2.3.1 Kap 06: Syndikalism och fascism i praktiken

I think that we fascists represent the only true, complete anarchism on earth, once we have taken control of the state. In fact, the only real anarchy is that of power.

ur Salò – eller sodoms 120 dagar, film av Pier Paolo Pasolini.

 

 

6.  SYNDIKALISM OCH FASCISM I PRAKTIKEN

 

Syndikalismen, en lära som dess anhängare kallar frihetlig och som gör anspråk på överlägsenhet gentemot andra arbetarklassbaserade ideologier, hur är den praktiserad i verkligheten?

Vi vet ju alla att en lära, politisk, religiös eller vad som helst, aldrig är bättre än vad dess utövare gör den till.

Det är viktigt att känna till de fakta som lagts i dagen för att förstå syndikalismen, men viktigare ändå är att veta hur den ser ut i praktiken. Vad har hänt när syndikalister har haft möjlighet att påverka omvärlden? Visar sig vid dessa tillfällen någon likhet med fascism?

Svaret på den sista frågan är tveklöst ja. Faktum är att alla grupper som förkastar parlamentarisk demokrati till förmån för ”direkt aktion” och ”handlingens propaganda” i grunden är präglade av samma förakt för yttrandefrihet och öppen debatt. Vad som återstår att göra är att visa på de starka historiska sambanden mellan å ena sidan irrationalism och förnuftsförakt, å andra sidan en antidemokratisk och förtryckande politik.

 

Italien

Låt oss gå in på den historiska arenan. Särskilt betydelsefull är den utveckling Italien genomgick i början av seklet. Syndikalismen spelade i detta sammanhang en inte oäven roll och det gjorde inte heller Benito Mussolini.

Mussolini var son till en övertygad socialistisk smed från Romagna väster om Ravenna. Äldste sonen fick namnet Benito efter den mexikanske revolutionsledaren Benito Juarez och sina andra förnamn av dels Amilcare Cipriani, en italiensk anarkist, dels Andrea Costa, en av det italienska socialistpartiets PSI:s grundare (något som anarkister ogillar att bli påminda om; innan han ”avföll” till parlamentarism och skapade PSI 1892 hade han varit en av de stora i den italienska anarkismen).

 

Mussolini utbildade sig till folkskolelärare, men hade åren före första världskriget mest sysslat med radikal-journalistik och revolutionärt propagerande. Han gick med i socialistpartiet och valde den extrema flygeln som hela tiden koncentrerade sig på revolutionens nödvändighet. När denna grupp, kallade maximalister, tog över ledningen i partiet 1912 avancerade han snabbt till redaktör för partiets huvudorgan Avanti! och blev den radikala falangens mest stridbare agitator.1

Från att till en början ha varit motståndare till första världskriget övergick Mussolini till en allt mer militant hållning. Han blev mer och mer övertygad om nödvändigheten av att Italien deltog i kriget och han påverkades framför allt av två saker:

1. Karl Marx’ aforism om att revolutioner ofta följer i krigets spår och möjligheten att utnyttja kriget för att omkullkasta det borgerliga samhället.

2. Syndikalisternas hållning! Ledda som de var av våldsamt nationalistiska element, män som Filippo Corridoni och Alceste DeAmbris, lyckades de vinna en stark sympati och en ökande respekt genom att propagera för krig.2

 

Anarkister och syndikalister brukar ofta anklaga socialdemokrater för svek p.g.a. den borgfred de slöt vid första världskriget. Att deras egna medlemmar ställde upp, eller som i Italien gick i bräschen, försöker de dölja genom att aldrig tala om det i sina egna publikationer.

Trots alla anspråk på ”internationalism” som anarkister och syndikalister har visade sig deras handlande i en konkret situation inte trogen läran; man kan verkligen tala om att predika vatten och dricka vin.

De italienska syndikalisternas rörelse, Unione Sindicalo Italiana (USI), handlade på ett sätt som gör att man undrar varför syndikalister ser sin rörelse som den mest internationellt inriktade socialistfraktionen av alla.

 

Dessutom återstår det enkla faktum att de som tillhörde de syndikalistiska och anarkistiska rörelserna över hela kontinenten, i lika hög grad som de flesta andra organisationers medlemmar, mer än villigt klädde sig i uniform och marscherade iväg till fronten.

De få frihetliga socialister som höll kvar vid idealen om att aldrig ställa upp på ”kapitalets krig”, de som höll kvar vid ideal de trott på, skrivit böcker och sjungit sånger om, upptäckte till sin förvåning att det proletära klass-medvetande de satt sitt hopp till helt enkelt försvann över hela Europa. Det var som om ingen av deras kamrater någonsin hade trott på vad de med tungan bekänt sig till.

Allt tal om individens ansvar och förmåga att själv ta ställning som de påstår gör dem överlägsna kommunister och socialdemokrater, plus allt tal om arbetarklassens internationella solidaritet var inte vatten värt när det mötte verkligheten.

Det står bortom alla tvivel att anarkism och syndikalism inte tillhör de ideologier som kan få människor att förneka sin nation och sätta internationalistiska mål över den, något som säkert förvånar många av deras nutida bekännare.

 

Mussolini såg på de prestigesvinster som syndikalisternas krigshetsande förde med sig med förfäran. Han insåg att om denna utveckling fortsatte skulle han och socialistpartiet förlora allt inflytande över arbetarna, och att dessa istället skulle vända sig till syndikalisterna.

Mussolinis omvändelse var alltså orsaken till att Avantis läsare chockerades den 18:e oktober 1914, då de på ledarsidan läste om hur självaste chefsredaktören uppmanade till krigets nödvändighet.

Mussolini lämnade sin befattning på Avanti! och startade sin egen tidning Il popolo d’Italia. Denna Mussolinis skapelse kallade sig i inrikespolitiskt hänseende syndikalistisk, och i den kunde man bl.a. läsa saker som:

                 Ned med staten i alla dess former, staten av igår, idag   i morgon. Den borgerliga staten och den socialistiska    staten. För oss, individualismens sista kämpar återstår, inför det dystra närvarande och den    fruktansvärda morgondagen intet annat än en   visserligen absurd, men alltid trösterik religion:  anarkismen.3

I sin egen tidning fortsatte Mussolini att ivra för krig och social revolution efter kriget. Detta var mer än hans partikamrater kunde tåla, särskilt som tidningen finansierades av borgerliga krigshetsare vilka såg en chans att splittra socialiströrelsen; redan den 24:e november blev han utesluten ur socialistpartiet.

 

Italienarna hade fått löfte om kolonier och land om de inträdde på de allierades sida. Utdelningen blev mager. Bortsett från vissa österrikiska områden blev de utan vinst, detta trots att de hade offrat 600 000 man i kriget. Efter kriget utbredde sig en stor ekonomisk kris i Italien. Landet led av krigsskulder, depression och arbetslöshet. Strejker och oro spred sig, speciellt i de norra, industrialiserade delarna av landet. På vissa håll beslagtog bönderna jord, i städerna strejkade arbetarna i den tunga industrin och inom transportväsendet.

Utvecklingen i Ryssland var en drivande kraft i de strejkandes kamp. En radikalisering skedde och USI’s medlemsantal uppgick efter ett tag till 600 000.

Kulmen på den nationella oredan var i augusti 1920, då metallindustriarbetare ockuperade sina fabriker och lantarbetare på vissa håll i syditalien besatte de stora lantgodsen.

Man får emellertid inte överdriva betydelsen av detta. Ockupationer förekom, men inte i någon betydande grad.

 

Hos de syndikalistiska alstren, för att inte tala om anarkisternas Brand, verkar det som om revolutionen står för dörren. Brand beskriver i målande bilder hur folkrörelserna växer, soldater deserterar och proletariatet reser sig. Det positiva tänkandet ger dock snart vika för andra nyheter.

Under 1920 kan man i Brand läsa att Enrico Malatesta, den störste i italiensk anarkism, blivit arresterad4 och att reaktionen reser huvudet. Att styrkan hos grupperna som ledde ockupationerna inte stod i rimlig proportion till lovorden i Brand inser man när man får veta att de avbröts efter enbart nio dagar. Enligt syndikalisterna ligger allt ansvar på de reformistiska arbetarföreningarna och kommunisterna som velat avbryta aktionerna. Inte ens Brand kan i detta läge hålla modet uppe, från odelat positiv 1919 har den två år senare blivit rent defaitistisk. Tidningen meddelar att dess italienska motsvarighet har bränts ned av överklasspöbel som är utsänd av regeringen. Denna regering är ”den socialdemokratiska förrädar-klicken”, som förrått revolutionen och kastat Italien in i reaktionens mörker.

Vad tidningen inte meddelar är att deras syskonorgan Umanita Nova förstördes och brändes efter att anarkister samma år hade placerat ut bomber på flera håll i Milano och dödat tjugoen personer. Efter denna händelse var allmänhetens anseende om anarkisterna lika med noll och man har en viss förståelse – naturligtvis aldrig förlåtelse – för regeringen om den faktiskt var skyldig till ned-bränningen av Umanita Nova.5

 

För inte gå händelserna i förväg är det dags att se på den mer officiella historieskrivningen. I den oroliga situation Italien befann sig i efter kriget, närmre bestämt den 23:e mars 1919, skapar Mussolini i Milano sitt första Fascio di combattimento, kampförbund. De hade ingen gemensam teori eller ideologi utan såg sig som handlingsmänniskor bortom politiska gräl.

Bland de tidiga anhängarna märks speciellt en person: Michele Bianchi. Denne Bianchi hade under en lång tid spelat en stor roll inom den italienska syndikalismen och bl.a. organiserat stora lantarbetarstrejker i Parma (vilka enligt syndikalisterna själva var de betydelsefullaste av de stora strejkrörelser som skakade Italien vid denna tid). Bianchi blev sedermera fascistpartiets generalsekreterare och spelade stor vikt vid en av fascismens stora triumfer som vi strax återkommer till.6

Det finns ett annat speciellt faktum som är av största vikt beträffande Mussolinis första följeslagare, ett historiskt välbelagt faktum som moderna syndikalister alltid blir lika illa berörda av: De flesta deltagare i fascismens första kamptrupper var syndikalister.7

Även om många liknande politiska sidbyten kan iakttas i historien, d.v.s. från traditionella arbetarrörelser till fascistiska grupperingar, är det en intressant uppgift för den oinvigde. Hur kan det komma sig att syndikalister i så stor utsträckning drogs till fascismen?

Det ligger nära till hands att tro att orsaken till syndikalisternas överrepresentation hos den gryende fasciströrelsen beror på vissa ideologiska beröringspunkter; i alla händelser har inte de nutida syndikalisterna någon alternativ förklaring. Tråkigt nog för syndikalisterna i tjugotalets Italien verkade deras f.d. (?) kamrater ha glömt detta släktskap. I den syndikalistiska tidningen Arbetaren kunde man vid denna tid läsa att det var: ”i synnerhet de syndikalistiska organisationerna som äro föremål för den fascistiska reaktionen”8.

Under denna oroliga tid hade den liberal-demokratiska koalitionsregeingen uträttat sällsynt lite. Trots sitt principiella ogillande såg de med glädje hur användbara fascisterna var för att hålla bråkmakare på vänsterkanten nere. När fascisterna märkte att en utbrytning ur socialistpartiet var villiga att slå sig ihop med koalitionen för att sent omsider skapa en handlingskraftig regering handlade de.

Den 24-25 oktober 1922 genomförde de den för fascismen epokgörande Marschen mot Rom, iscensatt av ingen annan än den forne syndikalisten Michele Bianchi. Omkring 25000 man marscherade mot staden. Regeringen ville proklamera undantagstillstånd, men kungen som hade sista beslutanderätt vägrade. Trots fascisternas dåliga beväpning och att garnisonen i Rom lätt hade kunnat handskas med situationen blev resultatet att Mussolini blev Italiens nye regeringschef.

Lugnet uteblev och den enda skillnaden var att alla motståndare blev utsatta för terror oavsett vilken politisk riktning de tillhörde. En politisk kris är nära då den socialistiske riksdagsmannen Matteotti mördas, men då Mussolini märker att hans försäkringar och eftergifter inte räcker till gör han en helomvändning. Under 1925 års första månader förbjuds tidningar, avskaffas yttrande-friheten och diktaturen etableras, slutligen avstannar också terrorn.9

 

Att följa Mussolini och avskaffa den demokratiskt valda italienska regeringen har inte varit den enda gången syndikalister och de anarkistiska karaktärer som följer i deras spår har begått klandervärda handlingar. Deras dåliga rykte började i själva verket under förra seklet då de lyckades mörda inte mindre än sex statsöverhuvuden.10

Detta förfaringssätt betraktas ingalunda med den avsky det förtjänar hos anarkisternas egna författare, såsom Woodcock och Guerin, utan tvärtom ursäktar och förringar de betydelsen av dylika brutala våldsdåd.

Det som är betydelsefullt för dessa författare är huruvida resultatet blivit till skada eller nytta för anarkismens sak, om bombkastandet i sig självt är förkastligt har de inga åsikter om.

Det traditionella sättet att vända bort uppmärksamheten från sådana handlingar hos den egna gruppen är att belysa ännu sämre handlingar hos andra grupper. När anarkister sålunda blir tillfrågade om terror och mord, svarar de med att kommunister och nazister har begått många, många fler klandervärda handlingar av samma sort. Detta är visserligen sant, men har inte med saken att göra och är en helt ologisk koppling.

 

Lika betydelsefullt i diskussioner om anarkistiska terrorister är att oavsett hur mycket nutida anarkister säger sig ogilla deras beteende så skulle de aldrig påstå att de genom sina gärningar inte tillhörde den anarkistiska traditionen. Anarkister idag som tar avstånd från terrorism och ser detta som dåd av enskilda vettvillingar, glömmer att dessa aktioner är en del av den anarkistiska ideologin. Det finns ingenting hos anarkismen som inte tillåter lönnmord och terror.

När anarkisterna talar om att ordet anarki är missförstått och att det bara är en fördom att det skulle innebära kaos, undviker de insikten att det inte finns någon anledning som talar mot en tolkning av ordet anarki som liktydligt med kaos. Det är ingen tillfällighet att ordet anarkist för många fortfarande är synonymt med terrorist, och man måste hålla med de anarkister som påpekar att de mord som begicks av bl.a. Ravachol (den mest beryktade av alla anarkistiska bombkastare) har gjort obotlig skada för anarkismens rykte, ett rykte som fortfarande inte avtvåtts13.

Förhoppningsvis kommer det heller inte att lämna allmänhetens medvetande förrän anarkismen, och därigenom den ideologiska grunden för terrorism, upphör att existera som en politisk idé och förpassas till historiens

sophög och sin rättmätiga plats bredvid marxismen, precis som redan hänt med anarkismen som rörelse.

Lyckligtvis har dessa svartflaggade grupper inte haft möjlighet att utföra sina destruktiva handlingar i någon större skala. Anarkismens och syndikalismens historia är ingenting annat än ett begravningstal över vad som måste vara det mest misslyckade och havererade försök till praktiserandet av en ideologi som världen någonsin skådat.14

Efter etthundra års försök till framgång har de inte kommit ett steg närmare än när de började; arbetarklassen har inte så mycket som lagt två strån i kors för de ansträngningar anarkister och syndikalister har gjort.

Den enda episod i historien de av någon anledning ser på med stolthet, är det tillfälle då de kunnat utföra sina tvivelaktiga dåd p.g.a. statsmaktens sammanbrott: det spanska inbördeskriget.

 

Spanien

Orsaken till att federala teorier som utarbetats av anarkister och syndikalister vann insteg i Spanien beror på de regionala motsättningar som har funnits i landet sedan det bildades. Katalonien och Aragonien har alltid ansett att Kastilien dikterat villkoren och velat bryta sig loss från deras inflytande. En andra orsak till anarkismens framväxt är den antiklerikanism, d.v.s. antikyrklighet, som växte fram i början av 1900-talet. Kyrkan blev själva sinnebilden för reaktionen och den hade i århundraden haft det fria tänkandet i ett järngrepp.

Det var en koalition av dessa två grupper som möjliggjorde störtandet av monarkin och införandet av republiken 1930. Utvecklingen som nådde fram till detta kännetecknas av en våldsamhet och ett ringaktande av mänskligt liv som få europeiska länder känt till. Strejker, bomber, brutala polisaktioner och liknande var nära nog vardagsmat fram till inbördeskriget.

I Barcelona skickade anarkisterna brinnande spårvagnar nerför de branta gatorna även under fredliga perioder, men när 1936 inträdde blev läget ytterligare tillspetsat. Det första halvårets våldsdåd kulminerade i juli med mordet på en monarkist som blev den omedelbara anledningen till att inbördeskriget inleddes den 18:e juli.15

Syndikalisternas Confederacion Nacional del Trabajo (CNT) var helt dominerande i Katalonien och gjorde sig även gällande i det övriga republikanska Spanien16. Socialdemokraternas Union General del Trabajo (UGT) spelade en underordnad roll och kommunisterna var utan betydelse, de blev dock en faktor att räkna med när republikens regering insåg att tillströmningen av ryska vapen var beroende på hur stor makt de fick.

 

Som vanligt när vänsterorganisationer bekämpar något kallar de detta något för fascism. Uttrycket är användbart för att framställa den egna sidan som det enda rätta och goda och få den andra att framstå som omänsklig och förödande. Att det enda parti som tillnärmelsevis kunde kallas fascistiskt inte fått ett enda mandat i valet 1936 och var lika försvinnande litet som betydelselöst gjorde ingen skillnad. Det enda som gör att eftervärlden kommer ihåg den spanska Falangen (som snart skall presenteras närmare) är att den av sanning ointresserade vänstern klassificerade den som inkarnationen av det fascistiska hotet, vänstern skapade fascisthotet själva eftersom de behövde en ondskans symbol att samlas kring.

 

T.o.m. i nutida skildringar kallar anarkister och syndikalister nationalistlägret för ”fascistiskt”, och den fullständigt apolitiske generalen Franscisco Franco, som var helt ointresserad av politiska ideologier och bara var en allmänt reaktionär, klerikal militär17kallas fortfarande fascist.

Trots dessa obestridliga fakta ansåg sig de republikanska soldaterna kämpa mot fascismen. Under inbördeskrigets första år sköts dussintals människor varje natt i Madrid och Barcelona enbart för att de hade utpekats som fascister18. Den korrekta spanska fascismen, representerat av Falangen, är värt ett noggrant studium, men först skall de handlingar redovisas för som begicks av anarkister (vilka aldrig kan hittas hos subjektiva författare i stil med Lagerström och Guerin som konsekvent utelämnar obehagliga fakta).

 

Ett av de värsta uttrycken för hatet till den bestående ordningen var den antiklerikanism som spred sig överallt där anarkisterna drog fram. Flera präster blev ihjälslagna som potentiella fascister och under 1936 blev det närmast en epidemi i landet att bränna kyrkor och förstöra ovärderliga konstföremål. Resultatet av dessa anarkistiska härjningar blev att kommunistpartiets ställning stärktes. I jämförelse med de förra framstod de disciplinerade och ordnade kommunisterna som republikens försvarare.

Flera befolkningsgrupper, småbönder, hantverkare och andra som inte har socialistiska böjelser drogs till kommunistpartiet som systematiskt, målmedvetet och ibland med hårda tag trängde tillbaka anarkisterna. Kommunisterna insåg vad den anarkistiska laglösheten skulle medföra i omvärldens ögon, för att inte tala om dess förödande inverkan på krigföringen.19

Hur kan det komma sig att anarkiströrelsen i Spanien medförde allt detta onda? Vad var det som låg bakom dessa fruktansvärda yttringar av fanatism, inte olikt vad vissa muslimska fundamentalister gör på olika platser idag? Man förstår det lättare när man ser vilken sorts människor som utgjorde de anarkosyndikalistiska leden.

I Spanien visade det sig nämligen hur den anarkistiskt genomsyrade syndikaliströrelsen hade komprometterat sig. Beväpnade legoknektar, s.k. pistoleros, som inte var något annat än köpta och betalda mördare, hade en given plats i de anarkistiska leden.

Att dessa var till uthyrning åt den som betalade mest och sålde sina tjänster till polisen, arbetsgivarna, anarko-syndikalisterna och även till den så småningom växande fasciströrelsen bekymrade inte de revolutionära grupperna nämnvärt. Allsköns kriminella element var välkomna till de svarta fanorna.20

 

Det kan inte råda någon tvekan om att det är den av socialister så omhuldade materialistiska historieskrivningen som ligger bakom, kombinerad med den slavmoral arbetarrörelsen övertagit från kristendomen vilken redan Nietzsche kritiserat.

Eftersom alla är en produkt av ”systemet” – de ekonomiska förhållanden som råder – kan naturligtvis ingen människa lastas för sitt beteende oavsett hur man beter sig. Man må vara mördare, tjuv eller terrorist, man är ändå välkommen att ta plats bland de röda och svarta leden.

Ingen människa kan genom att tänka själv komma fram till en egen uppfattning om vad som är rätt och fel. Den moral man har är inte beroende på vad man tycker utan är ”relativ”; den är beroende på ägareformerna och till på köpet borgerlig, hade fabrikerna och produktionsmedlen ägts av det kollektiva samhället, hade också moralen varit annorlunda. Därför var dessa kriminella råskinn, eller som de frihetliga socialisterna föredrar att kalla dem: ”rebeller mot ett auktoritärt samhälle”21 högt ansedda i syndikalistkretsar.22

En av de värsta av dessa ”legendariska spanska rebeller” var den fanatiske mördaren och banditen Buenaventura Durruti (1896-1936). Durruti organiserade – i den mån anarkister organiserar – kampgrupper vid inbördeskrigets början, vilka bestod av just pistoleros. Han blev vintern 1936 skjuten av politiska motståndare vid Madrid-fronten.

 

Vad som inte sägs, och inte får sägas, bland denne kämpes efterföljare är att han och hans gelikars nybildade stridsgrupper, kallade ”Ungdomens frihetsorganisation”, under förevändning att de summariskt avrättade misstänkta fascister, koncentrerade sig på att massmörda katolska präster, manliga prostituerade och homosexuella. De två senare grupperna hade ”brutit mot naturlagen” och därför ansåg de sig ha rätt att utplåna dem.23

Så handlar man om man vill bli kallad: ”en av anarkismens stora ledare och hjältar genom tiderna”24. Inte ens Woodcock i sin bok Anarkismen kan här undgå att säga:

I detta hänseende är det verkligen inte stor skillnad  mellan den anarkistiska minoritet som dödade präster och homosexuella i Katalonien och den falangistiska minoritet som dödade fackföreningsmän i Granada25 .

Samtliga böcker av anarkistiska författare som redovisats för och som behandlar den spanska utvecklingen förtiger detta. Woodcock utgör här ett hedervärt undantag, men i litteratur av senare datum är ovannämnda mord utelämnade.

Speciellt i Vilas bok Anarki till vardags är det rent övertydligt. Under kapitelrubriken ”Liten uppslagsbok över klassiska anarkister” beskrivs Durruti som någon sorts hjälte och hans beteende mot dem han tyckte var avvikande har Vila noga undvikit26.

Det är dags att återgå till det spanska inbördeskriget. Situationen utvecklade sig till anarkisternas nackdel. Fr.o.m. de strider som blossade upp mellan dem och kommunisterna på Barcelonas gator i maj 1937 gick de bakåt. Den spontanitet och det glädjerus som de känt i början hade gått över. De saknade uthållighet och tålamod för att kunna uthärda kriget och framför allt vinna det. Deras motstånd mot auktoriter och disciplin var ett hinder i en militär situation som kräver ordnade former och klara linjer för beslutsfattande.

 

Vad som ännu mer bidrog till anarkosyndikalisternas fiasko var att de avsade sig sina egna principer och samarbetade med de auktoritära. De svek sina ideal och kompromissade med den borgerliga politiken när de deltog i de parlamentariska institutionerna; en dödssynd enligt anarkismens principer. Vid många tidigare tillfällen hade människor uteslutits utan krus om de deltog i regeringar eller liknande, både i och utanför Spanien. Mycket riktigt beskriver Woodcock detta, vilket moderna anarkister ser som ett oförlåtligt svek, som orsaken till den spanska anarkismens kollaps.27

Ledarna avsvor sig sina principer och revolutionära förhoppningar, de förstärkte de regeringsinstitutioner som var deras svurna fiender och var endast till namnet ”frihetsmän” i anarkistisk tradition. Anarkisterna inträdde i den Katalanska regeringen i september 1936 och gick vidare ända upp till den nationella regeringen i december samma år.

 

Precis som när första världskriget drabbade världen och anarkisternas ideologi inte höll måttet, svek de spanska anarkisterna i sin tur idealen och visade återigen att anarkismen inte bestod provet att möta verkligheten. Fr.o.m. maj 1937 var CNT inte något att räkna med. Deras storhetstid var över och de gick tillbaka på alla områden. Luften hade gått ur dem och de levde enbart på kompromisser och återhållsamhet.28

Det man lär av historien är att anarkismen och den frihetliga kommunismen är helt omöjliga att genomföra i en krigssituation.29 Anarkismen ger inget svar på hur paradoxen mellan ”frihet” och nödvändig militär disciplin skall övervinnas.

Anarkisternas misslyckande var tvåfaldigt; dels politiskt i.o.m. deras kollaboration (samarbete med fienden) med regeringen, deras förbund med socialisternas UGT 1938 och deras fullständiga nederlag i sina försök att   övertyga industriarbetarna, dels militärt, då de var totalt oförmögna att bekämpa sina fiender. I Spanien inte minst där general Yaguë och hans kolonn marscherade in i Barcelona 1939 utan att möta en enda barrikad eller en enda strejkaktion.

Anarkismen bröt samman trots dess relativt stora medlemsskara. Efter den dagen var den anarkistiska rörelsen död; det enda som återstår av den är spridda entusiaster som fortfarande håller kvar vid idealen och drömmer om flydda tider.30

 

Lika intressant som krigsförloppet är historien om Falangen, det närmast man kan hitta som liknade fascism i Spanien. Dess utveckling är nära kopplad till syndikalismen och för att hitta uppgifter om denna koppling rekommenderas Stanley G. Payne och hans eminenta bok om den spanska fascismen, Falange – a history of spanish fascism.

Payne avslöjar mycket om den radikalitet som nationalisterna hade mitt ibland sig. Långt innan något fascistparti var bildat skrev en av dem som kunde utgjort dess medlemskader, Ernesto Giminez Caballero, att den spanska anarkismen var en: ”upplagringsplats för erövrarnas heroiska tradition” och de skjutglada anarkisterna i stil med Durruti och hans nidingar var: ”inte simpla kriminella /…/ De som respekterar det sant spanska vördar dessa pistolmän”31.

Mannen som skapade det spanska fascistpartiet var Ramiro Ledesma. I enlighet med de fascistiska paradoxerna var han antiklerikal och ateist. Ledesmas program var revolutionärt i en grad som t.o.m. överglänste Mussolinis första program och krävde bl.a. expropiering av storgodsägarnas jordar.

Ledesma uttalade ofta sitt stöd till anarkism och syndikalism. Vad som fattades bland dessa grupper, förklarade han, var en sund patriotism. Men som de inte omsatt sina böjelser till internationalism i praktiken, utan var fria från kopplingar till den internationella socialismen, kunde Ledesma visa deras läror uppskattning som: ”den mest effektiva ståndpunkten för omstörtande verksamhet”.

Det är därför man inte förvånar sig över att Ledesma inte kallade sitt partis ideologi för fascism, utan vid dess rätta namn; en syntes mellan sin passionerade nationalism och den ideologi han uppskattade, han skapade nationalsyndikalism.32

 

Många som ogillar denna koppling kommer att hävda att nationalsyndikalisterna, eller som deras fulla namn löd, Juntas de Ofensiva Nacional Sindicalista (JONS), bara var syndikalister till namnet och inte har ett dugg med syndikalism att göra. Detta är emellertid inte fallet.

Inte bara det faktum att allvarligt övertygade syndikalister visade sympati för denna rörelse, utan även de handlingar och åtgärder som de genomförde bevisar att det är fråga om en nationell variant av syndikalism. En av de största svenska experterna på fascism, Birger Beckman, skrev 1939 att fristående ord ofta har använts som synonyma med fascism, ett av dessa är nationalsyndikalism33.

 

Speciellt uppskattad var den spanska national-syndikalismen hos Angel Pestaña. Denne var ledare för de s.k. treintistas, oppositionella syndikalister som lämnat den etablerade rörelsen och blivit dissidenter när de subversiva (omstörtande) anarkisterna tagit över.

Situationen i Spanien hade utvecklat sig så att den anarkistiska Federacion Anarquista Ibrerica (FAI) hade infiltrerat syndikalisternas CNT34. Både splittringar och ibland rent antagonistiska motsättningar präglade CNT vid denna tidpunkt.

Angel Pestaña uppskattade, och blev uppskattad av, nationalsyndikalisternas nye ledare, José Antonio Primo de Rivera, som hade manövrerat ut Ledesma. Det blev aldrig något fullbordat samarbete mellan Falangisterna (som nationalsyndikalisterna nu kallades) och CNT, men delar av CNT:s verksamhet kopplades samman med falangisternas: när fascistledaren besökte Barcelona ordnade syndikalist-rörelsen beskydd. Inte heller kunde någon skillnad märkas mellan en del av deras slogans och de som förekom i nationalsyndikalisternas nya organ Arriba.35

 

När inbördeskriget inleddes visade sig de rent yttre likheterna ge problem. Falangisterna slogs under sin röd-svart-röda fana och följde därigenom de italienska fascisternas exempel. Båda grupper tog anarkistiska symboler till sina egna; flaggor respektive svarta skjortor36. Även de lika uniformerna vid fronten och tilltalsordet ”kamrat” gav upphov till en del förvirring37. De konservativa kallade mycket riktigt falangisterna ”våra röda” och ”FAI-langister”38.

Att detta inte enbart berodde på det yttre utan även på rent ideologiskt släktskap kan man ana av två uppgifter.

Dels när man läser om hur Payne beskriver en målande scen från krigets inledning: En journalist vid namn Foltz befinner sig i Málaga då nationalisterna intar staden i februari 1937.

Foltz beskriver anarkister som glömska över sina tidigare åsikter, och lika opportunistiska som sina trosfränder under 1:a världskriget, går in i falangistpartiets högkvarter för att ansöka om medlemskap och river sönder sina FAI- medlemskort på själva tröskeln till byggnaden.39

 

Den andra är en märkvärdig uppgift från krigets slutskede som Britta Gröndahl, den nutida syndikalist som mest lättfattligt behandlar de ideologiska skillnaderna inom den spanska syndikalism, förvånande nog inte utelämnar: När nationalisterna segrat i Spanien och en treintista blivit tillfångatagen händer något oväntat: treintistan Juan Pieró, som varit en av Angel Pestañas närmaste män,erbjuds en post i den fascistiska fackliga organisationen CNS (!). Visserligen avböjer han och blir slutligen arkebuserad, men det verkar underligt att något sådant kan hända bland människor som påstår att deras respektive ideologier står ljusår ifrån varandra.40

Under löftet att allt gammalt var glömt drog sig inte dessa ombytliga republikaner för att hjälpa sina f.d. motståndare att bygga upp ett nytt Spanien. I tre år hade de talat om sin egen frihetslängtan och sina fienders inhumanitet. Nu gjorde de Spanien fritt från idéer som de själva omfattat för bara några veckor sedan, och under ledning av motståndare som inte utan skäl långt tidigare döpt sin politiska åskådning till nationalsyndikalism.

 

Det kan konstateras att den praktiska utformningen av anarkism och syndikalism inte skiljer sig mycket från vad som brukar sammankopplas med fascisterna, åtminstone inte vad beträffar användandet av våldsmetoder.

Troligen får detta tillskrivas de grupper som båda rörelser hämtar sitt rekryteringsmaterial ur, nämligen: ”vanvettiga men idealistiska nationalister och rena marodörer och kriminella element”41.

 

Vad som är ännu mer oroande än historien om syndikalismens svarta förflutna är nutiden. Man kunde frestas att tro att dessa företeelser som just har rullats upp inför läsarens ögon tillhör en äldre tidsperiod, en oupplyst era och att detta inte förekom i vår svenska demokrati med dess respekt för olika åsikter. Tyvärr är ett så optimistiskt synsätt inte vad som faktiskt är fallet med den moderna syndikaliströrelsen.

 

Sverige idag (1995)

Alla som läser dagstidningar är medvetna om de vapenfynd som då och då görs hos högerextremister. Varje demonstration den 30:e november leder till razzior hos misstänkta nazistsympatisörer och det saknas sällan rubriker som beskriver brutaliteten i deras agerande.

Samma tidningar saknar vanligtvis bilden av brutaliteten från den motsatta sidan, i detta fall hos de syndikalistiska demonstranterna. Det går naturligtvis inte att på något sätt ursäkta högerextremisternas våldsbenägenhet, de är lika illa i sina försök att förhindra andra människors grundlagsstadgade rätt att utrycka sig. Det viktiga här är endast att, kanske till många åskådares förvåning, avslöja att beväpningen hos syndikalisterna och deras anarkistiska följeslagare inte står sverigedemokraternas efter.

1992 var klubbor och järnrör del i demonstrations-utrustningen för flera av deltagarna i syndikalisternas förstamajtåg. Lyckligtvis var polisen närvarande och höll deltagarna under observation. Innan demonstrationen inleddes blev en del av de närvarande avväpnade på sina antingen dolda eller till plakat maskerade vapen.42

Liknande redskap för gatustrider har förekommit även i senare av syndikalister organiserade demonstrationer, samtidigt som deras talare öppet manat till lagbrott och kriminella gärningar.43

När Sverigedemokraterna höll ett möte den 9:e oktober 1993 angreps de av syndikalister och anarkister. Det var en händelse som inte bara i omfattning, utan även i råhet och fulhet utklassar deras tidigare försök att ställa till bråk i Lund och Stockholm de senaste åren. Det är värt att följa händelseförloppet i detalj:

Upptakten till kaoset var när syndikalister och anarkister grävde upp gatstenar och lade dem i barnvagnar under sin motdemonstration i antirasismens täckmantel.

De flesta var förberedda för bråk och bar palestinaschalar, rånarhuvor och halsdukar som täckte deras ansikten. Precis som i sina förstamajtåg bar de påkar, nödtorftigt maskerade till flaggpinnar, järnrör och avslagna tomflaskor. De drog uppför avenyn utan att ta hänsyn till att deras demonstrationstillstånd inte gällde där och enbart med lusten att förstöra. Stenar kastades mot oskyldiga förbipasserande bilar; privata bilar, taxibilar och radiobilar utan urskiljning.

Poliserna trängde tillbaka de vilda horderna av plakatbärare och när dessa insåg att poliserna var dem övermäktiga började de istället ägna sig åt meningslös vandalism genom att krossa skyltfönster på varuhuset NK och Handelsbanken. När den modiga poliskåren under stora ansträngningar lyckats mota bort mobben, hade anarkisternas handlande resulterat i fyra skadade polismän, två förstörda patrullbilar och en skadad 20-åring som överfallits med en trasig flaska.

 

Upploppet var välorganiserat och förberett, civila polisspanare hade tidigare under kvällen sett anarkisterna förbereda sig för gatuslagsmål. En av de grupper som låg bakom motdemonstrationen var Syndikalistiska ungdomsförbundet. De tar avstånd från bråket och skyller som vanligt på ungdomar utanför deras kontroll som hade hängt på i efterhand. Om detta hade varit fallet frågar man sig varför polisen deklarerar att det inte var en motdemonstration utan en pöbel, och varför polisen upplevde det hela som ett organiserat upplopp.44

Alla objektiva iakttagare är överrens om att det var syndikalisterna som sökte bråk, de var ute denna kväll enbart drivna av lusta till förstörelse och bråk.

En annan sak man frågar sig är varför det alltid slutar såhär när anarkister och syndikalister är ute på gatorna. Om det verkligen var en minoritetsgrupp som ”hängde på” i efterhand, så borde ju arrangörerna, om viljan finns, till slut kunna ringa in vilka personer det rör sig om och förklara för dessa att de inte är önskvärda i nästa demonstration. Med tanke hur syndikalisternas och anarkisternas demonstrationer och motdemonstrationer sett ut i början på nittiotalet inser man att det ingalunda rör sig om utanförstående eller marginella grupper. Det är den syndikalistiska rörelsen som har ansvaret för dessa yttringar av upplopp, skadegörelse och kravaller.

De måste åtgärda det faktum att deras klientel är bråkmakare av värsta sort, den sortens människor som letar efter varje anledning att förtrycka andra och hindra dem från att utrycka sina åsikter.

 

För att legitimera sitt förtryck och verka respektabla i allmänhetens ögon är det populärt att utmåla den andra gruppen som fascistisk. Dessa grupper är medvetna om att om de lyckas inympa åsikten hos vanligt folk att de tjänar demokratin mot något ont, så kan de vinna stöd bland medborgarna.

I själva verket är resonemanget absurt. Båda sidor i de strider som till och från skakat svenska städer är lika antidemokratiska; de anarkistiska och syndikalistiska personerna borde inte kalla motståndarna för fascister, som denna bok har visat finns det tillräckligt goda skäl att ge dem det epitetet själva.

 

I snart sagt varje nummer av anarkisternas tidning Brand hittar man beskrivningar av fascisterna, hur vedervärdiga de är, hur de skall krossas och framför allt hur de under inga omständigheter får lov att tycka och tänka vad de vill.

Tonen gränsar i vissa fall till paranoiditet och finns utöver tidningarna även i den syndikalistiska rörelsen; hade det existerat en anarkistisk rörelse så hade det säkert förekommit där också.

Hur syndikalisterna definierar fascism kan man läsa i de alster syndikalisterna tryckt upp. Bl.a. kunde man i nummer 2/1992 av götborgssyndikalisternas medlems-blad läsa en insändare som riktar sig till dem som uppskattar socialdemokraternas blandekonomi; artikel-författaren förklarar vad han anser att en sådan uppskattning innebär: ”Givetvis är detta fascistiska åsikter” (det skulle vara intressant att se syndikalister och anarkister mobilisera pöbeln på gatorna under slagordet ”Krossa blandekonomin”).

 

Allt som inte faller denna kategori av människor i smaken är ”fascism”, exempelvis den amerikanska filmen ”Född den fjärde juli”. Rubriken den presenteras under talar för sig själv: När Goebbels gör film.45

Ett annat exempel är Folk- och bostadsräkningen. F.o.B. är förvisso ett utslag av olämpligt statskontrollerande, men om man anser att medborgarna borde ta avstånd från den så går det att hitta argument för det. I anarkisttidningar finns inga sådana behov. F.o.B. förkastas av den enda rimliga anledningen: den är fascistisk46.

Detta systematiska missbruk av ord har bara en funktion, det är ett smutskastande. Det är skrämmande tendenser att dessa personer, som är helt ointresserade av sanningen, tillåts verka på det sätt som de hittills fått göra.

 

Anarkisterna börjar försiktigt med att bekämpa grupper som är marginella, grupper på yttersta högerkanten som inte har sympati bland allmänheten. Det farliga är att så fort de märker att detta är genomförbart kommer de inte att väja för något.

Allt de ogillar, socialdemokraternas blandekonomi eller filmer som i exemplen ovan, kommer att stå i skottlinjen för gatstenar, påkar och, om de läser på sin egen historia, bomber. All kritik kommer att tystas ned, de kämpar ju mot fascismen. De kämpar mot något ont som bara kan fördrivas med något ännu mer ont.

Om alla demokratiska rättigheter försvinner i kampen för ”frihet” är för syndikalister och anarkister helt ointressant. Som kapitel ett beskriver är de i vilket fall som helst motståndare till den grundlagsstadgade parlamentarismen och personligen förvånas jag över hur de antirasister, som verkligen har ett äkta uppsåt, kan acceptera att demonstrera tillsammans med människor som öppet erkänner att de vill avskaffa demokratin.

Oavsett om man har eller inte har sympati för de grupper som faktiskt kan gå in under kategorin rasister och nazister, så gäller mötesfrihet och demonstrationsfrihet för alla. Utan dessa rättigheter finns ingen demokrati; fönsterkrossning, stenkastning och vandalism ingår inte i vad som får göras för att motarbeta människor med andra åsikter.47

 

Det som är kvar när man har gått igenom vad de röda och svarta grupperna har ställt till med är frågan: är det rimligt att syndikalister och anarkister överhuvudtaget har demonstrationsrätt, när de tydligen inte kan avhålla sig från att angripa och handgripligt stoppa mot-demonstranter? Är det rätt att dessa grupper som öppet är antidemokratiska och vägrar att låta andra uttala sina åsikter skall få hyra offentliga lokaler för sina möten?

Vid valet 1988 lät statsbiblioteket i Göteborg företrädare för syndikaliströrelsen använda bibliotekets lokal, där mer än ett dussin partier konkurrerar under valtider, och gav dem därmed en stark propagandavinst.

De hade tydligen lyckats upprätta en respektabel fasad, men till er som läst denna bok frågar jag: Skall företrädare för dessa åsikter inbjudas till våra kulturcentra och få lägga fram sina läror inför skolbarn, som är en stor del av bibliotekens besökare?

Skall kommunen understödja verksamhet som går ut på att undergräva respekten för demokrati och de mänskliga rättigheterna? Det är inte svårt att förstå varför Waldorf-skolan utanför Göteborg, vars pedagogik är mot vad som vanligtvis menas med demokrati, skrivit avtal med just syndikalisternas fackförening, och att flera av dess lärare bekänner sig till anarkism och syndikalism.

Det är svåra frågor, men måste tas itu med oavsett om de antidemokratiska grupperna känner sig trampade på tårna. Alla antidemokratiska grupper är sammanbundna i sitt förakt för yttrande- och tankefriheten.

 

Det kanske värsta exemplet på den moderna syndikaliströrelsens förtryckande politik är det faktum att vissa av deras egna medlemmar, helt enkelt för att de har avvikande åsikter, utsatts för hotelser och trakasserier med ledningens tysta medgivande.48Detta är ett konsekvent resultat av den anarkistiska, ideologiska logiken. I likhet med de totalitära politiska formeringar som finns, har anarkismen detta inbyggt i sig. Sekttänkandet gör att anarkister anser att frälsningen enbart kan vinnas genom renlärighet och piskar fram hysteriska utbrott av förföljelse mot oliktänkande. Precis som med de gamla kommunistiska sekterna på 70-talet, skiljer inte heller de anarkistiska sekterna – där man får räkna in SAC som en Kropotkin variant – på motsättningar mellan sekten och omvärlden respektive motsättningar inom sekten.

 

Alla som inte till punkt och pricka följer detaljtolkningen av ideologin och som betonar avvikande delar hos läran placeras hos fiendelägret och bekämpas gärna med större intensitet än de övriga motståndare som är av en annan ideologi. Som jag nämnde i kapitel ett finns det ett flertal exempel på detta, och de är inte alla!

En sådan motsättning var när de rena syndikalisterna bröt sig ur SAC och bildade Syndikalisternas Förbund, vilket idag är helt obefintligt. Jargongen de förde mot SAC var fruktansvärd i sin intolerans och påminner starkt om när nazister talar om judar.

Ett annat exempel är när ett antal bohuslänningar, som inte stod ut med disciplin och regler och ansåg att SAC hade svikt sina revolutionära ideal, bröt sig ur och skapade Syndikalistiska Arbetarfederationen. Genom splitt-ringen blev syndikalismens starkaste fäste i Sverige, de bohusländska stenhuggarna, reducerad till en anarkistisk sekt. Den minskade och minskade tills de få kvarvarande medlemmarna efter tio år gjorde en förödmjukande canossavandring och bad SAC om tillåtelse att återinträda.

Ett tredje exempel var missnöjet med att lokalorganisa-tionerna blev färre då de slagits ihop för att kunna upprätthålla sin verksamhet. Det sågs av en del som centralism; Göteborgsavdelningen splittrades 1994 och Majornas lokalavdelning såg dagens ljus, den hade vid grundandet hela fem (5) medlemmar.

I Spanien har de två oförsonliga rörelserna CGT och CNT stämt varandra inför domstol om rätten till namnet CNT. Utan förlägenhet har de erkänt sig beroende av en statlig institution och bett om dess hjälp i ett tvistemål! Hur långt är det inte mellan idé och praxis för dessa människor.

 

Trots likheter mellan läroskolor i samma ideologi bekämpas alltså avvikare med helt andra argument än rationella: Har du inte samma åsikt så skall du få på käften! Inom SAC råder likvidationshysteri, det är en anarkokommunistisk sekt som kallar sig en syndikalistisk fackförening; och detta i en organisation som deklarerar att man inte kan utestängas p.g.a.: ”‘osyndikalistiska åsikter’ utan enbart om man handlat mot arbetarklassens intressen”49.

Det har blivit en djupgående analys av anarkismens och syndikalismens praktik. Deras våldsbenägenhet och exempel på den brutalitet som en del av deras medlems-kadrer utfört har inte utelämnats

Om en del läsare tror att lagbrott och förakt för rättvisa är ett utslag av enskilda anarkistgrupper och individer som infiltrerar de syndikalistiska leden så har de tyvärr fel. I själva verket ställer sig organisationen bakom lagbrott och uppmuntrar till olagliga handlingar.50

Hade SAC varit motståndare till detta, så hade de naturligtvis gjort någonting åt det. Under alla mina studier av syndikaliströrelsen har jag aldrig upptäckt att brottsliga och odisciplinerade handlingar varit föremål för någon åtgärd av ledningen trots att berörda styrelser och kommittéer vetat vad som försiggått!

Det sätt som man inom syndikaliströrelsen uppfattar verkligheten på är en sektmentalitet. Hos syndikalisterna finns de rättrogna och de övriga; alla kontakter mellan de båda omöjliggörs. Samtliga grupper som arbetar på samhällsförändringar på ett annat sätt än syndikalismen är ”småborgerliga”, ”brackiga” eller något liknande.

Ett av de mest typiska dragen som är kännetecknande för grupperingar i stil med denna, är att när en person anklagas för ett epitet i stil med ovanstående så gäller inte vad man brukar kalla rättspraxis. Det är i SAC inte anklagelser som bevisas, utan den anklagade som skall bevisa sig vara oskyldig. Hur avlägsen anklagelsen ifråga än är från sanningen, så ligger bevisbördan på den anklagade istället för tvärtom.51

 

Lika väsentlig i sekttänkandet är en närmast manisk skräck för uppgifter som motsäger det medlemmarna hittills hållit för sant. Denna bok exempelvis kommer att få lida mycken smälek, trots att samtliga uppgifter i den är dokumenterade fakta.

Det är ingen tvekan om att många anarkister och syndikalister kommer att tolka den som fientlig och reagera med kraft när de upptäcker sidor hos sina respektive ideologier som de aldrig kunnat ana.

Ett exempel på ett tänkande som stänger ute fakta kan jag redogöra för omedelbart: när jag upplyste en s.k. anarko-syndikalist om de fascistiska dragen i hans övertygelse, som han själv inte hade en aning om, skrek han helt enkelt: skitsnack!

Det faktum att jag hade många belägg för mitt påstående och t.o.m. vittnen som kunde intyga riktigheten av mina inlägg fanns närvarande, gjorde honom inte beredd att reflektera över saken närmare.52

 

Säkerligen kommer också konspirationsteorin till heders igen: författaren till Det Rödsvarta Spöknippet är köpt och betald av en grupp vars yttersta syfte är att krossa den ”frihetliga socialismen”. Det rör sig helt naturligt om en sammansvärjning av en grupp människor som försöker stoppa friheten och sanningen från att nå ut till allmänheten och undertecknad är dess förlängda arm.

Denna punkt är det viktigaste och mest betydande i all form av sektmentalitet, den stänger ute allt som är ”fel”. Alla olämpliga uppgifter kommer från de sammansvurna, välj själv vilken grupp du finner för gott: judarna i ZOG, CIA, stalinisterna, psykiatrerna, frimurarna eller helt enkelt kapitalisterna. Vilken kategori som syndikalister och anarkister kommer att välja är oväsentligt, i alla händelser är det någon eller några som är ute efter dem och verkar i det fördolda.

 

Detta närmast neurotiska tystande av kritik visar, inte att deras ideologi är instabil, utan att de helt enkelt inte vill kännas vid dess dolda sidor. Det gäller att blunda för all den fakta denna bok påvisar, så upphör den att tjäna som en upplysande signal för de som ännu inte vet vad syndikalism och fascism har gemensamt.

Det är den politiska sektens argumentation som tar över. En oförmåga att värja sig mot den allt mer påträngande verkligheten tar sig uttryck i att man anser sig ha monopol på sanningen.

När man väl har övertygat sig om denna sanning finns det inte längre något behov av att låta andra människor komma till tals, ett sätt att tänka som syndikalisterna har praktiserat, och fortfarande praktiserar, mot de människor som vågat visa att de har en annan uppfattning.

Kapitel 7: Epilog

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism