Anarchism

Sheehan, Sean M Anarchism

Reaction Books: London 2003, 176 s.

Bland alla böcker om socialism är det svårt att få ett klart svar på frågor om hur de egentligen vill att saker och ting skall fungera. De brukar nöja sig med svävande, svepande hänvisningar om ”rättvisa” och ”allas rätt” till allting. Men hur skall det finansieras? Hur skall det organiseras? Där lämnar ALLTID alla socialister inga svar. Varför är det så? Svaret är som alltid enkelt. Det finns inga svar.

Socialister älskar att istället för klara svar på enkla frågor ge standardfloskler om ”Det finns inga enkla lösningar”, ”Man måste sätta det i sitt sammanhang” och, den i särklass vanligaste, ”Det är mycket mer komplicerat än så”.

Dessa retoriska tekniker står sig slätt mot verkligheten när de faktiskt står inför ett de facto existerande problem som de försöker lösa. Om och om igen har det bevisats att deras idéer inte fungerar. Att de inte har svar på något. Att de inte kan lösa någonting. Så varför fungerar inte socialismen? Varför blir det fel hela tiden? Svaret är åter enkelt. Socialismen är baserad på en falsk föreställning om verkligheten: att verkligheten är en social konstruktion!

Det är den grunden alla andra slutsatser grundar sig på. Man kan jämföra med Bibel-citatet om mannen som byggde sitt hus på sten, kontra mannen som byggde sitt hus på sand (Matteus 7; 24-27). Det spelar ingen roll hur bra du bygger. Har du ingen grund att stå på så faller huset samman.

Det är socialismen. I alla dess former. Anarkism, syndikalism, trotskism, marxism-leninism och allt vad de kallar sig. Ofta brukar de olika sektionerna inom socialismen gnälla på varandra. Anarkister ogillar kommunister och vice versa. Men det spelar ingen roll. Dels är de alla totalitära. Eftersom de är alla uppbyggda på samma premiss.

Ingen av dem har någon föreställning om individens skydd mot den allsmäktiga samhällsstrukturen vars påverkan på individen avgörs av respektive självutnämnd frälsargrupp, partiet, rådet, facket, vad du vill.

Anarkismen är en lära som påstår sig utgå från individens rätt kontra kollektivet. Detta är fel. Anarkism har lika lite möjligheter att genomföra individens rätt mot kollektivet som någon annan socialism. Det enda som skiljer ut läran är en sympati för småskalighet. Men varför ett fängelse är bättre för att det är litet istället för stort förstår inte jag.

I denna recension skall jag gå igenom Sean Sheehans bok Anarchism. Den svenske anarkistiske författaren Staffan Jacobsson säger vid ett tillfälle att han

står på fast mark i min syn på anarkismen (Jmf: Sheehan, Sean M: Anarchism)”,

dvs han hänvisar till Sheehans bok. För utomstående ger alltså Sheehan en representativ bild av anarkismen, framför allt dess filosofiska grund.

Tyvärr fungerar det så inom socialismen att man aldrig kan få ett representativt svar. Ingen representerar organisationen eller läran. Ingen organisation eller instans kan sägas tala för någon, för skulle en utsaga visa sig vara fel eller inkonsekvent, måste alltid socialister ha någon att skylla på eller en möjlighet att ta tillbaka det som sagts.

Därför tar aldrig socialister kritik på allvar eller bemöter kritik. En av de retoriska teknikerna för att inte svara på frågor är just att aldrig ha en officiell representant. Och vid de tillfällen de har en så kan han/hon alltid avpolletteras eller i efterhand förklaras illegitim om han/hon säger något olämpligt.

Så vi vet i förväg att ingen anarkist kommer att övertygas av hänvisning till varken Sheehan eller Jacobsson. Men det är inte viktigt nu. Istället tittar vi på Sheehans bok Anarchism:

Introduktion

Bokomslaget på insidan säger att:

”Anarkism är lika mycket en attityd som det är en samling uttalade doktriner”.

En typiskt nonsensmening vars funktion är att låta bra. Kapitel 1 öppnar med en introduktion och förklaring till varför ämnet ses som aktuellt: Seattlemötet 1999 WTO, där anarkister ställde till bråk.

Idéströmningar

Kapitel 2 handlar allmänt om definitioner och semantik. Sheehan tar upp diverse idéströmningar som varit anarkistiska, han nämner författaren Oscar Wilde, postmodernism och science fiction boken Shevek av Ursula K LeGuin,som handlar om ett anarkistliknande utopia. Inte mycket som ger svar med andra ord.

Anarkismens historia

Kapitel 4 och 5 tar upp den obligatoriska anarkistiska historien och diverse anarkister (Winstanley, Berkman, Goldman); händelser som spelar roll för anarkismen (Kronstadtrevolten 1921). Studentupploppen 1968, RAF, och den engelska ClassWar-rörelsen. Om den senare tas bara lite upp om dess splittring 1997; inget om att den kollapsade totalt. Det mest aktuella i boken är ett anarkistmöte i Köpenhamn, men

Det var en lam händelse, för många flaskor Carlsberg gick runt för att det skulle bli allvarligt, men ungdomligheten hos deltagarna var slående” (159).

Kort sagt, dessa möten, som skall vara avsedda att förändra världen och lägga fram alternativ till den kalla, hänsynslösa materialistiska kapitalismen, är bara lite supa å snacka möten där man träffas och pladdrar i goda vänners lag. Det är inte en parodi på anarkistmöten Sheehan tar upp, utan en tradition som sträcker sig tillbaka till 1800-talet och Bakunin. Då fungerade anarkistmöten på samma sätt (se Woodcocks bok Anarkismen 1964).

Lika lite som man kan skriva en biografi om Frank Sinatra utan att nämna kvinnorna, kan en bok om anarkismen undgå att ta upp det spanska inbördeskriget på trettiotalet (s 90f). En plats där

”profitmotivet förpassades till historiens sophög” (och ett kapitels undertitel är) ”Förtjäna kyssar”:

”Det spanska inbördeskriget bröt ut i juli 1936 när den fascistinspirerade general Franco vände sig mot den nyvalda regeringen….

I Barcelona öppnades fängelserna och bordeller stängdes i linje med en känsla som strax innan uttryckts i en anarkistpublikation: ’Han som köper en kyss ställer sig på samma nivå som kvinna som säljer den. Därför bör inte (must not) en anarkist köpa kyssar. Han borde (should) förtjäna dem’. (fotnot till Joll, James The Anarchists, s 239, London 1979)

Här har vi den stora orsaken till att bekämpa anarkismen: Moralen som släpper ut kriminella ur fängelserna. Sheehan går vidare till jordbrukskollektiven (s 91 och 94) som anarkisterna upprättade med våld. I anarkistisk mytologi var det fattiga lantarbetare som tog över marken och gjorde kollektiv av det hela. I verkligheten var det ofta stadsbor vilka likt självutnämnda frälsare åkte ut till lantisarna för att pracka på dem sina åsikter. En som skrivit grundläggande om detta är Bryan Caplan. Som illustration tar Sheehan scener ur Ken Loachs film Land och frihet (1995):

”byns bönder diskuterar med militanter om vad de skall göra med jorden. I en remarkabel filmscen, där alla utom två av byborna är amatörskådespelare och lika tyngd ges åt argument och motargument om huruvida de skall kollektivisera, stelnar den rörliga kameran felfritt i enlighet med debattens vågor och vad som framkommer med entusiasm och övertygelse är villigheten och förmågan hos människor att politisera sina liv. Vad som också framkommer när byborna och de militanta återskapar gränserna för vad som berör dem, är insikten att vad som utgör det politiska är i sig själv en politisk fråga”.

Om det i texten finns något svar på hur man skall organisera samhället så hittar inte jag det. En makalös samling nonsens som gör anspråk på att vara alternativ.

Istället för den historiska anarkismen, som misslyckats överallt, eller gestalterna inom den, är det viktigare att ta upp anarkismens moral, värdegrund och världsåskådning. Och frågan: varför skall man tro att denna absurda lära ens kan fungera? Det är det vi skall studera nu, och Sheehan ger de svar han kan.

Hur skall det fungera?

Vi går till underkapitlet med rubriken ”Vem tömmer toaletterna?”s 47:

”Modernt liv, och de materiella förväntningar som följer av det, verkar för komplicerat för anarkister att sköta. Därav det pavlovska svaret som retoriskt frågar Vem, när allt kommer omkring, skall städa offentliga toaletter, ”keep hooligans at bay” och hålla varuhusens hyllor fyllda med billigt vin?”

Och så svaret (min fetstil, kursiveringar, understrykningar, namnförslag och styckeindelningar):

”En stor del av svårigheten är hela accepterandet av iden att frånvaron av centraliserat styre och statlig makt innebär frånvaro av varje regering och ordning. Anarkism är inte så skvatt galen att den tror att komplexiteten i det moderna livet kan klaras av utan organisering och planering, som ibland kräver centrala order på nationell och internationell nivå. Anarkister erkänner naturligtvis att många nödvändiga aktiviteter utförs av regeringar.

Vad den går emot är tanken att styre endast kan fungera i termer av centraliserad stat: anarkism insisterar på autonomi och självstyre då de inser att nya regeringar – även radikala socialistiska – endast kommer att återskapa de redan existerande hierarkiska maktstrukturerna.

Här kom dogmen: verkligheten är en social och ekonomisk struktur. En väv av abstraktionen ”samhällets” hierarkiska ”strukturer” avgör våra liv. Inte vår vilja eller våra önskningar. Inte vårt arv eller våra kulturer. Bara den allsmäktiga formande samhälls-”strukturen”.

Styrelse tar för anarkisterna istället form av redan existerande sociala byråer och organisationer, inklusive komplexa och sofistikerade sådana, som strukturerar deras identitet på icke-exploaterande regler och värdet av social solidaritet…

Medan så kallade anarkokapitalister medger fri marknad som dess ekonomiska modell, vill huvudfåran i anarkismen ersätta den tävlande marknaden med ett kommunalt system av produktion och distribution baserad på behov och tillgänglighet snarare än tillgång och efterfrågan.

Den moraliska indignationen över att anse sig ”exploaterad”, trots att löner och ersättningar är avtalade överenskommelser. Sedan floskler om ”behov”, utan att, som vanligt, berätta hur man avgör eller mäter detta ”behov”.

Det är inte en fråga om ”just an economy but an economy that is just”. Upprättandet av medlen och metoden för att köra och koordinera en kommunistisk ekonomi utan att hemfalla åt sovjetliknande centralplanering och kontroll skulle bli det specificerade uppdraget för varje kommunistiskt samhälle baserat på frihetliga principer”.

Det finns inte ett spår av meningsfulla, funktionella lösningar i ovanstående. Det är en meningslös hop av floskler och önskningar som aldrig har realiserats och inte ger svar på något. ”Skulle bli”? De har hållit på med det ”uppdraget” i etthundrafemtio år och de har inte kommit ett steg framåt. Sheehan fortsätter:

”En stor del av det ekonomiska planerandet skulle ske på ett deltagande och lokal nivå, med nationell och internationell planering för komplexa produktionssätt och sällsynta (scarce, ovanliga/resurssnåla) eller lokala resurser som måste finnas. För att anarkism skall fungera i en modern industriell värld måste sätt (”means”) utvecklas för att ersätta viktiga tjänster som idag sköts av staten eller privata monopol”

Sista meningen är pudelns kärna. Kan vi någon gång få reda på vilka dessa sätt (”means”) är? Utan att alltid bara matas med att dessa sätt ”måste” utvecklas? Sheehan fortsätter:

”Den centrala organisationsidén som föreslås av anarkisterna är att federationerna, uppbyggd på en demokratisk bas av föreningar (associationer), råd och kommuner, som kommer till gemensamt beslut och utövar auktoritet, men på ett sätt som inte återskapar det auktoritära styret hos staten”.

På ett sätt”. Närmare än så kommer vi inte ett svar.

Anarkismens verklighetsuppfattning

Kapitel 3 och 6 tar upp det enda intressanta i hela boken; anarkistisk och marxistisk verklighetsuppfattning, eller med ett fint ord ontologi:

S61f: Kant talar om tinget i sig. Det finns ej hos Marx men ändå inte idealism. Verkligheten som vi känner till är enligt Marx något vi skapar och den existerar inte innan vi kommit till kännedom om den… Marx säger inte att jag som individ skapar världen jag känner till.

Istället säger Marx att det finns ett dynamiskt samspel mellan subjektet, jaget och objektet, världen som verkar existera oberoende av jaget. För Marx är det detta samspel som är varats grund.

Ontologi, filosofin om existens och varande, kan bara vara social, historisk ontologi och vad som är givet – dvs. Kants tinget i sig – är alltid vår skapelse och därför kapabelt att förändras i dess mest grundläggande drag.

Historien för Marx är ontologisk och inte enbart epistemologisk. På ett liknande sätt är idéer materiella i den bemärkelsen att de inte kan skiljas från de liv vi lever. …

För Marx är det vi själva, vårt medvetande och vår praxis som konstituerar och förändrar verkligheten… Den materiella världen som existerar är inte fundamentalt, ontologiskt given. Där är istället resultatet av det dynamiska och kreativa förhållandet mellan subjekt och objekt.

Vikten av Marx ontologi kan inte underskattas pga att dess ihållande värde till stor del bidrar till värdet och hårdheten/strängheten hos anarkismen som filosofi…. Anarkismen avvisar vad som här kallas Kants världsbild, att verkligheten är fastslagen, inte minst för att en sådan synpunkt stödjer mycket av vad som hålls för politisk filosofi och social vetenskap”.

s149: ”Marx försökte inte skapa en klinisk analys av den post-kapitalistiska världen; han försökte heller inte erbjuda ett program för livet under kommunismen”…

S152: ”Anarkismen och Marx filosofi utmanar direkt att vi är ihärdigt ledda till att tro är oundvikliga och naturliga fakta. Dessa fakta – att de flesta av oss inte är stort mer än vår arbetskraft, alltid i träldom för marknadskrafterna, att det mesta kan uttryckas i penningvärde, att livets kvalitet är kopplad till antalet varor/nyttigheter man har, att lycka till största delen tillhör en privat och inte offentlig sfär – är inte resultatet av någon förutbestämd mänsklig natur eller naturlig metafysik, utan av historien. Fakta är historiska, inte i en allmän betydelse att de uppstått ur tillfälliga omständigheter som kunnat vara annorlunda, utan uppståndna från den speciella kapitalistiska historien i väst”.`

Man kan jämföra med Nalle Puh. Han säger att man kan titta på en halv kruka honung och tänka ”det där är en halvtom kruka honung”, och då är man pessimist! Eller man kan tänka ”Det där är en halvfull kruka honung!” och då är man optimist! Nalle Puh uppmanar oss till att vara optimister och tänka positivt.

Så långt så gått. Men det är inte vad anarkister och marxister, ja, alla socialister säger. Vad som fantastiskt nog framkommer med kristallklar tydlighet är att socialister påstår att mängden innehåll i en burk är en fråga om hur man uppfattar den. De menar bokstavligen att du kan få en halv kruka honung att räcka lika länge som en full burk med honung genom att uppfatta den på ett annorlunda sätt. Eller som det heter på socialist-språk, att du ändrar ditt ”förhållningssätt till tillvaron”.

Det är en av orsakerna till att det är så svårt att resonera med socialister. De erkänner inte naturvetenskapliga begränsningar. Att sociala strukturer är mer verkliga än verkligheten står över trivialiteter som resurstilldelning eller ransoneringar. Uppfattningen om verkligheten, på socialisters språk, ”förhållningssättet” till verkligheten, står över invändningar om ”var skall pengarna komma ifrån?” eller ”varför skall den som väljer att inte arbeta få lika mycket som den som arbetar?”

Uppfattningen står även över ickesocialistiska och därför ondskefulla påståenden om att man måste skapa resurser innan man kan använda dem. Enligt socialister är detta ett utslag av ”borgerlig” världsåskådning från liberala eller konservativa tänkare. Den är ett utslag av en antihumanistisk människosyn och värdegrund. Ickesocialistens bakomliggande ondskefulla motiv är konspiratorisk provokation för att skapa förvirring. De vill undanröja sanningen i att alla är lika mycket värda, och därför har lika mycket ”rätt” till allting. Maskerat genom manipulativa påståenden om att resurser måste skapas innan de nyttjas. Det finns inget ”baka en paj, äta en paj”. Det finns bara ”Alla har RÄTT till paj!”

Lika illa är den ”borgerliga” och därför felaktiga inställningen att resurser kan ta slut. En sådan föreställning bryter mot allas ”rätt” till allting. Det finns inget ”pengarna är slut”. Det finns bara ondskefulla kapitalister som av girighet och ondska vill undanhålla mänskligheten deras ”rätt” att få allt de har ”behov” av eller anser sig vilja ha.

Dessa två tankar går hand i hand med den allvarligaste frågan för socialister, värdefrågan. Den mest fasansfulla av värderingar och det tredje kriteriet på ”fascism” är moralen att man skall få tilldelat efter insats. Alltså meritokrati, tanken att man skall förtjäna det man får. Denna moraliska uppfattning ser alla socialister utan undantag som den mest moraliskt depraverade, den mest fasansfulla vidriga människofientliga tanke som någonsin uppfunnits. Så vedervärdig att den går bortanför fascism. Den är thatcher!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism