad med syndikalismen innebär den utan tvekan en skillnad gentemot fascismen och andra högerrörelser.

Men tvärtemot vad många tror är det inte oomstritt att denna idé är en nödvändig del av syndikalismen.

Det argument som är lämpligt för att inte se klasskampen som konsekvent syndikalistisk är framför allt det faktum att den är en del av den materialistiska historie-uppfattningen.

Historisk materialism är Marx’ teori om samhällsformernas utveckling. Han tillämpar här sin dialektiska14 metod på förklaringen av den sociala och historiska utvecklingen. Marx och hans efterföljare anser sig härmed ha klarlagt de lagar som styr utvecklingen och förutsäger kapitalismens undanträngande till förmån för socialism, och i sista hand kommunism.

Det finns en storslagenhet i den jättelika produktion marxismen innebär som tilltalar många med dragning åt kvalificerad intellektuell verksamhet. Just den gigantiska produktionen är också ett kännetecken på vänster-gruppers verksamhet. På universitetsbiblioteket i Göteborg kan man hitta trettio eller fyrtio böcker om konsevatism respektive liberalism, för socialismen finns tvåtusen. Ibland undrar man om socialister blandar ihop kvalité med kvantitet och tror att det är mängden skrivet material som är avgörande för en ideologis framgång. Att marxismen är ett historiskt misstag som tack vare sina egna inbyggda motsättningar har gjort totalhaveri är en övertygande antydning om att så inte är fallet.

Det finns minst fem anledningar att inte se den materialistiska historieuppfattningen som en del av syndikalismens grundformel:

 

1. Syndikalismen gör anspråk på neutralitet i filosofiska och religiösa frågor. Materialistisk historieuppfattning är i sig själv en filosofisk och metafysisk åskådning.Ett av de dokument som räknas till syndikalismens klassiker, Amiens-resolutionen från 1905, slår fast att individen ”…har sin fulla frihet att utanför fackföreningen delta i sådana former av kampen som passar hans filosofiska och politiska uppfattning”15.

Här som på så många andra områden döljer tyvärr syndikalisterna sanningen. Det är helt fel att den anslutne medlemmen får ha den filosofiska eller religiösa uppfattning han vill, trots utspel som försöker bevisa motsatsen. Avsikten med syndikalisternas osanning är att verka tilltalande för de som är intresserade av deras organisation.

Vad som bl.a. krävs för att vara välkommen är följandet av en stoisk-kristen människosyn; om man tillhör en annan kultursfär än den europeiska är man inte välkommen. Eftersom de är en socialistisk gruppering måste alla tillhöra socialismens ideologi och som deras etiska grund är kommunismen är ingen välkommen som anser att prestationen och inte behovet skall vara avgörande för tilldelningen av samhällets resurser. Dessutom har de sina Kropotkininspirerade samhällsideal; om en person tror mer på Darwin eller Thomas Malthus, och inte är övertygad om naturens inneboende godhet och solidaritet, låter syndikalisterna personen ifråga inte vara medlem i deras organisation.

När författaren försökte komma till klarhet med denna – som jag uppfattar det – närmast fariséeiska (hycklande), eller i alla händelser ohederliga, attityd till religion bortförklarades mina invändningar som ”retoriska knep”. Riktigt vad detta innebar fick jag aldrig reda på och inte heller vad som var fallet i denna paradox. Tyvärr står fortfarande syndikalisternas anspråk på filosofisk/religiös neutralitet oemotsagd.

De teser som följer med den marxistiska versionen av den materialistiska historieuppfattningen, oöverbryggliga motsättningar mellan klasser, kommande kriser, utarmning av proletariatet och den fatalistiska, kommande revolutionen anses av marxister vara ”vetenskapliga” analyser. I själva verket är det naturligtvis fråga om ren tro, i den religiösa, ovetenskapliga betydelsen av ordet. Det område där detta klarast kommer i dagen är den utopiska föreställningen om det postrevolutionära samhället; en plats där alla motsättningar har lösts och den goda mänskliga naturen fritt kan utvecklas.16

Lämpligheten av den materialistiska historieuppfattningen inställer sig när det gäller att förklara hur historien kan vara så fylld med exempel av mänskligt barbari. Genom att skjuta över all skuld på ”systemet”, kan marxister, anarkister och alla som fortfarande kallar sig socialister upprätthålla tanken på människans godhet oavsett vilka handlingar människor i alla tider har gjort sig skyldiga till.

Om någon försöker invända att människor faktiskt kan tänka själva och är ansvariga för sina handlingar bryter han mot dels mot marxismens historiskt-materialistiska filosofi och dels mot anarkisternas högsta, alltid gällande bud: människan är god.

 

Summan av den kritik jag har riktat mot rörelser som talar om befrielse är att jag anser att detta tal kan, och med nödvändighet kommer, att tjäna för att berättiga förtryck. Marxistisk historiefilosofi och anarkistisk utopi har människans frigörelse som målsättning. För att nå fram till detta mål måste – marxisterna utåt i samhället och anarkisterna inom sina egna sekter – utveckla system som behärskar andra människor, naturligtvis enbart som temporära lösningar. Det goda samhället kan nu förverkligas genom onda åtgärder. Vilken handling som helst är i sin ordning för att uppnå det slutgiltiga målet, allt av hänsyn till det frihetens rike som skall komma. I.o.m detta är terror och förtryck legitimerat och de teoretiska anspråken på den fullkomliga sanningen de har gör inte saken bättre. Marxisternas och anarkisternas visshet blockerar all självkritik.

 

Vem som helst som har läst en historiebok eller studerat mänsklighetens utveckling vet att människan ingalunda är så ädel som anarkisterna och deras trosbröder försöker låta påskina. Man blir inte särskilt övertygad om riktigheten i deras resonemang när man studerar hur anarkisterna har praktiserat sina teorier i verkligheten. Förhoppningsvis skulle ett rudiment av anständighet väckas i anarkisterna om de vore lite mer medvetna om vad anarkismen har orsakat i historien, åtminstone så att de inför en skeptisk omgivning slutade försöka lägga fram argument för den obefläckade människonaturen som bryter fram i samma ögonblick staten avskaffas.

Längre fram i denna bok kommer många exempel läggas fram för att visa vilka mörka gärningar de har begått – och fortfarande begår – för att skapa sitt paradis på jorden.

 

2. Det är visserligen helt obestridligt att ekonomiska betingelser är väsentliga och ingen historiker eller samhällsvetare kan bortse från dem. Marx kan ta åt sig en viss del av äran av att vi så villigt accepterar detta.

Emellertid menar Marx vidare att samhällets ekonomiska struktur bestämmer dess superstrukturer och skiljelinjen mellan grundvalen och superstrukturen är oklar.

Marx förutsätter nämligen att inte bara produktions-krafterna utan även produktionsrelationen (arbets-organisering, fördelning och maktstrukturer) innefattas. Om grundvalen å andra sidan endast omfattar de materiella produktionskrafterna (verktyg, maskiner, råvarutillgångar o.s.v.) blir resultatet en osannolik determinism.

 

3. Mängder med rörelser och partier vilka har bekämpat arbetarrörelsen har fått stöd hos den av marxister så uppskattade arbetarklassen. Samtidigt har de socialistiska organisationerna (med en del undantag, t.ex. SAP) fått ringa utdelning för sina ideologiska investeringar.

Uttryckt i klarspråk har arbetarna de senaste hundra åren fullkomligt struntat i ambitioner som ”solidaritet” och ”jämlikhet”. Detta blir ett problem för alla som anser produktionsförhållanden vara grunden för klass-medvetandet.

 

4. Relativitetsteorin, modern kvantmekanik och de nya upptäckterna på atomfysikens område har slagit undan grundvalarna för själva materialismen. I dessa sammanhang blir materien endast en arbetshypotes och en del partiklar har inte ens massa. Dessutom är de enskilda atomernas reaktioner i sammansatta föremål omöjliga att förutse.

Mycket riktigt betraktades detta som suspekta idéer av sovjetiska forskare, d.v.s. ända tills Stalin insåg att de var nödvändiga för att bygga atombomber.

 

5. Det sista argumentet mot den materialistiska historieuppfattningen är den filosofiska kritiken från ungraren Georg Lukács (1885-1968). Han brottades med problemet om kunskapens relativitet. Marxismen skapades i en bestämd historisk-ekonomisk situation, i ett borgerligt samhälle. Enligt marxismens egna utsagor var fullkomlig kunskap möjlig att nå endast i en klasslös framtid. Om marxismen var skapad i ett samhälle påverkat av klasser och klasskamp måste följaktligen marxismen i sig själv vara påverkad av basen.

 

Frågan om kunskapens relativitet är en problematisk paradox för de som ser marxismen som en filosofi man bör sätta tilltro till. Lukács försökte undvika den genom att föreslå att marxismen kunde genomgå historisk prövning, att den var påverkad av sin omgivning som alla andra teorier, bara mer korrekt.

Detta resonemang upprörde Lenin som gav en betydligt mer tillfredsställande förklaring. Enligt Lenins uppfattning är nämligen den absoluta kunskapen inte bara logik och matematik utan även marxism-leninismens grunder. Allt annat är däremot relativt och tidsbundet.17

Hela idén om bas och överbyggnad är därigenom reducerad till tro, precis som de historiska visioner Marx ställt upp.

Den etiska formen för denna teori blir en naturalistisk objektivism, d.v.s. ett framtida idealtillstånd som är det enda rätta samhället att leva i. Genom detta har marxister blivit benägna att begå vilka handlingar som helst för att nå utopia, och de övriga som följer den materialistiska historieuppfattningen har inte kommit långt efter.

 

Kapitel 3: Ideologiska storheter

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism