NEDGÅNGEN
INTERNATIONELLT
FRAMTIDEN
ARBETAREN
KAJSA EKIS EKMAN
KÄLLFÖRTECKNING
Jag fick under mina universitetsstudier om syndikalism kritik för att de som läste mina alster blev negativt inställda till syndikalismen. Men hur skriver man om t.ex. Förintelsen utan att väcka motvilja hos läsaren? Trots att syndikalisternas egna tidningar ligger till grund för denna bok är det ingen smickrande bild som framkommit
För SAC är en rörelse som överlevt sig själv. Dess beteende trotsar all beskrivning. Sant eller falskt, rätt eller fel, allt har upphört att ha någon betydelse för syndikaliströrelsen som sjunker allt djupare ner i ett apatiskt tillstånd, mer och mer isolerade från omvärlden.
Och ändå finns så mycket material kvar! Det finns så mycket i syndikalisternas tidningar som inte kommit med, saker som kanske aldrig kommer fram.
.
NEDGÅNGEN
Beskrivningen av SAC 1976 -2025 och innehållet i dess medlemsminskning hänger utan tvekan ihop – liksom deras självvalda marginalisering:
Ser ovan bild ut som genomsnittligt representativ för svensk arbetarklass?
SAC har genomgått en återradikalisering, som visar sig i krav på ideologisk renlärighet; ökat utrymme för anarkismen; ett nystartat ungdomsförbund och att medlemmar med en mer samhällstillvänd inställning lämnat SAC.
Fr.o.m. 1983 ser man ökade inre motsättningar i SAC. De ökar i omfattning men framför allt i intensitet. I SAC:s tidningar skriker medlemmarna ut sitt hat mot varandra. På syndikalisternas möten och konferenser slåss de med kniv och skjuter med pistol, när de inte sparkar ner de som bär fel tröjor. Allt medan ledningen står handfallen utan att göra någon som helst ansträngning för att stävja problemen.
Problemen i SAC blir inte mindre av att SAC är ett prejudikat för splittring. Inte heller av SAC:s organisatoriska struktur, som är ett rent kaos. I namn av ”lokalt självstyre” väljer varje instans att ”respektera” regler på sitt eget sätt, vägrar följa beslut eller gör vad de behagar och struntar i helheten. Naturligtvis kan inte en organisation fungera på det sättet. Inte heller ett land, en armé eller ett företag. Hur skulle försäljningssiffrorna för McDonalds se ut om varje enskild restaurang fick utforma sin egen logtyp, meny och serviceformer? McDonalds skulle inte leva länge. Dels av det faktum att då är det inte McDonals längre. Dels det faktum att man går till sådana platser FÖR ATT man vet vad man får! Att man alltid skall veta exakt att alla McDonalds på jorden ger samma artiklar och samma service. Kalla det centralism, visst. Men det är ändå ett koncept som fungerar. Vare sig i krig eller affärer. Betydligt mer än tanken att varje ”lokalavdelning” för göra vad de vill. Visst, det blir frihet, men det blir också väldigt lite gjort som helhet.
Resultatet av SAC:s småskalighet där ingen kan avgöra vilka ansvarsområden som tillhör det centrala respektive lokala blir splittring och konflikter. Småskaligheten betyder förstås inte att syndikalisterna är någon sorts mer sympatisk form av socialism där man tar hänsyn till lokala åsikter. Det betyder att syndikalister och anarkister är kommunister med dålig organisering.
När SAC förklarar att ingen kommun vill ta emot kärnkraftsavfall, då kan vi inte ha kärnkraft, för sån är vår suveräna lokal-självstyre grej! Då menar de att de är så mycket bättre än de där andra centralfacken, och staten, och regeringen, och kapitalisterna.
Men vad händer om fabrikerna som tillverkar suveräna svenska högkvalitativa vapen inte vill lägga ner utan fortsätta driva sin verksamhet? Vad blir det av ”lokalt självstyre” då? Enligt SAC själva ingenting. För de anser sig ha sin fullkomliga rättighet att stänga ner fabrikerna och tvinga arbetarna att göra något annat (Lagerström Syndikalismen). Samma gäller varje situation när det lokala krockar med det centrala. Gång på gång har lokalavdelningar velat strejka. Centralinstansen säger nej, och de sitter på kassakistan (försök strejka utan strejkkassa). När en skånsk kommun inte ville ta emot invandrare på slutet av åttiotalet, då fanns inget ”välja själv”. Det enda en totalt enig vänster slog fast var att ”Man kan inte rösta om såna saker!”. Exemplen stämmer varenda gång! Det finns inget tillfälle någongång, någonstans då en lokalavdelning får köra sitt eget race om ledningen godtyckligt bestämmer att ”sådär får man inte tycka!”.
SAC har inga svar på några frågor om samhällets ekonomiska, sociala, politiska eller kulturella områden, men dess medlemmar framhärdar ändå i vandringen till Aldrigstans.
Lika viktig är syndikalisternas medvetna strategi att aldrig svara. Det förekommer helt enkelt inte att någon syndikalist svarar på några frågor om någonting.
Syndikalisterna sitter i en rävsax: å ena sidan kan de inte nå ut med sitt budskap om de inte inlåter sig i dialog med andra; å andra sidan kan de inte delta i debatter eftersom de alltid skulle förlora när fakta om dem blir kända (vad kan de svara på det som står här eller här?)
SAC:s tidningar visar en ökad pessimism inom SAC som återkommer allt oftare i insändare och artiklar. Pessimismen har spridit sig längst upp i toppen. 1998 hoppar t.o.m. sekreteraren av. Och sekreteraren innehar den högsta posten. Det upprepas flera gånger under det kommande decennierna. Runt åren 2018-19 har SAC inte ens haft en generalsekreterare; ingen vill ta jobbet.
I flera nummer av medlemstidningen runt 2019-2020 ställs frågan om det är meningsfullt att ha en centralorganisation kvar. I medlemsnummer 2/2024 har tendensen till att avskaffa centralorganisationen tagit över bland de aktiva i den höga ledningen: efter dessa möten sommaren 2024 är det bara en tidsfråga innan den läggs ner. Till förmån för lokalavdelningar som kommer få en ordentlig boost iom penningtillskottet när SAC säljer sin lokal i centrala Stockholm. Men sedan kommer även dessa pengar att ta slut……
SAC har sedan 1968 gått nedåt, haft ont om pengar och uppskattningsvis 95% av medlemmarna deltar inte i, och har aldrig någonsin deltagit i, någon del av organisationens verksamhet. Möjligen med undantag av första maj demonstrationerna. Men även där blir de färre och färre:
SAC:s värderingar och etiska principer har aldrig förändrats. En av dem är syndikalistiskt rättsmedvetande, framför allt sympatin för samhällets självvalda marginalgrupper. På 70-talet kunde vänstersångare som Ulf Dageby och Björn Afzelius i bokstavlig mening skriva hyllningslåtar till knarkare som sparkar ner pensionärer på gatorna. På 90-talet har Ulf Dageby tårar i ögonen när han erkänner att han blev glad den kväll han gick genom staden och såg en polisbil åka förbi.
Världen har förändrats och det finns inte utrymme för en ”romantisk” syn på kriminalitet och asocialitet. Men det förstår inte syndikalisterna. De upprepar sina sympatier för brottslingar och förbrytare, såsom de har gjort sedan innan SAC grundades. Vilket egentligen inte är konstigt då de själva är just de banditer, parasiter och samhällets utstötta som lever för att utnyttja andra medborgare och snylta på deras arbete! Deras föraktliga etik kan inte få ett gensvar hos vanliga medborgare, utan väcker bara äckel och motvilja.
Ett annat utslag av syndikalismens rättsmedvetande är de sedan 1988 förekommande gatukravallerna i Sveriges storstäder. Sanktionerat och understött av SAC kan ett ”kedjerasslande extremistslödder” (Tommy Jansson i Contra) av kriminella ligister genomföra terroraktioner.
Lyckligtvis tyder allt på att oförsonligheten vänds inåt i AFA och SUF. I god vänstertradition bekämpar fraktioner varandra, så att de förlorar slagkraft utåt. Förhoppningsvis innebär det att myndigheterna kan koncentrera sig på att ta hand om högerextrema våldsverkare utan att behöva ha ena handen upptagen med att hålla ordning på anarkister och syndikalister.
Den viktigaste anledningen till SAC:s marginalisering har sparats till sist. Den syndikalistiska ideologin ser rationell och ekonomisk bedömning med motvilja.
Att ge belöningar anses tyda på att man har det ”borgerliga” samhällets värderingar. Att vilja ha en belöning är ett tecken på att man antingen skämtar eller har blivit ”fascist”. Därför finns inga incitament till att få organisationen att gå framåt.
För syndikalister, som ser idealvärlden i ett stillastående pastoralt landskap, är själva tanken på utveckling förhatlig. Men en organisation, stat, land, kyrka, företag, vad som helst som inte uppmuntrar framsteg och ambition kan helt enkelt inte överleva. Och skall heller inte göra det. För det finns inget i världen som är statiskt. Antingen går någonting framåt eller också går det bakåt.
.
INTERNATIONELLT
Under hela 80- och 90-talen har de olika syndikalistsekterna i världen bråkat med varandra tills krafterna tagit slut. Många har dött. I de få länder syndikalistisk verksamhet finns kvar, Spanien, Italien och Frankrike, råder splittring och nedgång. Mot slutet av 2024 avslöjar generalsekreteraren för SAC, alltså mannen med den högsta positionen att:
”Trots att SAC en gång i tiden hade tio gånger så många medlemmar som idag har SAC fortfarande betydligt fler medemmar än nästan alla syndikalistiska organisationer i världen” (Syndikalisten 2/2024)
Med 2000 medlemmar, varav 1000 är illegala invandrare som kommer sparkas ut när Sverige återinför lag och ordning, är alltså SAC ”betydligt” fler än de flesta syndikalistorganisationer i världen. Det finns inget hopp för dessa rörelser. Det är totalt kört. De är slut. Nästan. Bara en lång, utdragen dödskamp finns kvar.
Troligen kommer syndikalismen att leva så länge som minnet av den historiska traditionen från spanska inbördeskriget finns kvar. Manifesterat i det spanska CNT (som inte vill avslöja sina medlemssiffror). Men det är bara en tidsfråga innan även CNT ger upp. 1997 berättar en spanjor att i Sverige talas det om Spaniens solidaritet och kampglädje, men det stämmer inte. I CNT är läget utan hopp, säger han. Det är stor tragik i brevet när den stackars spanjoren skriver “Ibland kommer pessimismen över oss…“.
FRAMTIDEN
SAC slutligen, hur kommer det att gå? Jag skrev följande 1995, och varenda ord har blivit sannspått in i minsta detalj:
”Ja, läget är inte ljust. Medlemsminskningen fortsätter och de interna motsättningarna verkar inte avta. Det finns starka skäl att tro att ledande poster i SAC i framtiden besätts med hårdföra ungsyndikalister. Med personer som dem i chefsposition kommer organisationen att marginaliseras med snabbare takt än den redan gör.
Under 70- och 80-talen tog sig SAC ur kriser genom att sälja sina kursgårdar, ta pengar ur sina fonder och som sista åtgärd höja medlemsavgiften. I SAC finns ännu en fastighet och ett tryckeri värt många miljoner, dessutom har den flera miljoner i fonder.
Troligen kan SAC upprätthålla verksamheten i många år än genom att ta bit för bit ur fonderna och när inget annat återstår sälja sitt tryckeri och sina lokaler på Sveavägen i centrala Stockholm.”
Man kan också stjäla och mygla till sig bidrag i all oändlighet, för att bevisa det kan man se på tidningen Arbetarens historia:
ARBETAREN
Syndikalismens sista flaggskepp, tidningen Arbetaren, finns ännu kvar. 1980 hade den över 8000 läsare, 1999 omkring 2300, 2023 strax över 2000. Arbetaren kostar SAC 9000 kronor om dagen (1995) och får dessutom – statligt – presstöd på 1,5 miljoner om året (samtidigt säger de att de är mot staten!?).
För åren 2017 och framåt, fick de närmare tre miljoner kronor om året i bidrag. 70% av deras budget kommer från skattebetalarnas pengar. Professionellt samhälls-parasitering satt i system.
Syndikalisterna försökte dela upp Arbetaren i två olika tidningar för att stjäla till sig dubbla presstöd, ett ”flagrant bidragsfusk” enligt Presstödsnämnden.
Bara något år senare, 2018, hade Arbetaren lurat till sig presstöd för hundratusentals kronor. Chefredaktören har förfalskat siffror.
Att snylta är för SAC satt i system. Dels på LO:s avtal, dels på medborgarnas skattepengar.
Går upplagan under 2000 försvinner presstödet. Då dör Arbetaren. Då ”stängs fönstret till utsidan, troligen för alltid, då är organisationen inne på en tråkig ökenvandring”. Men Arbetarens existens har inte hindrat SAC:s ökenvandring hittills.
Däremot har den givit upphov till nya, galna konflikter mellan SAC och resten av världen, framför allt när hela historien med Kajsa Ekis Ekman exploderade hösten 2022! Egen sida om detta här.
Arbetarens VD Thomas Carlsson anställde Kajsa Ekis Ekman, välkänd vänsterdebattör, som chefredaktör.
Problemet är att hon har andra åsikter än syndikalisterna. SAC:s högsta ledning säger upp Ekman. Själv konstaterar att hon kommer gå till jobbet som vanligt. I massmedia är hon en stark och självständig kvinna mot otäcka sekterister. Ofattbart nog verkar SAC tro att de står över lagen. Att de kan göra vad de vill!
Kajsa Ekis Ekman vann mycket riktigt i rätten. Arbetaren säger att SAC hade rätt oavsett vad någon domstol säger. Det är EXAKT som när SAC bråkade med tidigare anställda: Sten Högberg 1987, Lollo Bergsten Niklasson 1995, Lasse Johansson och Curt Olsson 1995, Ingela Drenske , Anders Melchior och Lennart Markebo 2008, bara för att nämna några!
Det är samma situation som återkommer i decennier!
SAC lär sig aldrig….
Omkring ett halvår efter konfliktens början har SAC även slängt ut VD:n Thomas Carlsson. I likhet med bokstavligen dussintals före detta anställda hos SAC stämmer Carlsson organisationen. De kan inte ha mig anställd i tretton år och sedan slänga ut mig utan orsak, anser Carlsson.
En medlem i högsta ledningen, centralkommittén, Jennie Gejel, företräder Carlsson och protesterar mot behandlingen av Ekman, med hänvisning till LAS. Naturligtvis blir hon utesluten så snart det är genomförbart (16 jan 2023).
Det känns som att varken Carlsson eller Gejel bryr sig det minsta om vad SAC berättat för sina anställda gång på gång under de senaste trettio åren: organisationen har rätt, och alla som går och skvallrar för klassfiendens domstolar är förrädare som delar ut knivhugg i ryggen!
Intressant är också den moraliska depraveringen hos de som tar parti mot organisationen, den högsta synden. Det får man inte göra. I övrigt får man göra vad som helst och ändå bli både kassör och VD för företag hos syndikalisterna (det finns fler exempel, tex Jerker Nordlund och många andra): Thomas Carlsson är dömd för
”häleri, grov stöld, narkotikabrott, brott mot vapenlagen och olovlig körning… i fängelset försökte han smuggla in heroin för att sälja till de andra intagna, vilket resulterade i ett nytt fängelsestraff på 2,5 år”
UPPDATERING 2024: ”Den vänsterextreme och våldsdömde profilen Thomas Karlsson, som tidigare varit vd för Syndikalisternas tidning Arbetaren, åtalas nu för olaga hot mot Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson och kommunistiska Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis… Gustavsson och Aretakis ”borde hängas i enlighet med Nürnbergprinciperna” eftersom Karlsson ansåg att de vänsterextrema chefredaktörerna ägnat såg åt ”Israelkramande”.”
Jennie Gejel är gammal knarkare och heroinist som arbetar för narkomaners ”rätt” att leva på hederliga, anständiga skattebetalare.
En av dem som sparkar ut Ekman, Carlsson och Gejel är högste bossen Erik Bonk, generalsekreteraren, som enligt eget vittnesmål har en historia av ”problem med myndigheter under hela uppväxten. Inte bara jag utan min familj och allt möjligt”. Han har hållit på med kriminalitet och asocialitet sedan barndomen.
Bonk har åkt fast för narkotikabrott och även dömts till arton månaders fängelse för ”våldsamt upplopp, våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd, försök till grov misshandel, olaga vapeninnehav”. Han är före detta rastafarian och deltog i upploppen i Göteborg 2001 efter en knarktripp till Christiania.
Ovan är bara ett axplock av kriminella och asociala
i början av 2020-talet. Utökar man tiden ett par decennier bakåt får man ännu fler (se även här, kapitel om inbördes bråk och kap 7):
Pia Laskar – Inblandad i kidnappning och dömd till fängelse, centralfigur i SAC, anställd som genusvetare. Hon ångar ingenting. Jaques Wallner – en av de mest aktiva i över tjugo år. Dömd för knivmord. Jerker Nordlund – en av de mest aktiva i SAC, scientolog, medlem i Bhagwansekten, trotskist, primalskrikare, narkoman. Skriver om sitt liv att
”sätta mig upp mot ordningsmakten det enda jag har lyckats riktigt väl med i mitt liv. Jag gick inte ens klart gymnasiet och tog aldrig någon akademisk examen. Jag lyckades aldrig stanna kvar i någon sekt, till och med Scientologerna var glada över att bli av med mig…. ekobrottsmyndigheten gav mig sparken… Mitt försök att göra karriär… ledde till tre års psykos och att äktenskapet kraschade. Försöket till politisk karriär slutade… som antisemit. Den enda plan som gick hem var ordervägran… Där fick jag som jag ville, fängelse varje gång.”
Ruben Tastas Duque – invandrare, centralfigur för SAC:s strejkaktioner i tio år. 64 personer inskrivna i sin lägenhet för att mygla till sig bidrag. Flera barn han inte betalar underhåll för. Hundratusentals kronor i skuld hos kronofogden. Sålde, med SAC:s vetskap, illegala arbetstillstånd till papperslösa. Pengarna stoppade han i egen ficka.
Johnny Lindholm – framträdande inom Göteborgsavdelningen. 2024 ett nedsupet vrak vars destruktiva beteende legitimeras och uppmuntras av anarkistisk världsåskådning och gemenskap.
Roger Crossler – får SAC:s pris för mod på arbetsplatsen. Har knappt arbetat en dag i sitt liv. Istället supa, knarka och spela punkrock. Skulder hos kronofogden för att inte försörjt sitt/sina barn. Inte bidragit alls till ett samhälle han snyltat på under ett helt liv.
Det här är alltså den sortens människor som sitter i ledningen för sekten SAC…. Det kanske inte är så konstigt att de är en marginell struntgrupp som enbart överlever genom att snylta till sig bidrag i det oändliga. Ibland tänker jag på hur likt mitt omdöme om dessa människor är med ett citat från Philip Pullmans fantasy-bok Bärnstenskikaren, där en särdeles obehaglig kvinna får höra sanningen om sin själ från änglarnas furste. Det skulle kunna passa in på praktisk tagit vem som helst med makt inom SAC-syndikalisterna:
”Fördärv och avund och längtan efter makt. Grymhet och kyla. En ondsint forskande nyfikenhet. Ren, giftig illvilja. Ni har aldrig någonsin, ända från era första år, visat ett enda uns av medkänsla eller förbarmande eller vänlighet utan att först ha räknat ut hur det skulle kunna vändas till er fördel… Ni har svikit och intrigerat och glatt er över ert förräderi. Ni är en avgrund av moraliskt förfall.”
Syndikalismen är en utdöende företeelse på alla platser på jorden, och som den store Gibbon sade om Det romerska rikets nedgång och fall:
Skildringen av SAC:s nedgång är enkel och klar, och istället för att fråga oss varför Sveriges arbetares centralorganisation gick under, borde vi snarare förvåna oss över att den bestod så länge.