2.3.2.4 Kap 4: Pessimism och förklaring

Kan antalet negativa omdömen i SAC:s medlemstidning om organisationens möjligheter ha påverkat medlemsutvecklingen? Det ligger nära till hands att tro. Antalet utsagor som säger att SAC har låg medlemsaktivitet, brist på pengar och minskat antal medlemmar är:

 

Tabell 3: Negativa utsagor om SAC:s möjligheter återgivna i SAC:s medlemstidning:

 

1976-82: 55 1983-89: 136 1990-96: 192

 

I relation till sidantalet visar resultatet en stark ökning (44%, 52). T.o.m. den ortodoxa hardcore syndikalisttidningen Våra Idéer har mot slutet av sin existens inslag av defaitism

Om medlemmarna alltför ofta får läsa negativa utsagor, så kan det till slut leda till defaitism, vilket det med största sannolikhet har gjort. Speciellt intressanta är syndikalisternas egna förklaringar till varför SAC tynar bort. Det oftast återkommande förslaget för att stoppa SAC:s nedgång är utåtriktad agitation

Här följer några av de vanligaste förklaringarna:

4.0.1 Samhällets påverkan

Forskaren Eva Blombergs avhandling som skyller SAC:s nedgång under 20- och 30-talen på samhällets påverkan blev uppskattad av syndikalisterna. Lika uppskattat bland syndikalister är det att skylla 80- och 90-talens nedgång på samhällets kompakta indoktrinering och den ”hänsynslösa egoismens kalla blåa ljus” under 80-talet.

En starkare koppling fackligt – ideologiskt föreslås ofta, men den ”breda strömningens” talesman i SAC, Ulf Norenius,hävdar att ideologin står över det fackliga. (En utsaga som visar att han är heretiker). Jaques Wallner kommer (som vanligt) med de mest kontroversiella förslagen för att få SAC på fötter; han kallar syndikalismen ett ”föråldrat skämt”. SAC måste byta namn och ta bort “Sveriges“ och “arbetare“.

Att syndikalismens idéer ligger i tiden sägs vid sex tillfällen. En liknande föreställning är att idéerna tas över av andra organisationer. SAC-veteranen Britta Gröndahl menar att syndikalismens idéer tagits över av ekologism och feminism. Eva Blomberg menar i sin avhandling att SAC är en ”sekt”, men kulturellt välintegrerad i samhället  (SAC är inte i vetenskaplig mening en sekt, även om de förvisso uppvisar stora likheter med sekter.)
De orsaker till medlemskap i SAC som återges i SAC-Kontakt är från Britta Gröndahl som säger att hon gick med för gemenskapens skull; Ann Eberstein menar att vissa är med för att det ger bättre självförtroende; Britt Marie Andersson menar att gemenskapen sätter färg på tillvaron, att man bryter av på arbetsplatsen, SAC är en grund i hennes tillvaro.

4.0.2 Medlemsavgiften

Huvudorsaken till splittringarna av SAC både 1987 och 1995 är medlemsavgiften. I SAC-Kontakt säger många genom hela 80-talet att SAC dör om avgiften fortsätter stiga. Stockholm-Gotlands distrikt kallar avgiftshöjningen i början av 80-talet för ”centralism” och föreslår att man ”fryser” den. Uppsala lokalavdelning ser centrala avgifter som passiviserande och ser avgiftshöjningen som en missriktad omsorg om SAC:s anställda. Per Nilsson, som vid tillfället är chefredaktör, säger att vissa lokalavdelningar i SAC mobiliserar sina medlemmar för att stoppa avgiftshöjningar och att det är de som styr omröstningarna i SAC, inte majoriteten.

Syndikalisten Bertil Eriksson påpekar att avgiften måste vara hög då den är SAC:s enda inkomstkälla. SAC:s byggnads-federation menar att man skall locka med fasta principer, inte låga avgifter

1995 vägrar 19 lokalavdelningar acceptera en ny höjning. Örebros lokalavdelning säger att SAC värvar genom ideal, inte med låga avgifter. SAC:s kassör K G Hammarlund menar att en av idéerna med SAC är att gemensamt betala till olika saker, även om man inte använder dem. Detta är samma argument som används av förespråkarna för stater.

Flera syndikalister har uppmanat de övriga att inte betala delar av samhällsverksamhet de ogillar: kärnkraftsel, vapen, militären (två gånger) (källor i tabell sex). När betalningsledan drabbar SAC gäller inte argumentet längre. Det är en i raden av SAC:s inkonsekvenser.

Slutet blir trots allt att flera avdelningar utträder.

 

4.0.3 Medlemskvalité eller medlemskvantitet

Endast vid fyra tillfällen i SAC-Kontakt/Syndikalisten sägs att det är kvalitén hos medlemmarna och inte kvantiteten som är avgörande. SAC-medlemmen Ingemar Sjöö återkommer ofta med långa insändare och i en av dem anser han att SAC visserligen har halverats medlemsmässigt sedan 60-talet, men istället består av tre gånger fler syndikalister, och det är det viktiga!

Detta är förstås Ingemar Sjöös åsikt. Samtliga andra i SAC som uttalar sig i medlemstidningen hävdar nödvändigheten av medlemsökning: SAC:s kongress 1979; det upprepas två gånger av centralkommittén; av arbetsutskottet; av SAC:s kassör; av den följande kassörskan.

1993 års Framtidsbilaga slår fast att SAC har en alltför stor organisation i förhållande till antalet medlemmar. Christina Dagberger i arbetsutskottet säger: ”Vi måste bli fler”; Lennart Markebo, också i AU, säger: ”Vikande medlemsavgifter är en tickande bomb”; SAC:s samlade ombudsmän instämmer.

 

Inför splittringen av SAC 1995, som föranleds av att avgiften enligt en nyligen hållen omröstning skall höjas med fyrtio kronor, fastslås att endast en medlemsökning kan stoppa en avgiftshöjning. Per Nilsson försöker stoppa splittringen med argumentet ”Vi behöver vara många”. En AU-ledamot menar att: ”Om vi är många har vi större möjligheter än om vi är få. Ensam är inte stark”. Michael Nord och Alexander Åstrand skriver på uppdrag av Malmö lokalavdelning och i fetstil att

medlemsvärvningen ges högsta prioritet, ty: “Hur vi än vänder oss, så kvarstår det faktum att det endast är ett ökat antal medlemmar som kan föra organisationen framåt såväl fackligt som ekonomiskt“.

På SAC:s framtidskonferens tre månader senare ger samma personer, Michael Nord och Alexander Åstrand, ett exempel på vad som bara kan beskrivas som en bokstavlig verklighetsförnekelse: En femtedel av medlemmarna har visserligen brutit sig ur SAC, och de förlorar 2,3 miljoner kr/år, men…

 

”utträdena innebär samtidigt minskade kostnader för tryck och porto…, rättshjälp, och… bilersättning… Dessutom klarar vi oss nu med färre anställda ombudsmän, vilket lär bli en rejäl besparing…

Är detta då slutet för SAC, är det dags att dricka gravöl för vår kära organisation? Hell no!... En organisation som… baseras på visioner och ideal går inte under bara för att medlemstalet sjunker lite

D eras verklighetsflykt delas inte av de övriga i organisationen: Kongressen 1998 beskrivs som en ”vinna eller försvinna”- situation för SAC, och ”Krönikan” upprepar att SAC måste få fler medlemmar.

4.0.4 Hopp, trots allt!

Den person i SAC som oftast återkommer för att hålla modet uppe hos de glesnande skarorna är Ingemar Sjöö, medlem sedan 1985 och tidigare rådskommunist. Sjöö medger att medlemsantalet visserligen sjunker, men det gäller bara pensionärer, inte fullbetalande med-lemmar[8] och tänk på, alla syndikalister, att vid en samhällsekonomisk kris står 10 000 löntagare redo att gå med!

Ingemar Sjöö lägger till att han inte är mot pensionärer och inte är ute efter att angripa dem. Han vet att hans inlägg kommer att ”tolkas” på ett sådant sätt. Som tidigare visats går det inte att skriva en artikel i SAC:s tidningar utan att noga fastslå att man inte har onda avsikter, eftersom alla i SAC alltid tror ont om alla andra. Dubiösa påståenden om sjunkande medlemssiffror kan skapa

“uppgivenhet och pessimism bland aktivister och andra medlemmar“.

Vänstern och samhället tiger om SAC i en tystnadskomplott, enligt Sjöö, som uppmanar alla att starta egna projekt om syndikalismen. 1996 säger Sjöö att en massflykt pågår från SAP och LO, därför finns gott hopp om SAC:s framtid.

Naturligtvis fanns massflykten endast Ingemar Sjöös eget medvetande.

 

4.0.5 Det stora problemet

Syndikalisten Torsten Kristofferson berättar att medlemmarna i AU hoppar av innan perioden är slut och de som deltar på en kongress är ibland inte ens medlemmar vid nästa.

Och i en Framtidskonferens-bilaga ges en bild av läget i SAC 1993: Det har varit svårt att få folk till CK de senaste två perioderna, men än värre är att många låter sig väljas för att sedan hoppa av utan att meddela varken väljare eller SAC. Problemet finns både i lokalavdelningarna, distrikten och centralt.

Denna lättfärdighet är en av organisationens största problem men kan inte åtgärdas via kongressbeslut och stadgar“;

på grund av brist på folk ligger problemen kvar och blir infekterade, och eftersom en allt större del av arbetsbördan går till de centrala instanserna i Stockholm “känner“ många att ledningen i Stockholm tagit över.[

 

4.0.6 Kvinnor i organisationen

Antalet kvinnliga medlemmar ökar. I CK är de i majoritet och 1993 blev Stockholmsavdelningens styrelse 100% kvinnlig. På 30-talet inordnade SAC kvinnokampen under kampen mot kapitalismen, men mellan 1976 och 2000 vågar ingen i någon av syndikalismens och anarkismens alla böcker och tidningar säga till kvinnorna att de får vänta med sina problem till efter revolutionen.

 

Kvinnornas uppgift på SAC:s kongresser har historiskt sett bestått i att koka kaffe. På 50-talet sade SAC att de schweiziska kvinnorna får skylla sig själva att de inte har rösträtt, då de inte bryr sig om politik eller organisationsarbete. Så sent som 1978 säger en kvinnlig medlem att

SAC är ju sedan gammalt en typiskt manlig rörelse, där många medlemmar än idag föraktar och misstror kvinnorörelsen

1989 påpekas att kontorsarbetet i SAC görs av kvinnor och nästan allt annat arbete av män.

 

På SAC:s första majfirande 1990 talar ”anarkafeministen” Amanda Golert och säger att lokalsocialismen kommer att bli en förlorare på 90-talet om den inte tar kvinnoförtrycket på allvar, kvinnorna är trötta på Arbetarensmansperspektiv” och Brands omslag med ”nakna tjejer på pianostolar som ser skitnödiga ut” och dess tryckfrihetsförsvar för tidningen Pox och Horst Schröders kvinnoförnedrande serier.

Om det hade hjälpt kommer vi aldrig att få veta. SAC tog aldrig Golerts varning på allvar: Syndikalistens chefredaktör säger några år senare att Schröder gjort en ”kulturgärning” för serier och Horst Schröder får hela utrymmet i ”Arena” i Arbetaren 1997, nummer 30, sid 6.

Feministen och syndikalisten Eva Fuchs är i en artikel besviken över att SAC:s män är inte mindre sexistiska än LO:s. Ordföranden för SAC:s lokalavdelning i Göteborg, Sassa Petterson, säger att utöver att lokal-avdelningens möten är “mördande tråkiga“, så finns det motstånd mot kvinnofrågor i Göteborg från enstaka ”machotyper”. Enligt ordföranden ”kladdar” en av killarna på tjejerna, utan någon reaktion från övriga män eller från kvinnoklubben.

Detta intygas även i boken Syndikalister från 1997, där Eva Fuchs skriver om att det dricks för mycket alkohol i SAC:s fackliga kretsar, samt att äldre ombudsmän i SAC

tafsade på de här unga tjejerna från landet”.

En lokalordförande i Göteborg på 80-talet hette Örjan Claesson. Denne Claesson, som själv brukar göra macho-kommentarer, intygar i ett personligt samtal att det ofta förekommer sexistiska glåpord och slagord på SAC:s demonstrationer i Göteborg. Claesson har, i likhet med sina kollegor på 90-talet, inte varit beredd att åtgärda dessa tendenser. Tyvärr är Claesson en person som inte är beredd att uttala sina åsikter högt, utan nöjer sig med att delge dem till utvalda individer i avgränsade rum och med låg röst så att de berörda inte hör honom. Det är svårt att veta om Claesson gör det av feghet eller för att inte råka ut för repressalier.

SAC:s kongress 1998 beslutar att införa feminism och anti-sexism i stadgarna, att jämställa kvinnokampen med klasskampen och att välja en kvinna till sekreterare. Kvinnorna är underrepresenterade på kongressen och i talarlistorna, trots att de är i majoritet i SAC.

4.0.7 Modern terminologi

Det finns ytterligare ett fenomen som går att koppla till undersökningsområdet. Modeordet på 90-talet var respekt. Men

Respekt är ett missbrukat ord. I var och varannan rap-video kräver killar och tjejer med våldsutstrålning och en aura av brottslighet just ‘respekt’“,

enligt Carmilla Floyds bok Respekt som handlar om gängvåld och gängmentalitet i 1990-talets Los Angeles. Lika fånig som rap-videorna är den inflation i kravet på “respekt“ man kan utläsa i syndikalisternas alster på 90-talet.

Det är ingen tillfällighet att ordet är inom citattecken varje gång det nämns i denna bok, om det så är mitt i ett längre citat. Visst kan anklagelsen bli att det bara är ett enskilt ord ”taget ur sitt sammanhang”, men den makalösa inflationen på ordet är på något sätt tidstypisk. På 80-talet skrev man inte på det sättet.

Hade någon 1985 ställt sig upp och gnytt om att han ville ha ”respekt” hade man sagt till honom att han var TV-skadad och borde dra ner på antalet tittade maffiafilmer; eller möjligen att ”Vill du ha respekt, anställ en betjänt”.

I Eva Blombergs avhandling om syndikalism upprepas ordet ett antal gånger i alla upptänkliga sammanhang: Syndikalisterna vill ha “respekt“ från arbetsgivarna, syndikalisterna “respekterade“ inte avtalen, de “respekterades“ inte tillbaka.

Ibland undrar man om man läser en avhandling eller tittar på en maffia-film från sjuttiotalet!

Jag har själv upplevt det praktiska resultatet av dessa dumheter när jag vikarierade som lärare i Göteborgsförorten Angereds gymnasium hösten 1997. Några av eleverna ställde krav på “respekt“. När jag förklarade att jag var där för att undervisa, inte för att varken ge eller ta emot “respekt“, slutade det med att en del av eleverna gick. Lika gott!

Om någon undrar varför den svenska skolans resultat sjunker i början av 2000-talet  så är just en av de viktigaste förklaringarna att människor som Mona Sahlin offentlig sagt att lärarnas uppgift är att visa ”respekt”, inte att undervisa.

I dagens svenska skola (2015) är det, och har varit under lång tid en självklarhet att elevers upplevelser av sin miljö, hur de känner efter inuti är viktigare än några mätbara mål. Där är orsaken till skolans försämring. Det finns skolor där elever får underkänt och genast springer till rektorn och berättar att de har blivit ”kränkt”. Hur skall lärare kunna sköta sitt jobb under sådana omständigheter?

Lika viktigt är förstås att många ungdomar kommer från primitiva, underlägsna, efterblivna kulturer, där sådant beteende, som är okänt i svensk kultur, passar in. Slutligen har vi det faktum att många av deras invandrarföräldrar också tar parti för sina ungar, i sin oförmåga att kunna se till hela skolan eller klassen. Även det ett utslag av invandrat, osvenskt, underlägsna kulturer.

*

Det syndikalistiska ungdomsförbundet kräver i sina stadgar att alla skall få “respekt“, och ungsyndikalister upprepar kravet om och om igen i SAC:s medlemstidning. När – den unge – chefredaktören för Syndikalisten, R A Bellman, försöker stoppa splittringen av SAC 1995 anklagar han utbrytarna för “Brist på” ”respekt” ”för andras åsikter“. Bellman hyser den största “respekt“ för de som till skillnad från honom själv inte är anarkister, det är beklämmande att inte samma “respekt“ kan visas tillbaka; det vore klädsamt med lite “respekt”, men “respekten ”lyser med sin frånvaro”.

Man kan nästan se Bellmans bak och fram vända keps, hans gestikulerande med pekfingrarna och höra hans förortsaccent när man läser artikeln. Men man skall inte förledas av Bellmans språkbruk, ungdom, eller yttre med snaggat hår, skäggstubb, ringar i öronen, nedåtvända mungipor och den obligatoriska anarkistiska fula gråa munkjackan med huva. Han är en skicklig journalist och redaktör.

Det patetiska kravet på “respekt“ har uppstått på 90-talet, och det används i oproportionerligt hög grad av medlemmar i ungdoms-förbundet; orsaken kan bara vara att SAC försöker anpassa sitt språk-bruk för att passa ihop med en jargong som används av företrädesvis kriminella ungdomar där SAC söker sina nya medlemskadrer. Mer om det i ett senare kapitel.

Uppdatering 2015: Flera lokalavdelningar består nästan enbart av invandrare, bla Skärholmens och Västerorts lokalavdelningar. Resultatet har inte låtit vänta på sig:

flera invandrar Taxichaufförer har skörtat upp och lurat sina kunder och får stöd från SAC; den från Sydamerika invandrade bossen för Västerorts lokalavdelning sålde anställningserbjudanden och blev utesluten med hela lokalavdelningen i en utrensning av Sovjetisk modell.

De andra ledarna insåg att han började bli för mäktig. Alla hans invandrarkompisar röstade på honom för att få stöd och tjäna pengar. Det spred sig till flera lokalavdelningar. Genom att utesluta honom snabbt behöll det nygamla gardet kontrollen.

Den kulturberikade Skärholmens lokalavdelning protesterade mot uteslutningen, men var tillräckligt tysta för att själva inte bli uteslutna. De inser att de har mer att tjäna på att ha SAC bakom ryggen i sina kriminella aktiviteter än att ta strid för en boss som ändå redan är utesluten och fått sitt rykte oåterkalleligt fläckat.

 

 Kap 5: Hur ser ett syndikalistiskt samhälle ut?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism