2.3.2.5 Kap 5: Hur ser ett syndikalistiskt samhälle ut?

5.0.1 SAC:s brist på svar

SAC:s arbetsutskott ger svaret på rubrikfrågan i ett debattunderlag inför Framtidskonferensen1989. AU säger att SAC inte har klargjort hur det framtida ekonomiska systemet ser ut och de ställer frågor till sin egen organisation: Hur organiseras marknaden? Planekonomi eller kon-kurrens eller en marknadssocialism med stödåtgärder åt de svaga? Skall man göra nationella ekonomiska beslut av social karaktär? SAC har, enligt AU, inga svar om europeiseringen, miljön, industrisamhället, småskaligheten, inte heller om aktieägande för SAC äger ju aktier i sitt eget företag. Blott ett svar finns: Vår ledstjärna är människans behov!

Det enda konkreta kriteriet på SAC:s samhälle är småskalighet (SAC:s principförklaring 12), som ibland ger speciella konsekvenser:
1.    Hasse Holm är inspirerad av SAF:s VD som vill ha decentralisering av avtalen, att medlemmar förhandlar istället för ombud och att arbetarna får större ansvar.
2.    Vid en strejk 1993 ställde sig syndikalisterna på arbetsgivarnas sida mot arbetarna i Livsmedelsarbetarförbundet, då syndikalisterna ville ha lokala avtal.
3.    Susanna Sandström förklarar att kooperativt, småskaligt företagande inte är kapitalism.

Framtidskonferensen leder inte till några svar på frågorna, men väl till bråk och slagsmål mellan deltagarna. Skolan som inhyst konferensen låter hälsa SAC att de inte är välkomna i fortsättningen eftersom personalen trakasserats. Konferensen blir ett fiasko i alla avseenden.

På 90-talet skrivs ofta Arbetarens ledare av Jonas Fogelqvist. I Fogelqvists ledare medger SAC att socialistisk ekonomi alltid misslyckats. Syndikalistisk ekonomi är planekonomi där Samhället äger och arbetarna förvaltar. Men vad händer om företaget Y går med förlust, federationen vill stödja, men samhället säger nej?

Syndikalismen har inget svar; tron att motsättningar försvinner av sig själva är både orealistisk och farlig, säger ledaren. Den socialistiska tron att människan omedelbart förändras efter omvälvningen kallas totalitär. Inte heller i frågor om demokratin har SAC svar, enligt ledaren, det enda konkreta är att ombud inte får fatta självständiga beslut.

En person som nått en högre insikt är Bengt Ericsson (s 14). Han frågar i ett par artiklar vem som skall förvalta råvaror i ett syndikalistiskt samhälle och om bönderna har rätt till att äga jord? Hur skall den regionala för-delningen fungera? Och det sociala skyddsnätet? Det enda som finns i SAC är ett utopiskt tänkande att “bara produktionsmedlen ägs kollektivt så löser sig allt!“ Ericsson jämför SAC:s inställning till sin utopi med Jehovas Vittnens till sin, och berättar att han beslutat att lämna SAC.

Arbetarens sida kallad Arena (s 13), säger en av de mest framträdande i den syndikalistiska rörelsen, Martin Nilsson, att syndikalismen inte har några svar: SAC:s strävan att ta över samhällets alla funktioner är totalitärt och dogmatiskt. Plan eller marknad har SAC aldrig vetat. Hur skall man få incitament till innovationer och kreativitet? Och hur mycket konsumentinflytande? Hur skall man upprätthålla ordning i ett syndikalistiskt samhälle? Det finns bara en tro på“medvetenhet.

Redan i samma ögonblick Martin Nilsson blir SAC:s sekreterare 1987 ropar han desperat att SAC inte har några svar. Det finns massor med principer om självförvaltning och samhällsägande, säger Nilsson, men hur skall det fungera? Det duger inte att bara upprepa schabloner om internationalism, federalism och produktionsomläggning, säger Nilsson och hans vädjande ton skulle kunna få en sten att gråta blod.

Ingenting har hänt fram till den dag Martin Nilsson sju år senare, nu som Arbetarens chefredaktör, upprepar samma sak: SAC förhärligar de egna idéerna och talar om vår egen förträfflighet. SAC:s strävan att ta över alla samhällsfunktioner går inte ihop med demokrati och frihetsbegrepp, det är dogmatisk totalitarism. Det är enligt Nilsson en artskillnad mellan lokalsocialister och ”auktoritära” socialister, men att organisationen SAC, och bara den, skall ta över alla funktioner i samhället är precis som kommunisterna vill ha det.

Vilka frågor i samhället är gemensamma respektive egna? Hur skall SAC:s federationers beslut samordnas? Konsumenter bör ha inflytande i ett syndikalistiskt samhälle, även brukare och patienter, men hur mycket? När får man tillgripa direkt aktion? Hur blir det med de arbetslösas status? Hur skall samhällsordningen upprätthållas, utan att hänvisa till någon metafysisk medvetenhet? Allt detta frågar Nilsson….

Det underliga är inte syndikalismens brist på svar, utan att SAC gjort så lite för att dölja det. Lika underlig är livslögnen hos de aktiva och speciellt den ingalunda ointelligente Martin Nilsson. Varför lämnar de inte SAC och söker sig till en konstruktiv lära där de kan uträtta något?

I syndikalisternas böcker är bristen på svar lika påfallande. Frihetlig kommunism i praktiken berättar trots titeln inte alls hur det fungerar i praktiken, trots att mer en tredjedel av boken består av citat. Det står bara att frihetlig kommunism misslyckades ifråga om industrin (s 130).

Anarkosyndikalismen vid makten är den mest omfattande boken på svenska om praktisk syndikalism och där står att syndikalister inte vet hur de skall införa sitt system utan att bli en ny ”tyrannisk”, ”privilegierad” kast, hur de skall ta makt utan att ha disciplin, hur de skall kunna försvara sig när det är omöjligt att ge order, hur de som avskaffat sin stat och sitt penningväsende skall kunna kommunicera med andra stater och upprätthålla handels-förbindelser (s255ff). Till skillnad från moderna syndikalister inser dock boken att det inte är någon skillnad mellan liten eller stor territoriell styrning,

”politisk federalism var motsatt anarkism i lika hög grad som centralism” (s264).

För sanningen är att syndikalismen är improduktiv, den är meningslös, impotent, likgiltig, ja helt värdelös. Det råder inga delade meningar, det finns inga meningar; det är inte vita fläckar på kartan, det finns ingen karta! Efter etthundra års bokskrivande och tidningsutgivande finns inte ett enda svar på en enda fråga som berör ekonomiska, sociala, politiska, kulturella, inte någon av samhällslivets delar!

5.0.2 Konkret verksamhet

Tvekar man inför denna slutsats bör man se på beskrivningarna av SAC:s verksamhet. Inför krisen 1995, som ledde till att hela SAC splittrades, beskrivs centralkommitténs sätt att hantera situationen: ”Diskussionerna var många och långa och det fattades inte så många beslut som vanligt”. Naturligt nog tillfredsställde inte detta de kritiska.

Ett vanligt försök till att ersätta resultat är att uppmana till analys. I anslutning till splittringen av SAC lovordas en lokalavdelning för att de ”refererar… händelseförloppet” och ”gör analyser”. Vilken skillnad deras analyser skulle resultera i framkommer inte.

Efter splittringen håller SAC en framtidskonferens. Dess mest konkreta inslag är när sekreteraren beskriver SAC ”Ur ett delvis psykologiskt perspektiv” och som ”På ett såväl provocerande som utmanande sätt… gett oss en hel del att fundera över och diskutera”. Deltagarna diskuterar och vid genomgången visar det sig att ”diskussionerna spretat iväg åt alla möjliga håll”, fast artikelförfattaren Michael Nord är noga med att poängtera att det inte ”nödvändigtvis är något negativt”. Ett milt sätt att uttrycka att diskussionerna inte ledde någonstans.

På nästa framtidskonferens året efter beslutar man starta en ny tidning, Direkt Aktion. Om konferensen gav något annat? ”Svårt att säga”, enligt chefredaktören R A Bellman.

På SAC 25:e kongress höll sig talarna inte till ämnet till den grad att det ropas efter mer disciplin. Ett ord som normalt sett är bannlyst inom syndikalismen. Albert Jacobsson, medlem sedan 1960, säger:

”Hur skulle ett syndikalistiskt samhälle se ut när vi behöver 7 dagar på kongressen? Det bleve totalkaos. Är näst intill kaos här”

När SUF håller möte 1999 är situationen oförändrad: man pratar och pratar, men kommer ingenstans. Veteranen Atho Uisk recenserar en ny syndikalistisk bok i Arbetaren och hans slutsats verkar vara att det behövs mer diskussion och mer analys, men om boken ger något kan han inte berätta

En betydande orsak till SAC:s marginalisering är bristen på konkreta beslut. Först när beslut och riktlinjer är fastslagna kan man utföra något. SAC:s ledning har inte gjort något för att stävja ofruktbara diskussioner och analyser och ersätta dem med klara målsättningar. Obeslutsamheten visar orimligheten i ideologin: Om ledningen försökte införa klara, konkreta mål, skulle de omedelbart bli anklagade för att försöka ”styra” och ha ”totalitära” fasoner. Som kapitlet ”Varför så många motsättningar?” visar är en sådan negativ tolkning av ledningens agerande en integrerad del i det syndikalistiska beteendet, inte en urartning.

5.0.3 Syndikalismens utopi

Under detta tema bör även SAC:s förhållande till den syndikalistiska utopin beskrivas. Mats Bäckman, en av SAC:s revisorer, påpekar att utopier ofta blir fångläger, och han har rätt åtminstone vad beträffar socialistiska utopier. Hur presenterar SAC sin utopi?

Den enda beskrivningen av den syndikalistiska utopin i SAC:s medlemstidning är i en artikel av Reine Hermansson där han beskriver ett anarko-primitivistiskt naturstadium och omedvetna syndikalistiska samhällen, bl.a. oupptäckta djungelstammar:

Där äger ingen mer än den andre och alla hjälps åt efter bästa förmåga. Man gör det man är bäst på och ingen är mer värd, för begreppet värde saknas

Kanske har vi här lösningen på SAC:s dilemma? Endast ett problem återstår: stammarnas totala oförmåga att försvara sig mot inkräktare, gummiletare, guldgrävare, vägbyggare och jord”ägare”. Det kanske bästa beviset för att syndikalismen, och för den delen Reine Hermansson, lever utan kontakt med verkligheten är att de giriga, ibland rentav djävulska, människor som förtrycker urinnevånare i tredje världen, inte kastar sina kläder och vapen och lämnar det hemska moderna livet för att istället leva en bekymmerslös tillvaro bland den sorglösa ursprungsbefolkningen.

Science Fiction-författaren Sam J Lundwall gör den starkaste vidräk-ningen med utopi-tanken som någonsin gjorts på svenska i sin suveräna bok En bok om science fiction: ”Forntidens … obekymrade och ‘naturliga’ liv har här ingått ett slags oheligt allians med en allmän fruktan och förakt för teknik och logik” Syndikalisternas skräck för teknologi behandlas i ett senare kapitel.

Syndikalisterna är erbarmliga bakåtsträvare, och ingen bland dem är framsynt nog att inse att:

1800-talets utopier utgjorde en flykt från den ‘gröna vågens’ elände och fattigdom till industrialismens välsignelser. Idag vänds troskyldiga utopiska ögon… mot det självhushållnings-samhälle som våra förfäder för inte så länge sedan drömde om att få undslippa. Alla utopiers svaghet är… att de utgår från att männi-skans största problem är löst, varefter de lämnar detaljerade beskriv-ningar av hur de små problemen blivit lösta

Lokalsocialisterna utgår från att alla innerst inne vill dela med sig av allt, sedan skriver de detaljerade beskrivningar av hur Falanstären, Kommunen, Kretsen, kalla det vad du vill, skall distribuera delarna via post- eller bankgiro. Inte konstigt att socialister skriver böcker i sådana mängder. Inte ens Titanics lastutrymme skulle kunna rymma allt som syndikalisterna skrivit bara på svenska, men i allt detta material finns – som visats – inte ett enda svar på någonting.

Syndikalismens Utopia är

baserat på en grundläggande förutsättning: att ingen vill ha mer än sin andel av det som produceras… dessa idealstater är så osannolikt naiva. Vi vet alla att flertalet människor inte bara är allt annat än tillfreds med sin egen andel, utan att de också är beredda att stjäla alla andras andelar om de kan, och detta gör att Utopia aldrig kan fungera i praktiken”.

 Det finns en syndikalist i ledande position som förstår att eftersom människan inte är perfekt, kan man aldrig skapa det perfekta samhället och det är Martin Nilsson. Dessutom tvivlar Nilsson på att människan kommer att förändras till en ädel och felfri varelse efter att ”systemet” förändrats.
Frågan är om Martin Nilsson kan kallas socialist i ordets egentliga mening?

 

Kap 6: Stoppa bron, och allt annat också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism