2.3.2.1 Vad är en syndikalist?

Efter inledningen vet vi vad syndikalism är. Men vad är definitionen på en syndikalist? Den stora frågan när man definierar en specifik grupp är om det tro eller gärningar som avgör medlemskap, eller båda?

Enligt evangelisk-luthersk tro är en människa kristen om han bekänner sig till kristendomen, men om vi använder begreppet ”nykterist” om en människa räcker inte bekännelse, personen måste också leva efter idealen, annars använder man inte ordet oavsett hur mycket personen bekänner sig till ett helnyktert liv. Enligt syndikalisternas medlems-tidning SAC-Kontakt krävs något av följande kriterier för att vara syndikalist:

1. Anarkismens människosyn är grunden för det syndikalistiska samhället.

2. En medlem i SAC måste omfatta “våra värderingar“.

3. En medlem i SAC måste följa principförklaringens idéer.

4. Alla i SAC måste sympatisera med lokalsocialismens ideal.

5. Syndikalister är ”människor med tyngdpunkten inom sig själva”.

6. Lokalsocialism är ”ett levnadssätt, ett sätt att analysera verkligheten och en samling gemensamma värderingar”.

7. Lokalsocialism är att ”förstå människan som sådan”.

Fråga bara inte vad det innebär att ”förstå människan som sådan”. Men man ser att värderingarna är viktiga. Värderingar grundar sig på etiska principer. En av denna boks huvudhypoteser är att syndikalismen hållit fast vid sina etiska principer och marginaliserats när det övriga samhället förändrats.

För att veta om resonemanget stämmer krävs en genomgång av syndikalismens moraliska principer.

 

1.1  Syndikalistisk moral

1.1.1 Behov

En av de viktigaste moraliska kraven för SAC är att alla människor skall få efter behov: SAC:s kongress 1979 tar ställning mot likalönstanken och vill istället ha lön efter behov efter mönster från Waldorfskolorna. Chefredaktören för medlemstidningen mellan nummer 4/79 och 8/87, heter Per Nilsson och han säger: ”Åt var och en efter behov!”, samma slogan upprepas senare av en annan medlem. SAC:s arbetsutskottet slår fast att ”vår ledstjärna är människans behov”.

En av de mest aktiva i SAC och en av de flitigaste artikelförfattarna heter Kristian Falk och han vill försvara den offentliga sektorn då den tillfredsställer behov. Jaques Wallner, tidigare arbetsutskottsledamot och med en stor roll i denna bok, instämmer. Enligt skribenten i Göteborgs lokalavdelnings medlemsblad, Siv Wold-Karlsen, har facken som organiserat de outbildade alltid velat ha lön efter behov. Luleå lokalavdelning och Sven G Sjöberg från SAC:s propagandakommitté vill införa en medborgarlön.

1.1.2 Antroposofi

Hänvisningen till antroposofernas Waldorfskolor är ingen tillfällighet: ”Många av antroposofins ideologiska värderingar är desamma eller besläktade med de socialistiska grundvärderingarna”, säger Gunilla Wettergren, chefredaktör för Kommunalarbetaren.

De värderingar Wettergren talar om visar sig i SAC:s medlemstidning: Jahn Lundén sympatiserar med den ”lika ekonomin” (behovslön) i Waldorfskolorna och även med att de saknar rektor, vilket visar på att alla lärares insatser värderas lika mycket. I Arbetaren finns Waldorfpositiva utsagor och i en läsarundersökning önskas fler artiklar om antroposofin. Ingenting har förändrats i denna fråga, redan 1921 hade Brand positiva artiklar om Rudolf Steiner, antroposofins överstepräst och grundare.

Jag har även hört vittnesmål från lärare på Waldorfskolor i Göteborg att flera av deras lärare är medlemmar i SAC. En Waldorf-skola har enligt obekräftade källor skrivit ett fackligt avtal med Göteborgs lokalavdelning av SAC istället för det vanliga lärarfacket, med motiveringen att SAC:s uppfattning om världen liknar skolans.

Långt senare runt 2006-7 när SAC sparkar sina ombudsmän (se här för källor) upprättar de policydokument om union-busting och liknande där det slås fast att det inte kan existera konflikter mellan anställda och ledningen. Det är helt i linje med styrdokument i antroposofin.

Som sagt: SAC är en sekt som arbetar på att befrämja sig själv, inte abstraktionen ”arbetarklassen” och absolut inte de stackare som arbetat för dem. De har allt fått smaka på vad som händer om de vågar drista sig att stå upp för rättigheter inom organisationen. De skulle ha större framgång i att vara medlemmar i maffian och försöka vädja till sin ”Don” om att få nåd får att de tagit parti emot La Famillia.

Antroposofernas störste vedersakare i Sverige är utan tvekan Håkan Blomqvist. Han har i ett antal sakliga – och mycket underhållande – artiklar uppmärksammat många UFO-sekters och nyandliga rörelsers antisemitiska och antidemokratiska åsikter[5]. Därför finns en koppling mellan syndikalism, där som denna bok snart skall visa antidemokrati och antisionism står högt i kurs, och nyandlig antroposofi.

Arbetaren tar avstånd från New Age nazismen. En riktig stolle i sammanhanget är Sune Hjort. Arbetaren tar avstånd även från Hjorts kombination av UFO-mystik och antisemi-tism . Hjort är f.d. medlem i ett nazistparti, men vad inte många vet är att han också har kopplingar till syndikalismen (Arbetaren 1952,nr 10,sid 29). Många människor har kopplingar till både nazism och anarkism; en av de mer uppmärksammade är den f.d. anarkisten Carolina Matti som 1997 inbjöd en nazist att föreläsa på Umeås universitet.

1.1.3 Kristendom

Ett intressant fenomen som beskrivs i SAC:s tidningar är syndikalismens förhållande till kristendomen. Syndikalisten Allan Willny är tillika präst och vill vid mitten av 80-talet koppla kristendomen till socialismen. Syndikalisten Inger Raaby skriver flera artiklar om syndikalistisk moral, Raaby vill ha solidaritet med aidssjuka oavsett hur de smittades – med undantag för prostitutionsköpare. Raaby vill alltså inte lägga någon aspekt på hur en människa hamnat i en situation där han/hon behöver hjälp. Bara vem det är som behöver hjälp. Det finns en viss skillnad till kristendomen, trots Willny, som kan kopplas till en historia om en samarier, en barmhärtig sådan.

Mats Bäckman, en av SAC:s revisorer, berättar om en debattkväll på temat ”Kristendom och socialism” samt befrielseteologi och SAC:s medlemstidning meddelar att Stockholms lokalavdelning ordnar en festival mot påvens besök i Sverige. Carlos Alfonso jr. kallar med det vulgära språkbruk han brukar använda den polska regeringen för ”papistnekrofiler”. Samtidigt samarbetar Stockholms lokalavdelning i en aktion med Kristdemokratisk ungdom, och SAC-Kontakt har inne antiklerikala annonser. I ett av tidningens nummer återfinns den kristendomsfientliga novellen ”Julottan”. Och det berättas att vid ett möte med SAC:s anti-militaristiska kommitté inbjuds bl.a. kristna rörelser.

Prästen/syndikalisten Allan Willny återkommer vid mitten av 90-talet och kopplar åter kristendom till socialism, samtidigt som en nybliven arbetsutskottsledamot i SAC klär ut sig till Jesus för att provocera Livets Ord. SAC-Kontakt berättar att den danska syndikalisttidningen Direkte Aktion uppmanar till ateism.

Chefredaktören för medlems-tidningen R A Bellman menar att gud inte finns samt gör satir om religionen. En av de syndikalister som vill ”mjuka upp” läran och tumma på klasskampen är Stellan Vinthagen, och han tar ställning för kristendomen; men Henrik Johansson som är medlem i det radikala syndikalistiska ungdomsförbundet deklarerar att Vinthagen i så fall inte har tänkt över kristendomens ideologi.

SAC:s förhållande till kristendom är förvisso förvirrande. Gemen-samma etiska beröringspunkter är en sak, men är det tillräckligt?Kristendom hävdar att människan kan välja sin egen väg, samtidigt har den en förlåtande attityd till de som valt fel väg. De socialistiska rörelserna är oförsonliga mot avvikare, trots att människans val beror på ”strukturen”. En möjlig orsak är att eftersom ingen person kan välja sin väg, kan man heller inte räkna med att någon ändrar sig i framtiden.

Gemensamt för båda läror är aversionen mot rationalitetsekonomism-moralen. Arbetaren beskriver hur båda läror vill värna om de svaga , och det finns många artiklar som instämmer. U B Andersson beskriver hur vänstern tidigare var mot religionen, men att de numera samarbetar. Syndikalisten  berättar om en kristdemokrat som gillar Arbetaren då han redan 1974 läste om tidningens protester mot experiment på levande foster.

Det slutgiltiga beviset på att moderna socialister har luckrat upp sin syn på kristendomen är nog det faktum att en av Sveriges mest kända kommunistförfattare, Sven Wernström (han som skrev barnboksserien Trälarna på sjuttiotalet), ger utrymme åt trevliga kristna i de ungdomsböcker han skrivit på 90-talet. Det är omöjligt att föreställa sig en käck munk eller präst som gör goda gärningar i 70-talsserien om Trälarna.

1.1.4 Syndikalismens moral

I SAC:s medlemstidning mellan 1976 och 1996 står flera utsagor som visar syndikalisternas värderingar: Per Erik Karlsson anser att totalvägran inte är en syndikalistisk lösning på hur man får bort militarismen, den kräver alltför stor egenstyrka för att bli framgångsrik. Syndikalisten Ingrid Jarnås-Nilsson säger i en artikel att faran med hjälteideal är att det kan slå över i ett övermänniskoideal. Vid grundandet 1930 var det syndikalistiska ungdomsförbundet mot religion och borgerlig moral, samt ville verka för

ungdomens sociala fostran i andligt och moraliskt hänseende, för allmän folknykterhet på övertygelsens grund”,

Den här sortens nymoralism är inte okänd i världsförbättrar-rörelser som den tidiga socialismen. För syndikalismens vidkommande når den en fantastisk höjdpunkt i ett otroligt pekoral av Peter Jacobsson i Syndikalisten 2011, nr 2, s20. Jacobsson är en av de nya, unga aktiva som sparkat ut de gamla punkarna och hippies från sjuttio och åttiotalet. Han skriver om hur en äkta syndikalist skall vara:

Arbetsplatsorganisatörens etik… Rättrådighet och rättvisa… Kamratskap, välvilja och storsinthet… Ärlighet, trovärdighet och uppriktighet… hedervärd i tanke, ord och handling… trovärdig, pålitlig och skapar trygghet…. Ära och stolthet… utan ego… hedervärd i tanke, ord och handling… Mod och tapperhet… Artighet, etikett och seder… hövlig och korrekt.

Och så Scoutlagen:

En scout söker sin tro och respekterar andras… är ärlig och pålitlig… vänlig och hjälpsam… visar hänsyn och är en god kamrat… möter svårigheter med gott humör… lär känna och vårdar naturen… känner ansvar för sig själv och andra

Jösses……

Vi återvänder till 1980-talet. Den något ”flummige” syndikalisten Bosse Talerud säger på 80-talet att syndikalistisk bildning vill skapa en social samhörighet för alla på samma sida. S Eriksson vill ge fackliga arbeten till dem med alkoholproblem för att hjälpa dem.

Syndikalisten Ulf Henellsom på 80-talet ofta återkommer i artiklar och kritiserar vad han tycker är fel i SAC menar att SAC:s främsta propa-gandavapen är goda seder och kräver en moralisk uppryckning. S O Johansson tycker också att SAC har högre moral än andra organisa-tioner. Enar Johansson protesterar mot att SAC:s A-kassa fungerar så att de lågavlönade betalar till de högavlönade. SAC:s arbetsutskott protesterar mot regeringens försämringar ”för de redan utsatta”, d.v.s. de arbetslösa. ”Ted” vill ha lika lön i skolan då ”det bästa resultatet nås genom samarbete”. SAC:s utbildningsfederation gör en studieresa till en Waldorfskola och intar samma hållning som Ted.

Det finns många fler artiklar i SAC-Kontakt om syndikalistisk moral: I en spännande artikel berättar Anna Andersson att likheten mellan anarkismen och den kinesiska filosofin är att båda postulerar en tro att människan är god. I en artikel protesterar syndikalisten Marie Persson mot att man äter djur, vilket hon ser som fel. Ett viktigt klargörande kommer från Jacob Andersson som tar ställning mot socialdarwinism i organisationen, ty ”vi begär väl inte självsäkerhet i ord och styrka i handling för medlemskap?”. Enligt Göteborgs kvinnoklubb har SAC alltid varit en plats för ”underklassens underklass”.

Martin Nilsson, en av de mest framträdande i den syndikalistiska rörelsen som både varit organisationens sekreterare och chefredaktör, berättar att syndikalismen traditionellt organiserat de mest utsatta. Sedan ger Martin Nilsson SAC:s klaraste beskrivning av syndikalistisk människosyn i Arbetarens ledare:

För att alla människor skall vara lika mycket värda, måste all makt och alla pengar fördelas jämt.

Både Luleås och Umeås lokalavdelningar vill också att fördelning går till efter principen att alla har lika värde, d.v.s. lika lön för alla.

SAC:s internationelle sekreterare i början av 90-talet hette Kieran Casey, och han vill ha fler invandrare och kvinnor i SAC då de står längst ner i den samhälleliga hierarkin. Chefredaktören för Syndikalisten R A Bellman är mot språktester vid anställningar då det innebär en diskriminering och vid en av SAC:s diskussionshelger i Umeå förklaras ett syndikalistiskt samhälle vara en plats där ”vi producerar det som behövs och hjälps åt med allting”.

SAC:s tidning Arbetaren har en ledare som tar ställning emot att man bedömer intelligens, eftersom det enligt tidningen kan leda till att någon uppfattar skillnaden i intelligens som ett mått på människovärdet. För att undvika ett resultat som inte stämmer överens med den syndikalistiska världsåskådningen är SAC beredda att avskaffa tester som kan mäta skillnader mellan människor. Kan man inte undvika verkligheten, så kan man ju alltid förbjuda den. Snart nog kommer turen till måttband och vågar. Mer om det i kapitlet ”Stoppa bron…”.

SAC har alltid haft interna problem och organisationen har splittrats flera gånger i sin historia. Den största av dessa splittringar skedde 1995 då ett tjugotal lokalavdelningar vägrade betala den avgiftshöjning som just beslutats i en medlemsomröstning. I SAC:s medlemstidning upp-manar syndikalistkämpen och veteranen Per Nilsson de inblandade att begrunda om inte solidariteten är viktigare än formalia. Men hans uppmaning hjälper inte.

I en artikel är J Valle mot egoismen och syndikalisten och centerpartisten B G Jansson uppmanar till mer solidaritet. Syndikalist-iska ungdomsförbundets §2 lyder

alla människor är lika mycket värda och därför har ingen människa rätt att bestämma över någon annan”.

B G Jansson återkommer och hävdar att ”med socialism menar en syndikalist humanism”. Mot slutet av 1996 beslutar SAC:s central-kommitté att inte justera avgiftsgränserna. Göteborgs lokalavdelning kritiserar CK, och menar att beslutet slår mot de fattiga.

Ovanstående var ur SAC-Kontakt/Syndikalisten. Lika viktigt för att förstå hur en syndikalist tänker är Britta Gröndahls självbiografi Äventyrens år, där hon beskriver sitt liv i SAC under fyrtio år och ur vilken följande redogörelse är hämtad:

Mot slutet av 60-talet tar SAC emot kriminella från Europa på flykt undan polisen, det ”togs för givet” att SAC skulle ta hand om dem. Gröndahl känner en skyldighet att ta hand om dem; att de visar sig vara stortjuvar ändrar inget. När hon inte orkar längre, då de förolämpar henne, stjäl pengar och inte drömmer om att arbeta, rannsakar hon sig själv. Hon ser sin egen protest mot deras beteende som ”jävla egoism” och ”borgerlig individualism”. Senare startar Gröndahl ett anarkistiskt bokcafé. Besökarna ”struntar i regler” och ”är ett helsicke att bli av med”; böckerna stjäls med hänvisning till att all försäljning är kapitalistiskt och ”det ligger ju något i resonemanget”.

De kriminella från Europa som tagits om hand av SAC stjäl pengar ur kassan för att köpa cigaretter. I kaféet förekommer knark och tillverkning av brandbomber. När Gröndahl inte vill att alkoholister sover över i lokalen får hon kritik.

Hon blir ”uppgiven och förnedrad” när inga ideal fungerar. Mot slutet utbryter plundring av caféet, en ”ömklig final”, Gröndahl talar om sin ”bittra kalk” och säger: ”jag förnedrade mig”, när projektet går under i beskyllningar och motbeskyllningar mellan de som försökt driva caféet.

Gröndahls erfarenhet kallas av SAC:s bokrecensent Ingemar Sjöö för ”tragikomisk”. Det är inte konstigt att Sjöö försöker avdramatisera situationen. Sjöö tillhör dem som hårdast utnyttjar aktivisterna i SAC. Utöver att ge aktivisterna hårt arbete lär Sjöö dem hur de skall bemöta poliser för att inte åka fast för åverkan när de t.ex. klistrar upp affischer på olagliga platser. Man skall, enligt Sjöö, blåneka till allt! En annan sak denne man gör är att han uppmanar ungdomar, ibland så långt ner som till 13-års åldern, att riskera sina liv genom att kasta stenar på poliser, som under kravallerna i Göteborg 2001. Polisen sköt skarpt i självförsvar. Det kunde varit ett barn som drivits på och hetsats av denne herr Sjöö. Ingemar Sjöö är en särdeles obehaglig människa.

I själva verket är Britta Gröndahls erfarenhet enbart tragisk. Hon kunde lika gärna varit ett mobboffer som anser att det är hennes eget fel att hon blir mobbad, att hennes egen uppenbarelse provocerar fram förföljelser. Hon har utnyttjats av en hänsynslös organisation som manipulerar fram skuldkänslor för att stänga ute all kritik. SAC påminner här om Linbu-samfundet, en av de mest fasansfulla sekterna vars ”lära” är att knäcka individen genom oändligt hårt arbete för att ”skapa en ny människa” som når en ”högre insikt”..

Mot slutet av sin bok frågar Gröndahl sig själv om hennes liv i SAC:s tjänst varit bortslösat. Svaret blir att hon ber om ursäkt till läsaren för att arbetet för SAC givit henne tillfredsställelse. Hon tror på fullt allvar att det är “självcentrerat“ och “cyniskt“. Gröndahl vet att många skulle anklaga henne för “borgerligt tänkande“ om de visste att hon haft roligt. Hon skulle kunna bli utesluten. 40 år i SAC:s tjänst betyder ingenting. I SAC gäller endast att utplåna individualiteten och själv-känslan oavsett om man mår bra eller dåligt.

Klarast av allt i Gröndahls bok lyser mentaliteten: självuppoffring på gränsen till självutplåning för andra människors skull, att alltid känna skuld över sin otillräcklighet, att alltid avsky sig själv när man känner att den behandling man utsätts för är fel och orättvis. Britta Gröndahls öde är ensamt en tillräcklig orsak för att arbeta för att organisationen SAC förpassas till glömskan.

1.2  Icke syndikalistisk moral

Följande uttalanden om vad som inte är förenligt med syndikalismens värderingar återfinns i SAC-Kontakt/Syndikalisten 1976-1996:

1. Porrbranschens människosyn[ ( kritiken kommer av att SAC-Kontakt innehåller reklam för porrböcker. På det tiden var sexismen i SAC öppnare)

2. Att vara polis;

3. Att manipulera fakta för att misstänkliggöra SAC:s solidaritet;

4. Att barnpassning på kurser betalas av deltagarna;

5. Att individen inte kan ta vara på sig själv och förändra sin verklighet;

6. Att människan inte har en längtan efter att leva lokalt;

7. En pessimistisk människosyn;

8. Att lämna SAC:s möten innan de är slut;

9. Motvilja till sabotage;

10. Att strunta i talarlistor och ta över debatter;

11. Att vara präst eller strippa;

12. Upplopp;

13. Skräckpropaganda (i det här fallet att SAC:s negativa bokslut används som ett argument för avgiftshöjning);

14. Nedskärningar av internationella kontakter;

15. Okamratlighet (självrättfärdighet och moraliska övertoner);

16. Att kräva att andra skall följa ens krav;

17. Att inte betala den centrala medlemsavgiften;

18. SAC:s stadgar (om de går mot värderingarna).

En intressant lista. De saker som berörs faller in under olika teman, varför det är överflödigt att kommentera dem var för sig. De stora stötestenarna är inte de enskilda fenomen som beskrivs i de arton punkterna, utan hela strukturer. Det förstår man när man går igenom vad syndikalister av moraliska skäl inte accepterar i samhället:

1. Utslagning är skapat av kapitalistisk utsugning och statligt förtryck.

2. Hamburgare, actionfilmer och pornografi fostrar människor till att bli passiva konsumenter.

3. Hierarkier avspeglar det kapitalistiska samhällets struktur.

4. Betal-TV får inte införas (1983), den kommer att döda all gemenskap, föreningsverksamhet och kultur.

5. Missbruk är ett resultat av samhället och kapitalets rovdrift.

6. Genteknologi är fel, bioteknik är inte enbart teknisk, det behövs även etiska, sociala och miljömässiga överväganden.

7. Löneskillnader symboliserar samhällets hierarki, legitimerar att några skall ha det bättre än andra och splittrar arbetarna.[18]

Slutsatsen är att all syndikalistisk moral är kopplad till historisk materialism; moral beror enligt syndikalisterna på samhällsstrukturen, och allt i samhället hänger ihop.

1.2.1              Rationalitetsekonomism

Den icke-kristna och icke-socialistiska moral som strävar efter effektivitet och vinst, materiell framgång och fysiskt behag, samt tilldelning efter förtjänst och inte behov, kallas i denna bok för rationalitetsekonomism. Ordet kommer ur Pierre Kullboms artikel ”Var nazismen irrationell?” i den katolska tidningen Signum 3/1993, s. 86, där Kullbom ser en fara i:

den djupt livsfientliga rationalitet som torgförs av Torbjörn Tännsjö och andra teknokratiska ekonomister”.

I SAC:s medlemstidning upprepas mellan 1976 och 1996 om och om igen en motvilja mot en moral som strävar efter att grunda sina beslut på rationella och ekonomiska kalkyler och inte på ”behov”:

Första gången kritiseras rationalitetsekonomismen av medlemmen Per Lindberg, sedan av Älvsbyns lokalavdelning. Norrköpings lokal-avdelning ”fördömer” att SAC ger penningbelöning vid medlems-värvning. Kvinnokommittén och tre enskilda medlemmar är mot att SAC:s kursgård drivs som affärsrörelse. José Hellberg är mot rationell bedrivning för lönsamhet. Göteborgs lokalavdelning vill att lokaler där SAC har konferenser inte skall ge profit.

SAC-Kontakt innehåller annonser för spel som är mot konkurrens och tävlan. SAC:s centralkommitté uttalar sig mot börsen. Umeå lokalavdelning är mot en löneplan som prioriterar prestation och duglighet, då de anser att den splittrar arbetarna. Syndikalisten och kriminologen Janne Flyghed, som på 90-talet ofta återkommer med hyllningsartiklar till våld och kriminalitet, tar avstånd från Svenska industritjänstemannaförbundet som vill ha vinst i företagen och Roslagens lokalavdelning är mot profittänkandet i kapitalismen.

Göteborgs lokalavdelning gör ett uttalande att vinstdrivande affärsverksamhet är i strid med arbetarrörelsens “principer“. En person vid namn Arnold Dietrich är mot det ”borgerliga” tänkandet på pengar. Syndikalisten Hasse Holm, som är en återkommande figur, säger att han är emot effektiv produktion och marknadsmässiga priser, då det inte är ”inbördes hjälp“. Titeln anspelar på en bok av anarkisten Kropotkin.

En syndikalist som varit med sedan 1985 och skrivit mängder med artiklar är Ingemar Sjöö, han förklarar att kooperation innebär entrepenörsanda och är ett ”småborgerligt” tankemönster. Catharina och Göran är mot konkurrensen i den vanliga skolan, så även Kalmars lokalavdelning. En känd Göteborgssyndikalist är Jerker Nordlund och han säger i SAC:s tidning att han vill att investeringar skall vara etiska.

I början på 90-talet hette chefredaktören för SAC:s medlemstidning Katia Henry. Henry återkommer i kapitlet som beskriver SAC:s moral i relation till det omgivande samhället. Här skall bara nämnas att Henry förklarar att man inte vågar vara företagsam i SAC då man kan bli anklagad för kapitalism och förresten anses det fult att tjäna pengar i SAC. Signaturen “Chris“ säger att effektivitet ofta ses i motsättning till frihetlighet. Och syndikalisten Roger Andersson upprepar att det i alternativ verksamhet anses fult att tjäna pengar och berättar att SAC:s kursgårdar såldes p.g.a. vanskötsel och brist på intresse.

Det nybildade syndikalistiska ungdomsförbundet vill att ägare skall ha andra mål än profit och är också mot betyg i gymnasiet. Syndikalisten Reine Hermansson som är den ende som beskrivit sin utopi i SAC:s medlemstidning säger att han är mot habegäret. Gunnar Gustafsson säger att han är syndikalist då han ställer idealen framför vinsten.

Mats Bäckman, en av SAC:s revisorer, och Mats Håkansson är mot tester av arbetarnas kapacitet, tester är ”arbetsgivarens maktinstrument” som leder till feodalisering och det är, enligt de två syndikalisterna, fel att försöka få elitarbetare med god hälsa och kondition. Efter en läsarundersökning i SAC:s medlemstidning anklagas den för ”kommersialism”. De sista utsagorna i SAC:s medlemstidning är när Tove Palin är mot att pengar sätts över ideologin, Tobbe Mattson är mot konkurrens och fri ekonomi och slutligen den ”flummige” syndikalisten Sven G Sjöberg som är mot girigheten i kapitalismen.

1.2.2    Rationalitetsekonomism i SAC

I samhället är det naturligt att försöka göra goda avtal; att olönsamma sektorer måste avvecklas är accepterat så länge man gör allt för att minska de utsattas svårigheter. Tanken på ett statiskt samhälle som inte tillåts förändras eller utvecklas bara för att några kan komma i kläm dog med medeltiden, men i SAC är problemet levande.

Den stora delen av socialistisk verksamhet går ut på att klaga på rege-ringar som har ansvar för samhällsekonomin. Enligt socialister kan alla ekonomiska motsättningar lösas med trollformeln:

Man får inte ställa svaga grupper mot varandra!“,

d.v.s. ställa frågor som: Hur skall vi ha råd med både äpplen och päron, pengarna räcker bara till det ena? Inte nog med att frågan inte får ställas. Det är faktiskt ett ”fascistiskt argument” att komma med sådana invändningar

Vad händer om en ekonomisk konflikt dyker upp i SAC? Snart skall redogöras för de absurda konsekvenser som SAC:s moral givit upphov till i sin relation till sina ombudsmän. Men först skall vi se på de uttalanden i SAC:s medlemstidning som inte går ihop med syndikalistisk jämlikhetsmoral:

1.2.2.1 Rationalitetsekonomism i SAC

1981 säger syndikalisten Jan Ola Gustafsson att värnpliktssystemet inte står i motsats till SAC:s ideal, det är inte alls militarism utan skapar kamratskap, solidaritet, ”allmän social fostran i samexistens” och är personlighetsutvecklande (ett uttalande som detta efter mitten av 1990-talet skulle troligen renderat Gustafsson en tripp till akuten).

I stadgarna för de som ansöker till att bli funktionärer i SAC, § 8, moment 3, står det att man skall ta hänsyn till de sökandes duglighet, inte deras behov. Borlänges slogan är ”Du får skylla dig själv!”…att du, arbetare, är med i LO, ett odemokratiskt fack. Falu-Korsnäs lokalavdelning säger att världen blir vad du gör den till.

På Göteborgsavdelningens årsmöte 1991 lägger de tre syndikalisterna Sven Bertilsson, Ulrika Fröberg och Birgitta Nilsson, vars namn tidiga-re inte figurerat i tidningen, en motion om arvoden till de förtroende-valda. De flesta mötesdeltagarna avfärdar motionen som ett skämt; vissa anser att det faktum att diskussionen överhuvudtaget äger rum är ett bevis på att SAC inte längre är ett forum för revolutionärt arbete.

En av SAC:s arbetsutskottsledamoter på 80-talet och som även återkommer med flera artiklar i den syndikalistiska pressen heter Jaques Wallner. Wallner som i sin moraluppfattning avviker från alla andra inom SAC, argumenterar för marknadsekonomi och konkurrens. I en artikel kämpar syndikalisten Margareta Ljungstedt med driftighet för sin rätt på ett företag och B Nordh säger: ”Syndikalister är påfallande ofta individualister med en stark självständig hållning och en stark självkänsla”. Centralkommittén gör ett uttalande mot den tidigare policyn om likalönsprincipen och vill införa kvalificerade jurister för att få liv i federationerna. SUF:s, det syndikalistiska ungdomsförbundets § 10 lyder:

Alla har skyldighet att efter förmåga vara med och dela på det nödvändiga arbetet”.

Paragrafen bryter mot den traditionella ”behovs”-tillfredsställelsen inom SAC.

Jaques Wallner återkommer med sympati för ”företagandets positiva effekt” och förespråkar kooperation, fri marknad och konkurrens. Wallner deklarerar att borgarnas demokrati är viktigare än organisa-tionens påbud och han vill ha mångfald istället för intolerans mot olika sätt att leva. Wallner vill att man slutar gnälla på köttätare och andra i SAC. Om köttätare och förespråkare för fri sexualitet kränker er rätt, så kränker er existens min rätt, säger Wallner.

En ny artikelförfattare på 90-talet är Nina Lekander som liksom Wallner säger att konsumenterna inte skall behöva ta ansvar för konsekvenserna av hur de varor de köper har producerats. Slutligen i detta tema anser Morten Valestrand apropå Arbetarens kris att när det gäller informationsarbete skall endast de med kunskapsnivå tycka till.

1.2.2.2 SAC:s ombudsmän

Men det är inte med goda avsikter i tidningsartiklar som världen förändras. Vi återgår därför till frågan som ställdes i början:

Vad händer om en ekonomisk konflikt dyker upp i SAC?

Under en elvaårs period har SAC haft problem med fem av sina ombudsmän som ansett att organi-sationen är en dålig arbetsgivare. Antalet ombudsmän i SAC har under perioden legat mellan sju och tretton (ungefärliga tal). Förhållandet till de egna anställda är med andra ord ett allvarligt problem för SAC. Vid splittringarna av SAC både 1987 och 1995 var en av anklagelserna mot ledningen (arbetsutskottet) att de ville avveckla ombudsmannakåren.

Redan 1983 klagar Uppsalas lokalavdelning på lata ombudsmäns “parasitära“ verksamhet, och på SAC:s industrisekretariat som håller dem under armarna. Sekretariatets talesman Lars Westerberg kallar klagomålet ett “fult påhopp“ på ombudsmannen Bertil Öberg och säger att dåliga ombudsmän finns i SAC som överallt.

En av de klokare bland syndikalisterna är Eva Eggeby och hon påpekar en av SAC:s inkonsekvenser i medlemstidningen: när SAF ger argument för återhållsamhet ses det som dåligt, men i SAC ges samma argument mot ombudsmännen, de tillåts inte ha ”kapitalistiskt tänkande” och vilja ha högre lön; om inte anställningstryggheten blir bättre kommer SAC:s anställda att bestå av de som inte kan få andra arbeten eller är dumma och lata, varnar Eggeby.[24]

Detta är inte allt som finns att säga om de f.d. anställda i SAC. Inte nog med att de förlorat sina anställningar. När de utträtt behandlas de med ett förakt som visar att SAC behärskas av fanatiker av Athanasius kaliber. SAC försöker, liksom de forntida egyptierna, utplåna sina före detta kamraters själva minne. Deras namn stryks från de delar av organisationens verksamhet de medverkat i. Namnen uttalas inte i medlemstidningen. Och som kronan på verket smutskastas de med lögnkampanjer och beskyllningar. Här följer några exempel:

Sten Högberg var ombudsman i SAC i över tjugo år. 1988 utesluts han, själv anser han att det rör sig om personförföljelse. När SAC i fortsättningen talar om honom använder de inte hans namn. I Stockholm vill två medlemmar företräda honom i hans konflikt med SAC. Glömsk av alla tidigare år fnyser SAC-Kontakts chefredaktör Martin Nilsson att det är

grov illojalitet att företräda en oorganiserad mot sin egen organisation”.

En av de två blir utesluten för ”illojalitet mot organisationen”, och Martin Nilsson beklagar att man inte kunde få ihop den två tredjedelars majoritet som krävts för att även utesluta den andre.

Curt Olsson var medlem i SAC i över trettio år och arbetade under lång tid som ombudsman. Han utträdde ur SAC 1995. Två år senare publicerar den SAC-trogne Ronny Stansert, som arbetar med SAC:s pressbevakning, en ”Bild från 1969, innan Curt Olsson blev en förbittrad renegat” i medlemstidningen. Det var tacken för trettio års tjänst! Men Curt Olssons öde är ändå inte värre än en annan av SAC:s ombudsmän.

Lasse Johansson gick över från Livsmedelsarbetarförbundet till SAC i slutet av 80-talet. Då hade Livs, enligt syndikalisten och artikel-författaren Ingvar Hartmann, visat en

provkarta för maktfullkomlighet, åsidosättande av fattade beslut, ryktesspridning och grundlösa beskyllningar som är praktexempel på avsaknad av demokrati och vanlig mänsklig anständighet”.

De nya rekryterna är ”det mest positiva på länge”. SAC har tidigare råkat ut för ”gnälliga antifackliga” över-gångar som ”inte blivit gamla i organisationen”, men det här är inte en sådan. Lasse Johansson själv deklarerar stolt att han alltid kommer att ”förbli syndikalist”. Han kallas ”den pragmatiske visionären” och presenteras som ”vår nye ombudsman”.

Flera år senare, närmare bestämt 1995, splittras SAC. En av orsakerna till splittringen av SAC 1995 var att kongressen beslutat sig för att satsa pengarna på tidningen Arbetaren och dra ner på antalet ombudsmän. Vad som skulle hända med de som blev arbetslösa var det ingen som visste, och ledningen verkade inte bry sig.

När regeringen gör likadant väcks ett ramaskri på Arbetarens ledar-sidor, men när den krassa verkligheten hinner ifatt SAC säger organisationens ledning till Lasse Johansson som förlorat sin anställning:

Det kan inte vara så att hela organisationen skall anpassa sig efter att Lasse Johansson skall vara ombudsman i evighet“.

 Den som sade detta, Björn Mohlin, gick sedan själv ur SAC när han ansåg att den tagits över av bråkmakare och anarkister som förstörde. Som ett brev på posten kom anklagelser om att Mohlin gjort ett ”knivhugg i ryggen” på organisationen. Han blev själv föremål för morrande hat från SAC-trogna, och hans minne blev fördömt.

Flera lokalavdelningar bryter sig ur SAC 1995 p.g.a. avgiftshöjningen. Några av dem anställer Lasse Johansson, vars lokalavdelning utträtt, för de pengar som annars skulle gått till SAC. Strax efter berättar de SAC-trogna malmöiterna Michael Nord och Alexander Åstrand, som tidigare hållit med om att ombudsmännen i SAC behandlats dåligt, om hur glada de är över att slippa betala bilersättning till den där ”Lars” Johansson i fortsättningen. Han heter visst inte Lasse längre.

1997 tar Livsmedelsarbetarförbundet upp ett strejkbryteri som SAC genomfört några år tidigare som ett argument mot dem. Och medarbetaren på SAC:s medlemstidning, Ronny Stansert, väser mellan tänderna:

Där kan man se hur en gammal strejkbrytare som tidigare varit med i vår organisation kan utnyttjas emot oss i andra konflikter. En strejkbrytare som splittrat vår organisation och deltagit aktivt i försöken att ta över A-kassan”.

Stansert talar om Lasse Johansson, men nämner inte ens namnet. Det gör man i allmänhet inte på någon av de många som gått ur SAC. Fyra år tidigare applåderades Johanssons försvar av SAC, som gick ut på att i SAC bestämmer minsann inte ombudsmännen, där avgör medlemmarna själva vad de gör.

Så länge hans anställning är omstridd säger SAC att ”Det är nog så att det aldrig är ens fel att två träter”; och Malmös lokalavdelning, som vill vara kvar i SAC, säger i en artikel skriven av Michael Nord och Alexander Åstrand att ”AUs agerande i ombudsmannafrågan är direkt oanständigt”. När han utträtt kallar Stansert honom ”gammal strejkbrytare”, splittrare, guling och ”renegat”. Stansert ägnar sida upp och sida ner i sina ”Pressklipp” för att sprida galla mot Lasse Johansson och det fortsätter i nummer efter nummer (Johansson kallas ”renegat” och utbrytarna ”gula fack”). Så behandlas f.d. medlemmar i SAC.

Men det finns mycket mer att säga. Runt 2010 sparkar SAC ut sina sista anställda. Orsaken är helt enkelt att de inte har pengar att ha dem kvar, men eftersom socialister inte kan erkänna att resurser är ändliga,fantiseras oändliga förklaringar upp i SAC:s tidningar. Även här dyker Ronny Stansert upp och klagar på de anställda ombudsmännen.

Det som sker omkring 2010 är att SAC mot alla lagar och avtal avskedar sina anställda, Anders Melchior, Ingela Drenske, Lennart Markebo. De blir inte glada och gör den ultimata synden, de stämmer SAC i domstol! Givetvis blir de uteslutna tillsammans med sina lokalavdelningar, Ale, Tanum och Huddinge. Allt finns att läsa i SAC:s egen medlemstidning. Här ett försvar  sid 26, 2007-1 (19) från SAC.

 

1.2.2.3 SAC och dess A-kassa

SAC har alltid haft problem med sin A-kassa, en tid hörde problem ”till vardagen”. När en anställd vid A-kassan tog ut obeviljad semester blev han uppsagd, varvid SAC stämde A-kassan.

Den arbetslöse SAC-medlemmen Shahrokh Razavi blev avstängd från ersättning då han kritiserat arbetsförmedlingens uppmaning att ha snygga kläder och rakad nuna när han sökte arbete. Sådant har man väl inte råd med när man är arbetslös, menar Razavi. SAC:s AU och en lokalavdelning håller med och alla kritiserar den obstinata A-kassan.

Händelsen påvisar den yttre konformiteten i vänsterrörelser. Dess kännetecken är att den är i motsats till vad som är vanligt i det borgerliga samhället. Ett ovanligt fenomen i det nutida samhället är t.ex. politiker med skägg. Följdriktigt har många syndikalister skägg.

På bilder från SAC:s kongress 1987 har nio av de tio namngivna herrarna skägg . Vid bilder före och efter SAC:s kongress 1983 bärs skägg av Jan Berglund, Ewert Ljusberg, Anders Sandqvist, Gunnar Eriksson (den nye sekreteraren), Ulf Rahm (ombudsman), Ingemar Eriksson (SAC:s kassör (imperialt skägg)), Leif Hallstan (Arbetarens redaktör), Per Nilsson (SAC-Kontakts redaktör). (Jaques Wallner bryter av som vanligt, slätrakad) .

För 100 år sedan var det ovanligt med politiker utan skägg. Det är intressant att begrunda hur syndikalisterna skulle sett ut om hakorna på den tiden.

I början av 1997 genomförde SAC en kupp för att rensa A-kassan från de avdelningar som gått ur SAC. Styrelsen avskedades utan anmärkningar på deras arbete varken från revisorer eller AMS. SAC:s argument är att det inte handlade om juridik utan om “policy“, styrelsen hade inte längre deras “förtroende“. SAC stämmer kassans tidigare ordföranden, Lollo Bergsten Niklasson, med

en lista på 17 punkter där både misshandel och förskingring var med. –Och det känns ju inte så roligt att höra från en arbetsgivare som man jobbat för i 26 år, säger Lollo”.

Men Lollo Bergsten Niklasson vinner på alla punkter i tings-rätten, och får 125 000 kronor i skadestånd. Domstolen bevisar att hon bara följt lagen. Det måste varit ett hårt slag för SAC när de insåg att de inte kan behandla sina anställda hur som helst.

SAC:s anställda kan när som helst kan sägas upp och kastas ut. Detta hände flera ombudsmän på 80-talet. För en anställd inom SAC verkar råda total rättslöshet. Liksom kommersiella sekter arbetar SAC för att stödja sig själv, inte sina anställda eller medlemmar.

Problemen mellan SAC och A-kassan påminner om problemen med de anställda och har samma upprinnelse: När en person har en ansvarsfull post måste han se till att avtal följs, att de som betalar får valuta för pengarna och att ingen blir utnyttjad. Det uppstår med nödvändighet problem med en ledning som inte har förståelse för arbetets plikter, och som över huvud taget avskyr konceptet plikt. SAC:s ledning kan inte förstå att det behövs duglighet och kompetens, eller att resurserna inte räcker till alla. De upprepar bara att alla skall få efter “behov“. Och att man skall visa solidaritet och dela med sig av allt till alla, oavsett vem som har betalat eller om regler har följts.

1.3    Slutsatser

 

Efter definitionerna på en syndikalist i SAC:s medlemstidning kan man åter fundera över den eviga skillnaden mellan ord och gärningar. Får man säga “Det är rätt att anklaga utan bevis“ inom SAC? Att man får göra det är redan lett i bevis.

En viktoriansk gentleman för hundra år sedan föreställer man sig som moraliskt högtstående med ett undantag: han besökte prostituerade. Samtidigt skulle han inte kallas gentleman om han sade att han gick på bordell. På samma sätt som det ingår i begreppet viktoriansk gentleman att han både säger sig uppskatta familjeliv och går till prostituerade, är denna boks slutsats att det ingår i begreppet syndikalist att man både anklagar utan bevis och säger att det är fel att anklaga utan bevis. Och samma gäller för alla moraliska principer i SAC.

När man bedömer syndikalismens värderingar måste man tänka på att för syndikalister, liksom för alla andra, överges idealen när verkligheten knackar på dörren. Det är alltid lätt att klaga, men när syndikalisterna själva hamnar i beslutande, ansvarsfulla positioner överges målsättningarna.

Det finns ingen, knappast ens i SAC, som innerst inne tror att en syndikalistisk motsvarighet till en regering skulle friställa 30 000 anställda inom försvarsindustrin, bara för att SAC skriver det i sina pamfletter. Om det visar sig nödvändigt att bygga en Öresundsbro eller lägga ner en inlandsbana kommer SAC naturligtvis att göra det. Vem skulle inte göra det?

Den viktiga frågan i politik är: vem är beredd att erkänna sanningen, innan man hamnar i en position där obekväma beslut måste tas? Inte SAC-syndikalisterna, det vet vi.

Vad beträffar vikten av syndikalistiska principer gäller enligt syndika-listernas medlemstidning följande rangordning: Den tredje viktigaste principen är motsatsställningen till det borgerliga samhället. Den näst viktigaste principen är småskalighet. Den viktigaste principen som alla syndikalister måste följa är värderingarna. ”En som vill utöva bågskytte i en dykningsklubb är precis som om en med borgerliga värderingar vill vara med i SAC” – Johan Larsson

Vilka värderingar är det då som gäller? Det är faktiskt bara en som samtliga syndikalister är överens om (med undantag från de två som uppskattar rationella, ekonomiska bedömningar: Eva Eggeby och Jaques Wallner, som i denna bok inte räknas in bland syndikalisterna (den senare bara i rollen av ”Syndikalismens Markion”)). Det som gör en människa till syndikalist är punkt 3 i SAC:s principförklaring: Det etiska ställningstagandet mot rationalitetsekonomism-moralen.

Socialistisk och syndikalistisk människosyn utgår från ett postulat om ett människans ”värde”, som inte kan mätas eller vägas. Detta värde är lika för alla människor. För att alla skall vara, d.v.s. uppfattas, som lika mycket värda krävs enligt syndikalisterna att alla har exakt lika mycket av allt. Inte bara av pengar, utan även av begåvning, intelligens och utseende. Skulle någon ha mer än genomsnittet av en av dessa faktorer så kan tanken uppstå att han är ”mer värd”. För att undvika detta skall allt som mäter och väger skillnader mellan människor avskaffas, enligt syndikalisterna.

Åsikten att människor bör tilldelas vad de förtjänar, i enlighet med sin duglighet (styrka) eller oduglighet (svaghet), anses påvisa uppfattningen att människor inte är lika mycket värda. Att göra åtskillnad i tilldelning mellan de människor som inte kan respektive inte vill prestera anses också fel, enligt socialismen, eftersom den anser att all förmåga hos människan härstammar ur samhällsförhållanden och social miljö. Det finns ingen som ”väljer” att prestera mer eller mindre. Det finns ingen som väljer någonting. Och det för oss fram till den fråga som ingen socialist har kunna svara på de senaste hundra åren: Vad skall man göra med den late?

Ingenting är farligare för socialismens människosyn är den rationella duglighetsbedömning som förs fram av filosofer som Pete Singer och Torbjörn Tännsjö, Sveriges främste antisocialist.

Jag är naturligtvis fullt på det klara med att professor Tännsjö är en framträdande ideolog i V (tidigare VPK) och att professorn, till skillnad från de flesta andra i sin generation, inte tar avstånd från sina förvillelser. Det ändrar emellertid ingenting: Om man inte accepterar en slavmoral och nivellering, utan förespråkar en moral baserad på rationell förtjänst, så är man enligt denna boks slutsats inte socialist, oavsett hur mycket medlem man är i något parti. Som filosof förnekar dessutom professor Tännsjö existensen av något sådant som ett människans ”värde”. Om man sedan, som professor Tännsjö gör, förespråkar att individens fria val är det som skall avgöra vad som bäst lönar sig för honom själv, då har man avlägsnat sig så långt ifrån socialismen som man kan komma.

Kapitel 3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism