Anarkismens återkomst

Anarkismens återkomst

Författaren till denna text framhåller ofta att socialismen inte har svar på någonting. Trots detta gör gärna socialistiska alster anspråk på att ha svar. En av vänsterförfattarna som har sådant anspråk är den svenske anarkisten Staffan Jacobsson, som utgav Anarkismens återkomst 2006 på India Däck Bokcafé, Lund, 199 s. (Stora Algatan 3, 223 50 Lund). India Däck är en vänsterklubb i Skåne. Anarkister och socialister ger gärna ut bok efter bok på sina egna förlag. De verkar inte kunna få publicering hos större förlag.

Naturligtvis har inte Anarkismens återkomst svar på frågor inom något samhällsområden. Det är bristen på svar som gjort anarkismen till en sekt. Här kan vi även räkna in den numera helt marginaliserade syndikaliströrelsen SAC. Den har, i likhet med sina anarkistiska och syndikalistiska motsvarigheter i andra länder, reducerats till små miniatyrorganisationer som verkar allmänt osunda för den stora massan av människor. Parallellt med detta har nationalistiska och patriotiska fiender, deras naturliga fiender, gått till att attrahera tiotals miljoner människor över hela Europa.

Anarkismens återkomst är en skrift för inbördes beundran. Dess anspråk övertygar ingen som kan se på argumenten ur ett utifrånperspektiv. Det Anarkismens återkomst gör, och faktiskt gör den värd att recensera är att den avslöjar felaktigheten i den anarkistiska filosofin. Genom denna bok kan man se varför anarkismen inte fungerar, aldrig har fungerat och aldrig kommer att fungera.

Som jag ofta säger är socialism i alla former (inklusive anarkismen) föreställningen att verkligheten är en social konstruktion. Man kan jämföra med Nalle Puh. Han säger att man kan titta på en halv kruka honung och tänka ”det där är en halvtom kruka honung”, och då är man pessimist! Eller man kan tänka ”Det där är en halvfull kruka honung!” och då är man optimist! Nalle Puh uppmanar oss till att vara optimister och tänka positivt. Så långt så gått. Men det är inte vad anarkister säger. Vad som fantastiskt nog framkommer med kristallklar tydlighet i Anarkismens återkomst är att Anarkister påstår är att huruvida burken är full eller halv, är en fråga om hur man uppfattar den. De menar bokstavligen att du kan få en halv kruka honung att räcka lika länge som en hel burk genom att uppfatta den på ett annorlunda sätt.

Det är en av orsakerna till att det är så svårt att resonera med anarkister och andra socialister. De erkänner inte naturvetenskapliga begränsningar. Att sociala strukturer är mer verkliga än verkligheten står över trivialiteter som resurstilldelning eller ransoneringar. Uppfattningen om verkligheten, på socialisters språk, ”förhållningssättet” till verkligheten, står över trivialiteter som invändningen, ”var skall pengarna komma ifrån?” eller den nyliberale författaren Johan Norbergs ickesocialistiska och därför ondskefulla påståenden om att man måste skapa resurser innan man kan använda dem. Enligt socialister är Norbergs kommentar bara ett utslag av hans ”borgerliga” världsåskådning. Den är ett utslag av en förvrängd antihumanistisk människosyn och värdegrund. Ickesocialistens bakomliggande ondskefulla motiv är att undanröja sanningen i att alla är lika mycket värda. Maskerat genom manipulativa påståenden om att resurser måste skapas innan de nyttjas, eller att resurser kan ta slut. Dessa tankar går hand i hand med ”fascistiska” föreställningar om att man skall få tilldelat efter insats. Alltså meritokrati, tanken att man skall förtjäna det man får. Denna moraliska uppfattning ser alla socialister utan undantag som den mest moraliskt depraverade, den mest fasansfulla vidriga människofientliga föreställnings. Så vedervärdig att den går bortanför fascism. Och då kallas den thatcher!

Staffan Jacobsson inleder med att förklara (nåja) att möjligheterna i anarkismen är det som framhålls i denna bok (4). Socialister som gillar småskalighet kallar gärna sin lära ”Frihetlig socialism”. Inte för att den har något med frihet att göra, utan att den tror på småskalighet. Den är ”idag en stor och bred folkrörelse utan sekteristiska drag. Den innehåller inga fundamentalistiska dogmer och ingen fanatism, men däremot en rad radikala och konstruktiva idéer”(7).

Stor och bred folkrörelse är fel. De är ett fåtal över hela världen. Sekterismen är dessutom utbredd, tex i spanska CNT:s syn på konkurrerande CNT eller svenska SAC. Ett intressant exempel är amerikanska IWW med 2000 medlemmar. Om USA har 300 miljoner invånare (Wikipeida) är de sålunda 0,000067 % av befolkningen. Översätt procentsats till (och applicera på) Sveriges 9 miljoner så har vi en rörelse som vill skapa världsrevolution och total samhällsomvandling med hela 603 individer! Ingen sekt, nänä…

Jacobsson går in på historien och ger en lektion om pirater, en lektion så romantiserad att man kunde tro att han hämtat den från Tom Sawyer: Piraternas samhällen var ”alla fria och jämlika samhällen… Här delade man allting lika utan hänsyn till nationalitet eller religion. Ingen privat äganderätt existerade och total individuell frihet rådde”. (Fortsättning) ”Däremot var dessa kolonier antagligen präglade av ungefär samma våld som det omgivande samhället i sin tid”(12).

Att läsa någon som har en så romantiserad vision av piratsamhällen och har fyllt mer än tolv är mest pinsamt.

Jacobsson går nu in på ideologiska hjältar i anarkismens historia. En sådan är Pierre Joseph Proudhon (20) som levde i i Frankrike i början av 1800-talet. I stort sett förespråkade Proudhon att affärsmän skulle köpa sina varor direkt från producenten i så stor utsträckning som möjligt. Men han sade mer än så. Jacobsson undviker medvetet att berätta om Proudhons övriga åsikter. Han var en antisemit, rabiat kvinnohatare, och ärkekonservativ i det mesta faktiskt.

Jacobsson berättar sedan om begreppet ”Korporativism” och ger en felaktig definition: ” ”Syndikat” är en ekonomisk klasskampsorganisation i motsats till ”korporation” som är en (fascistisk) organisation för undertryckandet av klasskampen under falsk förevändning av klassernas gemensamma intressen” (20).

I anarkismens historia finns starka traditioner av dåliga gärningar i form av bombkastningar. De tas upp av Jacobsson, men framställs på ett positivt sätt. Sabotage ”står för en syndikalistisk metod att stoppa arbetet i fabriken genom främmande föremål i maskinerna när arbetarna behövde en välförtjänt paus”(21). Attentat: ”De lika desperata som heroiska attentat mot kungar, presidenter och borgare som utfördes av franska anarkister från 1890-talet… (refererade till) den faktiska misären och det ökande förtrycket av arbetarklassen” (32). Uttalandet är inkonsekvent med senare utsaga om anarkist som bombkastare är ”konstruktion” (160).

En av de mest kända mördarna var Emil Henry vars kommentarer återges av Jacobsson ”Jag var övertygad… jag ville… min avsikt var… en brinnande vrede…” (32) etc.

Ett traditionellt uttryck inom anarkismen är ”Inbördes hjälp”, enligt Jacobsson en kraft i naturen ”En slutsats som står sig än idag, trots att forskningen kommit längre på andra områden” (34).

Egentligen finns ingen rätt anarkism: ”Till skillnad från andra vänsterriktningar”… ”Det som förenar oss är att vi är antiauktoritära socialister som vill avskaffa den kapitalistiska statsmakten och ersätta den med federerade arbetarråd genom den ekonomiska kampen och den sociala revolutionen”… ”Där är vi överens, men utöver detta är varje individ fri att arbeta på sitt eget sätt eller samarbeta kollektivt med andra på jämställd fot” (39). Här ser vi en ny inkonsekvens, den är mot utsagan på sid 46, som är ett avvisande av reformisterna i SAC; bla att Helmut Rudiger urlakade SAC:s principprogram med reformism 1952-76 (46).

Jacobsson kommer sedan in på den gamla anarkistiska myten om hur sångaren Joe Hill blev utsatt för ett justitiemord (40-41). Joe Hill blev ”oskyldigt dömd och avrättad”. Han hade deltagit med ”en kortare insats i mexikanska revolutionen”. Sedan rånmördade han och en kamrat en handelsbod som ägdes av en herr Morrison. ”På oerhört vaga indicier blev Joe Hill anklagad för mord på Mr Morrison. (Joe säger att) undertecknad utsågs till syndabock. Detta var mormonernas stat… Rättegången var en fars, och det kan numera sägas vara klart att Joe utsattes för ett justitiemord” (40f).

Först kan man fråga: Vad skulle Jacobsson säga om de nazistiska mördarna av fackföreningsmannen Björn Söderberg (114) hyllades som oskyldigt offer på samma sätt av sina nazist-sympatisörer?

Vidare har Jacobsson fel. Det finns inga direkt bindande bevis, men sannerligen inte enbart svaga indicier:

  • Joe Hill hade fått en pistolkula i sig samma kväll som rånet och vägrade länge uppge hur och från vem.
  • JH hade en pistol innanför bältet samma kväll han forslades till läkare. När han kom fram var pistolen mystiskt borta. Han vägrade berätta var den tagit vägen.
  • Det första JH gjorde när han kom hem på rånkvällen var att låsa in sig med en god vän för enskilt samtal. Denne vän lämnade hemmet snabbt och sågs aldrig mer till. JH vägrade uppge vad de diskuterat, vart vännen tagit vägen och vad som gjorde att han försvann.
  • Tilläggas kan att JH som syndikalist var hatisk mot rättsväsendet och det privata ägandet och att den mördade var f.d. polis samt innehavare av en butik.
  • Slutligen är JHs verksamhet i Mexiko okänd. Det landet var turbulent under tidsperioden och JH brukade senare berätta om att han deltagit i ”banditliknande” verksamhet under sina år i landet.

Man kan fråga ’vad uppfattar Jacobsson som bindande bevis?’

Nästa ämne, som alltid återkommer hos anarkister är det spanska inbördeskriget. Som anarkisterna förlorade. En av orsakerna menar Jacobsson är att man skulle ”gjort sig av med Francisco Franco på ett tidigt stadium (det var) ett avgörande misstag” (60)

Samma säger stalinisterna i Gustav Johanssons pamflett Trotskij och trotskismen, s 20: ”Om den spanska demokratin i tid tagit hand om Franco… (behandlat) efter bolsjevismens lite hårdhänta metoder så hade det säkerligen inte blivit något fascistuppror i Spanien”. Men de säger även: ”Sovjetregimen fick också till en början ångra att den var för mild mot kontrarevolutionära banditer”. Men då var det anarkisterna själva som var offren! Samma gäller kommunisternas syn på anarkisterna i Spanien, fascismens ”agenter och hantlangare”. Då var det också anarkisterna själva som var offren.

För övrigt behöver Jacobsson läsa på sin historia: Franco spelade ingen ledarroll förrän sent i upproret. Det var rena tillfälligheten att han kunde ta över. Det skulle han aldrig ha klarat av om det inte var för en flygolycka där ledaren för upproret, Sanjuro, dog, att ledaren för den nationalistiska Carlist-rörelsen befann sig i Portugal, samt att ledaren för den marginella spanska fasciströrelsen José Antonio Primo de Rivera satt fast i Alicante, i den republikanska zonen när upproret inleddes.

Att ens kalla det spanska militäruppror för fascistiskt (60) är fel då det var en militärrevolt, där den obetydliga fasciströrelsen inte spelande någon avgörande roll.

Anarkisterna passade på att bränna kyrkor och mörda så många präster och nunnor de kunde. Enligt Jacobsson är detta inget problem, eftersom ”Antiklerikanismen i Spanien berodde på att prästerna allt för ofta aktivt stödde fascismen” (60). I verkligheten angrep anarkisterna kyrkorna med sitt ”fanatiska hat” (som det står i Woodcocks bok Anarkismen, s 311) eftersom de såg religion som en konkurrerande lära.

En av de mest kända av de anarkistiska mordknektarna hette Durruti. Han ”startade den berömda självförsvarsgruppen ”Los Solidarios”, som bekämpade den spanska monarkins pistoleros genom gerillakrig, attentat och bank expropirationer” (62) ”Självförsvar”, kallar Jacobsson denna aktivitet. Det instämmes inte i Woodcock Anarkismen, s 306 sista delen, samt historikern Piers Brandons bok Den mörka dalen, kap 15, not 72. Enligt Jacobsson fungerade allt bra i Durrutis grupp. Istället för officerare hade Durrutis kolonn ”delegater valda av soldatrådet, och detta fungerade fullt ändamålsenligt” (63). Vilket inte heller stämmer, se Piers Brandon Den mörka dalen, kap 15, s 406. Vi får även veta att allt fungerade bra på vänstersidan i Spanien, ”Tågen och spårvagnarna gick enligt tidtabellen i Barcelona under hela revolutionen” (70). Oftast brukar man hänvisa till ett legendariskt citat av Mussolini, när man talar om nyttan av att tågen går i tid. Det brukar inte tas väl upp i vänsterkretsar.

Enligt Jacobsson var det ”stalinisternas förräderi” (71) som krossade revolutionen, inte fascismen. De enda som inte hade skuld i nederlaget var anarkisterna. Men allt hopp är inte ute, för CNT/CGT finns kvar med över 60 000 medlemmar (72)

Efter den historiska utvikningen tar Jacobsson upp kulturen, en viktig del i anarkismens utveckling. Han fortsätter med att ta upp hur kulturanarkismen fick en fortsättning i den ryska futurismen (73). Men tar inte upp kopplingen mellan fascism och futurism, som i Folke Edwards bok Den barbariska modernismen. I den moderna kulturdebatten går Jacobsson vidare till att uppskatta Feyerabends filosofi, som idag är ”fullständigt korrekt och är idag accepterad”, ”svårt att smälta för de mer fyrkantiga positivisterna (Popper etc.)” (95) Vissa kulturgestalter är kompromisslösa och andra pragmatiska, tex Chomsky. ”Detta exemplifierar ännu en gång de anarkistiska idéernas spännvidd och deras utvecklingskapacitet” (99)

Tillbaka till historien, men nu till den moderna svenska situationen. De frihetliga och autonoma ”spelade en helt avgörande roll” i att stoppa rasistiskt våld på 90-talet, myndigheterna var ”som vanligt” passiva (144). ”Att anarkister och syndikalister alltid stått i första ledet i kampen mot fascism och nazism är välbekant för allt utom Torbjörn Holmberg som ältar sina invecklade missuppfattningar i den illa tänkta och slarvigt framförda nidskriften ”Det rödsvarta spöknippet” (egenförlag, Gbg 1995). Hela Holmbergs konspirationsteori står och faller med den synnerligen perifere Georges Sorel (1847-1922), om vilken Woodcock aa s.263 säger att ”han stod inte i någon direkt förbindelse med syndikaliströrelsen och erkändes inte av dess teoretiker Pelloutier, Pouget, Paraud och Yvetot”. Så var det med den saken.” (114)

För att ta upp Sorel: Fortsättning hos Woodcock: Sorel ”försökte förena (Marx och Bergsons) idéer med den praktiska erfarenheten av syndikaliströrelsen för att skapa sin egen samhällsutvecklingsteori… Det finns förvisso element hos Sorel som erinrar om Proudhon, men han gjorde aldrig anspråk på att vara anarkist och intar endast en perifer plats i anarkismens historia” (263f). Bara för att han inte stod i kontakt med rörelsen eller erkändes av dess grundare/ledare gör inte hans inflytande ”perifer” i syndikalismens historia. Syndikalisternas förbunds klassikerserie har givit ut en pamflett om Sorel, enligt SAC är den ”representativ för svensk syndikalism”, och professor Nordin har skrivit en förklarande artikel i Axess. Ett direkt samtidsdokument är en artikel ur Syndikalisten 1927.

De mer eller mindre anarkistiska ungdomsförbundet ”SUF är inte ett politiskt ungdomsförbund bland alla andra… Vår kampmetod kallas direkt aktion” (119). Ja, det gör den. En likhet mellan anarkister och fascisterna.

Riktigt illa är ”polisskandalerna” (117) som följde EU-motståndet 2001. ”När polisen i Göteborg livsfarligt skottskadar ungdomar överöser Staten dem med blommor. När demonstranter ”befinner sig på fel plats vid fel tidpunkt” blir dom klumpvis utpekade som ”terrorister” och summariskt dömda till 2-3 års fängelsestraff”. Allt var bara ”befogad ilska” över att svenska folket ”tvingats in i de rikas union” (155). Det är våld när alltför många varken har arbete, mat, bostad eller rent dricksvatten – till och med i västvärlden (156). Det är våld när polisen skjuter demonstranter i Göteborg (156)

Inte ett ord om huruvida stenkastning är våld. I hela kapitlet, sid 153-157, står inte ett ord om vanlig kriminalitet . Varför har Jacobsson inte en enda bokstav om det kriminella våld som dagligen drabbar vanliga människor? Är det ”den anarkistiska tendensen att sentimentalt betrakta förbrytaren som rebell mot ett auktoritärt samhälle” (Woodcock s 306) Det är ofattbart att det fortfarande finns sådana som hyllar och applåderar kriminalitet och övervåld.

Jacobsson tar sedan upp allmänna teorier om den anarkistiska läran, saker som”Vad är rättvisa?” (145) men ”Som läsaren märker för det sig här om ganska spatiösa spekulationer”. Själv anser jag rättvisa= meritokrati. Därför bekämpar hela syndikalist- och anarkiströrelsen mig och jag dem.

Lika viktig är frågor om ordens betydelse: Man skall vara uppmärksam på vilken politisk makt och vilka ekonomiska intressen som bestämmer hur ordet ”terrorist” används och tolkas. (160). Från ingenstans tar Jacobsson upp att den sionistiska imperialismen är terrorism (158)

Antisemitismen lever i vänstern. Inte konstigt att en sådan som Jacobsson gillar den tidigare nämnde Proudhon, som ju var en rabiat antisemit.

”Vrångbilden av anarkisten som en… bombkastare… är alltigenom en konstruktion som syftar till att i det borgerliga lägret smutskasta anarkismens arbetarstödda idéer” (160)

Tillbaka till Anarkismens återkomst anspråk: Anarkismen är en ”samhällelig verklighet och inte en fantasi” (178). Sociala funktioner kommer inte i det nya samhället att vara delar av statens funktioner utan ”hela folkets” (164). ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” som Krapotkin formulerade det. Detta är anti-Proudhon som ville ha lönesystem. Vilken av versionerna är ”rätt” anarki? Det svarar inte Jacobsson på. Inte heller på problem i den anarkistiska ekonomin: ”Men om arbetarråden börjar konkurrera inbördes och det blir regionala skillnader? Den situationen skall inte kunna uppstå eftersom den övergripande ekonomiska planeringen är beslutad på lokal nivå” (179). Haltande logik.

Woodcocks pro-anarkistiska bok tar upp anarkisternas brist på svar på sid 385ff:

”Hand i hand med anarkisternas misslyckande inom den revolutionära aktionen gick svagheten i deras praktiska förslag till det samhälle som skulle följa på deras hypotetiska revolution.
Ett annat oroande drag hos den anarkistiska framtiden var att dess uppnående uppsköts på obestämd tid ända till den eskatologiska räkenskapens dag. Den var en slags revolutionär ’pudding i skyn’ och man förväntades fasta till det blev måltidsdags.
(sedan följer om anarkisternas vägran att acceptera delreformer inom ramen av ett existerande samhälle, samt att)
Många av de fattiga, tänkte annorlunda, och anslöt sig till reformisterna. Hur rätt de hade – och hur orätt anarkisterna hade – i rent materiellt avseende, har framgått av den moderna kapitalismens radikalt förändrade karaktär som lett till en märklig breddning av levnadsstandard och fritid i Västerlandet, och även till välfärdsstatens uppkomst, som på ett försåtligt sätt lyckats dämpa harmen.
Anarkiströrelsen lyckades sålunda inte framlägga något alternativ till staten eller den kapitalistiska ekonomin, som varaktigt övertygade någon större del av världens befolkning. Den lyckades inte heller på lång sikt konkurrera effektivt med andra radikala rörelser, som var dess historiska samtida: marxismens varianter på vänsterflygeln och fascismens varianter på högerflygeln. (sedan beskrivs hur anarkisterna befinner sig på ”fullständig reträtt” från marxisterna efter 1880-talet, och orsaken är bl.a. att)
Marxisternas organisation var mer enhetlig, effektiv och tillförlitlig, deras löften mer konkreta och närliggande…
Vad beträffar fascismen och nazismen, dessa omogna och primitiva manifestationer av den centraliseringsdrift som utmärker vår tid, visade anarkiströrelsen sig oförmögen att bekämpa dem i de länder de behärskade och invaderade, även om enskilda anarkister ofta gjorde sig gällande med självuppoffrande hjältemod. Endast i Spanien gjorde den organiserade anarkismen beslutsamt motstånd, och trots sin väldiga anhängarskara bröt den t.o.m. där samman med dramatisk plötslighet den dag general Yague och hans kolonn marscherade in i Barcelona utan att en enda fabrik gick i strejk och utan att en enda barrikad byggdes på gatorna. Detta var den historiska anarkiströrelsens sista och största nederlag. Den dagen upphörde den praktiskt taget att existera som en levande rörelse. Endast anarkister och den anarkistiska idén återstod…
Allt detta gäller den historiska anarkiströrelsen. En förlorad sak må vara den bästa saken – det är den i regel – men sedan den väl gått förlorad kan den aldrig återerövras. Och antagligen är det bäst så…
Om de mänskliga värdena skall överleva, måste ett motideal uppställas till det totalitära målet om en enhetligt värld, och detta motideal ligger just i den vision av ren frihet som inspirerat de anarkistiska och nästan anarkistiska författarna alltifrån Winstanley på 1600-talet. Uppenbarligen är den inte omedelbart realiserbar, och emedan den är ett ideal, kommer den sannolikt aldrig att realiseras.”

Malmöanarkisterna använder sig av koncensus ”för att ingen skall känna sig överkörd” (179)

Polsk riksdag kallas det. Behöver man snabba beslut (flygledare? Stridsledning?) kan man delegera dem under en begränsad tid (179). Och kompetensen? Erfarenhet? Hur fixar man det i ett anarkistiskt samhälle? Kan vem som helst bli flygledare? Enligt Jacobsson är det ”arbetarna i företagen som skapar alla rikedomar” (197). Vilket är fel av ett enda ord: Risk. Investeringar, vem skall satsa om man inte kan vinna?. Se Gunnar Örn Nationalekonomi för noviser. Samtidigt tar Jacobsson upp att anarkisten Bakunin högaktade trasproletariatet (180).

Vilket är inkonsekvent med att det är arbetarna som skapar rikedomarna. Jacobsson promotar att trasproletariatet har ”rätt” att leva på de arbetande.

SLUT

Jag skickade ovanstående till författaren till Anarkismens återkomst, och fick följande svarsbrev:

——– ————- ——–

SVARSBREV FRÅN FÖRFATTAREN

Från: Staffan Jacobson <staffan.jacobson@comhem.se> Skickat: Torsdag 21:52

Till: urverksapelsin@spray.se

Rubrik: Brev

Bäste T.H!

Jag har fått ett långt och affekterat brev från dig. Det är det typiska avhopparsyndromet som här har fått fritt spel, och man hoppas åtminstone för din egen skull att Du kunde gräva ner stridsyxan gentemot syndikalisterna i Göteborgs LS eller vad som nu egentligen ligger bakom denna oväntade energiutveckling. Du har tidigare med de mest egendomliga metoder lyckats blanda ihop fascism och syndikalism.

Nu påstår Du också att Joe Hill var en mördare och ifrågasätter min personliga säkerhet i vändningar som antagligen skulle göra polisen intresserad. Med mera, med mera; av dina resonemang att döma ser jag att intresset för pseudovetenskap inte kan vara en ren tillfällighet. Om avsikten är att jag ska bli upprörd måste jag göra dig besviken; detta är inte ens värt en gäspning från min sida. Jag står på fast mark i min syn på anarkismen (Jmf: Sheehan, Sean M.: Anarchism. Reaktion Books, UK 2003) och min syn på det politiska våldet skiljer sig heller inte nämnvärt från andras. Jag kan bara upprepa det som står i min bok:

Att anarkister och syndikalister alltid stått i främsta ledet i kampen mot nazism och fascism står klart för alla utom för T.H., som ältar sina invecklade missuppfattningar i den illa tänkta och slarvigt framförda nidskriften ’Det rödsvarta spöknippet’ (egenförlag, Gbg 1995). Hela H:s konspirationsteori står och faller med den synnerligen perifere George Sorel (1847-1922), om vilken Woodcock aa, s. 263 nota bene säger att ’han stod inte i någon direkt förbindelse med syndikaliströrelsen och erkändes inte av dess teoretiker Pellotier, Paraud, Pouget och Yvetot’. Så var det med den saken.”

Därmed är allt som behöver sägas redan sagt. Jag ber slutligen vänligt men bestämt att få slippa vidare kontakter från din sida.

Staffan Jacobson, fil. dr.

Anarkismens Återkomst”, recensionsutdrag

En utmärkt introduktionsbok att sätta i händerna på alla som frågar men vad vill egentligen de där anarkisterna?”… skriven på ett enkelt och levande språk….för de som på ett snabbt, effektivt och roligt sätt vill bredda sina kunskaper om anarkismens historia.”

Jon Weman, Arbetaren 23/2006

Jacobsons bok har fördelarna att den är lättillgänglig och skriven

med en sympatisk närvaro. Det gillar nog kidsen. Det är en bra introduktionsbok som är väl uppdaterad om svenska förhållanden, den nämner till och med osynliga partiet. Jacobson ska också ha cred för de sista 17 sidorna, som är en ambitiös samling bibliografi, länktips, ordförklaringar och förkortningar.”

Mats Runvall, Yelah 29/5 2006

Anarkismens återkomst’ är en genomgång av anarkismens historia, Har beskrivits som ett nytt svenskt standardverk i ämnet, och den riktar sig både till nybörjare och de redan insatta.”

www.folkvagnen.se 17/6 2006

”…detta har blivit en lättläst, rolig och subjektivt hållen översikt av idéer och samhällsexperiment som ur någon aspekt kan kallas frihetliga”.

Camilla Dal, Gefle Dagblad 7/7 2006.

Snyggt jobbat överlag”.

Ingemar Johansson, medförf. till Anarkisterna i Klasskampen, 1969. i brev 31/7 2006

Jacobson fokuserar, med stort engagemang, på enskilda individer såväl som rörelsen i stort/…/har intresse i och med att det ger en inblick i

dagens frihetliga socialistiska tankevärld.”

Per Wikén, BTJ-häftet 17/2006.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism