2.3.4.1 Kap 01: Diktaturen införs

År 1917 hade bolsjevikerna genomfört sin revolution. Året efter upplöste de den demokratiskt valda församlingen. De följande tre åren försvarade de maktövertagandet i ett inbördeskrig. Visserligen var det rent principiellt så att ”För marxister var det en självklarhet att de endast med stöd från arbetarmajoriteten kunde genomföra en revolution”, men det bortsåg bolsjevikerna ifrån.

Enligt sin egen lära var Lenins parti utvalda att genom historisk nödvändighet ta över makten. De var en förtrupp, men den historiska plikten att leda och uppfostra arbetarna. Den marxistiska revolutionen skulle enligt dogmen leda till paradiset, lyckoriket stod för dörren. Folket skulle tro och ”’Om folk vägrade tro, måste de fås att tro med våld’”.[1]

Under inbördeskriget hade bolsjevikerna med hänvisning till nödens krav skapat krigskommunismen, ett ekonomiskt system som kännetecknades av brutalitet och rekvisitioner. Leo Trotskij var främst när det gällde att försvara hårda tag med motiveringen att omständigheterna krävde det. De brutala metoderna och bolsjevikernas maktmonopol ledde till protester från arbetarna, bönderna och t.o.m. soldaterna.

I mars 1921 gjorde matroserna vid flottbasen Kronstadt uppror. De hade varit bolsjevikernas förtrupp och vände sig nu emot dem. Trotskij lät meddela matroserna att om de inte gav upp direkt skulle de skjutas ner som rapphöns. De gav inte upp. Trotskij sköt ner dem. Som rapphöns.[2]

Enligt trotskisterna kan man redan här se orsakerna som gjorde att Sovjetexperimentet inte lyckades. Den framtida utvecklingen beror inte på maktövertagandet, enligt trotskisterna, utan på de svåra omständigheterna efter revolutionen. Vilka var då dessa omständigheter?

Först och främst hävdar trotskisterna att sju års krig gjort att ”vanliga politiska begrepp, idéer och paroller nästan blivit meningslösa”. Enligt alla marxister utvecklas samhället genom kamp mellan olika grupper, klasser, i samhället. I Ryssland kunde man inte längre klart urskilja dess grupper, förklarade Trotskij, eftersom landets sociala struktur var sönderslagen. Den enda sociala grupp som var intakt var bönderna. Men enligt marxismen är de ”till själva sin natur politiskt” impotenta. Alla arbetare tillsammans är en klass, en enhet som är större än de enskilda delarna var för sig. Alla bönder tillsammans är bara en grupp personer i största allmänhet och är enligt kommunismen oförmögna ”att göra sig gällande ’i eget namn’… (bondepartierna) hade spelat ut sin roll”.[3]

 

Deutscher fortsätter med att förklara att ”Ett grymt och paradoxalt resultat av kampen var att industriarbetarklassen, som nu skulle utöva sin diktatur, också var pulveriserad. De mest kampdugliga och politiskt medvetna arbetarna hade antingen stupat i inbördeskriget eller besatt ansvariga poster i den nya förvaltningen”.[4]

Trotskij och Lenin ansåg att den gamla självsäkra och klassmedvetna arbetarrörelsen med sina klubbar, fack och förbund inte fanns kvar. Borta var diskussioner och debatter. Deutscher förklarar det så att kommunisterna fick rycka ut och rädda situationen: 1921-22, när arbetarklassen inte längre förmådde tillvarata sina egna klassintressen, hade Lenin och hans ’gamla garde’ påtagit sig rollen som dess förvaltare. Inget parti kunde göra anspråk på att representera den skingrade arbetarklassen, och arbetarna hade inga möjligheter att kontrollera det parti som menade sig föra deras talan och styra landet på deras vägnar. Bolsjevikerna medgav att deras parti ”representerade bara sig självt”. Men deras avsikt, åtminstone sade de själva så, var att återupprätta en ny arbetarklass, som kunde ta sitt öde i egna händer. Under tiden medger Trotskij och bolsjevikerna att de höll makten åt arbetarna genom usurpering, ett fint ord för att ta över makten med våld.

Bolsjevikerna säger att de inte valde att ta makten, de tvingades till det, och Deutscher instämmer: ”En social katastrof, en force majeure, hade gjort dem till usurpatorer”. Samtidigt anser de sig inte nödbedda att hänvisa till tvång. Det stör dem inte om någon anklagar dem för att tagit makten av fri vilja, eftersom ”den regering de tagit makten från i oktober inte baserade sig på något valt representativt organ, och att revolutionen lade makten i händerna på en regering som stöddes av den överväldigande majoriteten av de valda (sovjeterna)”. Sovjeterna, råden, var inte valda på basis av allmän rösträtt. Röster gavs som delar av de produktiva enheter som deras klass bestod av. Formellt hänvisade Lenins regering till sovjeterna för att få legitimitet, men ”Sovjeten (var) ingen bolsjevikisk uppfinning. Bolsjevikerna… betraktade den tvärtom misstänksamt som en konkurrent till partiet”. Trots det gör trotskisterna anspråk på att sovjeterna ”var bolsjevikpartiets skapelse, och när så Lenins regering hävdade att dess rättigheter kunde föras tillbaka på sovjeterna, förde den i själva verket tillbaka dem på sig själv”.[5]

Legitimiteten i kommunistpartiets diktatur kommer alltså enligt trotskisterna från att arbetarklassen upplösts, därför inte kunde ta vara på sina intressen och inte längre kunde ge sitt stöd åt kommunismen. Hade de funnits kvar som social klass, hade de säkert stött Lenins regering. Det kan förstås inte bevisas, men så är det i alla fall.

Arbetarklassen var skingrad och splittrad, men det fanns trots allt arbetare kvar. Hur skulle deras vilja uttryckas? Genom val till Sovjeterna? Det vore ju demokratiskt. Kommunister bryr sig inte om demokrati i parlamentarisk form, ty ”Endast (sovjeternas) klassrepresentation hade av bolsjevikerna, ända sedan 1917, ansetts giltig och rättmätig”. Varför inte utlysa val till sovjeterna och låta arbetarnas önskemål komma i dagen? Trotskisternas svar är samma som ovan: Begreppet arbetarklass var för otydligt. Den hade reducerats, utmattats och demoraliserats av inbördeskriget. De var för få och skingrade: ”För bolsjevikerna vore det höjden av galenskap att låta sina handlingar styras av en desperat spillra av arbetarklassen och tillfälliga stämningar hos en eller annan majoritetsbildning i de skugglika sovjeterna. Och till sist satte de sig själva istället för arbetarklassen… (att de betraktade) sig själva som de enda uttolkarna av det proletära klassintresset, underlättade avsevärt denna situation… Så rättfärdigade bolsjevikerna moraliskt sin usurpatorroll”.[6]

Detta är nutida kommunisters förklaring till varför det var nödvändigt att införa diktatur. Valresultatet 1918, som bevisade att kommunisterna inte hade stöd av majoriteten, är förstås ett problem såhär i efterhand, eftersom man inte får tvinga på arbetarna socialismen, men för tusan: ”En revolutionär regering… avgår inte på segerdagen och ger sig inte till den besegrade fienden och dess hämnd”.[7]

 

Sanningen är att det var bolsjevikerna själva som hade avskaffat arbetarnas rösträtt, demokratin och alla andra partier. Deras parti var uppbyggt efter Lenins principer om en sammansvetsad elit, där inga gräsrötter kunde påverka. Och om man tvekar inför tanken att kommunismen med nödvändighet leder till diktatur får man inte glömma den leninistiska grundsynen på partiet kontra omvärlden: arbetarklassen ses som ouppfostrade barn som måste ledas, knuffas och drivas till rätt slutsats av den självutnämnda eliten.

Detta är inte en karikatyr av leninismen, utan en beskrivning av hur de ser sig själva: ”De ryska samhällsklassernas omognad hade tvingat intelligentians och de små revolutions-gruppernas ledare att uppträda som folkets ersättare och ombud”.[8]

För oss som föredrar demokrati är det snudd på omöjligt att inte se sambandet mellan leninismens och trotskismens tankar och resultatet: en enpartidiktatur under en individ. Bolsjevikpartiet tvingade sig på det sargade Ryssland, inte tvärtom. Som Peter Englund formulerar det i Brevet från nollpunkten: Kommunister förespråkar samhällsförändringar via en självutnämnd elit som griper makten med våld:

 

”utan att vilja se det logiskt omöjliga i att bygga ett rättvist och humant samhälle genom att lägga all politisk, ekonomisk och kulturell makt i händerna på en liten, arrogant och våldsbenägen maktelit.”

2. Partiets utveckling

 

 

NOTER TILL KAPITEL 1

 

 

[1] Den förvisade profeten, 224, 310. Den avväpnade profeten 14

[2] Den avväpnade profeten 309ff. Den väpnade profeten 378f. Deutscher utelämnar det välkända citatet om rapphöns. Mer om matrosernas krav i Johnson, s 113.

[3] Den avväpnade profeten 15, 18. Den väpnade profeten 363. Trotskister ger inga orsaker till varför bönderna inte skulle ha rätt att blir representerade. Det slås bara fast.

[4] Den avväpnade profeten, s. 16. Fr.o.m. nu skrivs DAP i stället för titeln. Biografins första del Den väpnade profeten skrivs DVP och den tredje delen Den förvisade profeten skrivs DFP. Argumentet att det inte var samma människor nu som då används även för att attackera de egna, DVP 379

[5] DAP 97, DFP 82; DAP 18, 19, 18. DAP 19. DVP 103. Se även DVP 376. För övrigt sade Trotskij att ”partiets historiska bördsrätt” stod högre än sovjeternas tillfälliga stämningar, DVP 377. Mer om sovjeternas uppkomst i DVP 103.

[6] DAP 19. DVP 120 (hyckleri), 362, 374, 377 (partiets rätt). DAP 20f. En annan sak som underlättade var att ”I den omfattande politiska litteratur… hade frågan om vad (en socialistisk regering)… borde göra, om de förlorade arbetarnas förtroende, knappast någonsin behandlas” (DVP 374). Eller om den internationella revolutionen inte bröt ut: ”Vi behöver verkligen inte bry våra hjärnor med ett så osannolikt problem” (DVP 187).

[7] DFP 310. DAP 18, 97. DVP 376

[8] DAP 20, 41, 97. DFP 313. DVP 65 (ledarnas ”kontroll ovanifrån över partiet”), 384 DFP 82. DAP 19. Om likheten mellan vänster- och högerextremism, se Johnson, s 89.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism