2.3.4.2 Kap 02: Partiets utveckling

Bolsjevikernas maktövertagande ledde till ett partis maktmonopol. Och det leddes av en grupp, där Lenin var den främste av jämlikar. Partiet hade ingen avsikt att ” tillåta sina motståndare att uttrycka sig fritt och vända sig till sovjetväljarna… De vägrade utsätta sig själva och revolutionen för denna fara”. De förbjöd andra partier.

Men det leder till nya problem, ty så länge partiet kämpade för arbetarnas demokratiska rättigheter, kunde det inte undanhålla sina egna medlemmar dessa rättigheter inom organisationen. När väl de andra partierna var förbjudna, fanns inget motiv för att tillåta olika åsiktsströmningar inom det egna partiet. I själva verket var det omöjligt: ”När nu bolsjevikerna upplöste flerpartisystemet, anade de inte vilka konsekvenser detta skulle få för dem själva… De insåg inte att det var omöjligt att på en gång förbjuda all debatt utanför de egna leden och hålla den vid liv inom organisationen: de kunde inte avskaffa de demokratiska rättigheterna ute i samhället och bevara dem endast för sig själva”.[i]

Om någon kritiserat partiets linje, skulle de ha öppnat dörren till kritik utifrån. Därav att partiet, med stöd av Trotskij, införde fraktionsförbud på sin tionde kongress. Och sedan dessutom en hemlig klausul som gav centralkommittén makt att utstöta missdådare, hur höga positioner de än hade inom partiet. Något annat var otänkbart, säger trotskisterna, och hänvisar till det tvång Lenin och hans grupp var utsatta för: ”Efter att ha tystat det icke-bolsjevikiska Ryssland, tvingades också Lenins parti så småningom till tystnad /…/ Efter att ha kvävt alla fiender och motståndare, måste bolsjevikpartiet fortsätta med ett ständigt självförtryck”.

En av orsakerna till självförtrycket var nykomlingarna. Hur skulle man kunna skilja ut de seriösa från dem som ville sitta vid maktens köttgrytor? Ledningen beslöt försvara partiet mot denna infiltration. En tredjedel uteslöts. Men från att ha varit ett medel att rena partiet och bevara dess karaktär, skulle utrensningen komma att tjäna som ett dödande instrument för självförtryck. Ingen vågade riskera sin karriär genom att protestera. Det kunde uppfattas som motiv för uteslutning vid nästa utrensning, vilka kom sporadiskt varje år.[ii]

Kommunisterna motiverade sina gärningar genom att hänvisa till stämningar inom arbetarklassen, men politiken bestämdes av en liten grupp inom partiet. Den lilla gruppen kallas i senare framställningar ’Det gamla gardet’. Den sågs av Lenin som den ende förvaltaren av de socialistiska idealen och bestod allt som allt av några få tusen äkta revolutionsveteraner. För att inom denna grupp upprätthålla solidariteten, hålla medvetenheten vid liv och behålla makten förstod Lenin att det krävdes extraordinära åtgärder: Periodiska uteslutningar, strikta kontroller vid värvning och en hierarki beroende på den revolutionära tjänstgöringens merit och längd.[iii]

Vad var Trotskijs roll i utvecklingen av bolsjevikpartiet? Han var ”en av de hårdaste disciplinärerna”. Varje gång frågan kom upp pläderade han för ett förstärkande av enpartisystemet. Det fanns de som kritiserade utvecklingen och förbudet mot organiserad opposition. Den mest kända gruppen kallades Arbetaroppositionen, och leddes av bl.a. Alexandra Kollontaj. Inför Lenins kraftiga applåder bekämpade Trotskij dem och

 

”anklagade arbetaroppositionen inför partiet… (då de) infört en oacceptabelt våldsam ton i debatten och talade om sig själva och partiet i termer av ’vi’ och ’de’… En sådan attityd ledde, sade han, till splittring och gav revolutionens fiender vatten på sin kvarn”.[iv]

 

Men inte långt efteråt började Trotskij själv protestera. ”Under första hälften av 1922 talade Trotskij fortfarande fr.a. som den bolsjevikiska disciplinären. Under dess andra hälft hade han redan kommit i motsättning till ’disciplinärerna’”. Vad hade hänt? Och vad skiljer Trotskijs protester från de övrigas? ”Det som gjorde Trotskij motståndare till dem var hans fasta grepp om det verkliga läget”. Visserligen ställde han ”inre partidemokrati mot kravet på disciplin”, men det som gjorde hans protester acceptabla, till skillnad från de andras, var att ”Han angrep missbruket, inte principen”.

”Ingen hade 1920-21 gått längre än Trotskij i kraven på att varje intresse och strävan helt skulle underordnas ’järndiktaturen’. Ändå var han den förste av bolsjevikledarna att vända sig mot denna diktaturmaskin, när den började uppsluka drömmen”.[v]

Trotskisternas förklaring stämmer inte, eftersom det även inom bolsjevikpartiet funnits krafter som protesterat mot diktaturen. Krafter som Trotskij av all förmåga bekämpat. Det som hade hänt var att Trotskij förlorat mer och mer stöd till en betydligt mer obemärkt figur.

 

Josef Vissarionovitj Stalin, den nye generalsekreteraren, var en intelligent och omtyckt karl. Trotskij såg inget märkvärdigt i den ”torftige och oartikulerade Stalin”, men ”Stalin var inte den triste byråkrat som Trotskij ville ha honom till”. Hans enastående minne och organisationsförmåga var välkända, likaså hans personliga charm och ofantliga arbetsförmåga, ibland upp till sexton timmar om dagen.

Det som gjorde generalsekreteraren speciellt mäktig, var att hans instans ”utsåg den bolsjevikiska personalen till de olika regeringsdepartementen och enbart härigenom faktiskt utövade kontrollen över dem. På denna punkt intog (Trotskij), liksom Lenin, en självmotsägande ståndpunkt: han ville att partiet, eller snarare det gamla gardet, skulle få full kontroll över regeringen. Samtidigt försökte han förhindra en inblandning från partimaskinen i regeringsarbetet. Detta kunde inte uppnås samtidigt, om inte annat därför att det gamla gardet och partimaskinen i stort sett om inte helt och hållet hade en identisk sammansättning”.

Trotskij börjar se makten hos funktionärerna och sekreterarna. Han kritiserar ”partiets ’apparat’ när apparaten växte sig oberoende av partiet och underordnade partiet och staten under sig själv”. Men anklagelserna är lite diffusa och han ger inga svar på hur arbetet skall fungera utan partiapparaten. Inte heller säger han att det är fel att utse folk nedåt i hierarkin. Han kan inte ifrågasätta generalsekretariatets befogenheter, bara uppmana det ”att använda dem med moderation och försiktighet”. När Trotskij blir påmind om att han själv styrde under inbördeskriget genom att utse personal, försvarar han sig med det inte skedde lika ofta som nu.[vi]

För att stödja sina anspråk på att var en del av den kommunistiska traditionen framhåller trotskisterna relationen mellan Lenin och Trotskij under Lenins sista tid. De menar att han mot slutet vänder sig till Trotskij för att stoppa Stalin. Detta stämmer inte. Lenin främjade Stalins maktposition, inte Trotskijs.[vii]

Trotskister föreslår att Lenin ville se Trotskij som sin efterträdare genom att hänvisa till att Lenin erbjöd honom posten som vice ordförande i folkkommissariernas råd. ”Trotskij avböjde emellertid kategoriskt och något högdraget att besätta posten. Denna vägran och sättet på vilken den framfördes förargade Lenin”. Det kan knappast ha varit frågan om en positiv åtgärd om Trotskij uppfattar det som en förolämpning, vilket han gjorde. Lenin å sin sida irriterades över vad han betraktade som Trotskijs privata vendetta mot Stalin. Båda parter tog illa vara av varandras agerande.

Ingen hög bolsjevik hade tidigare nekat att ta emot en hög utnämning, och absolut inte förolämpat Lenin i samma veva. Trotskijs anseende sjönk betänkligt bland partikamraterna.[viii]

 

Enligt sin biograf Isaac Deutscher var Trotskij ”så säker på sin ställning… och sin överlägsenhet gentemot motståndarna, att han saknade motivation för att kämpa om successionen. Han försökte inte rekrytera kompanjoner och medhjälpare, och det föll honom inte ens in att manövrera sig till en plats”.

Den intellektuella överlägsenheten hos Trotskij matchas enligt trotskister av hans moraliska upphöjdhet. När kongressen närmar sig, kände sig Trotskij ”bunden av den inre partilojalitetens oskrivna lag, att ge sina antagonister vederbörlig kännedom om varje manöver han kunde tänkas överväga mot dem… – detta var den direkta motsatsen till Stalins taktik”. Inför kongressen låter han dem veta att han har Lenins stöd. En av dem kommer då till Trotskij ”modfälld, skuldmedveten och angelägen att blidka Trotskij… Trotskij hämnades genom att visa storsinthet och ge förlåtelse”.

När kongressen hålls räknar Trotskij med kollegornas lojalitet. ”Hur lite han än väntade sig av dem behandlade han dem ändå som kamrater av vilka han väntade sig en viss anständighet. Han kunde inte föreställa sig att de skulle vända hans osjälviska agerande till sin egen omedelbara fördel”.[ix]

Trotskij kunde inte tro ont om någon, enligt sina efterföljare. Emellertid innebar Trotskijs agerande att han i praktiken förlorade makten. Därför beskriver även hans biografiförfattare handlingsvalet med negativa kraftuttryck:

”I efterhand förefaller oss Trotskijs beteende ofattbart och vanvettigt. Långt senare anmärkte han drömskt att han troligen skulle ha besegrat Stalin på den tolfte kongressen om han talat ut med Lenins auktoritet bakom sig, men att Stalin ändå kunde ha segrat i det långa loppet. Sanningen är den att Trotskij avstod från att angripa Stalin på grund av att han kände sig så säker. Ingen samtida, och allra minst han själv, kunde i 1923 års Stalin se den blivande hotfulla och mäktiga gestalten. För Trotskij var det nästan ett skämt att den viljestarke och sluge men torftige och oartikulerade Stalin kunde vara hans rival. (Stalin) kunde inte bekymra honom, han skulle inte nedlåta sig till några förehavanden med honom”.[x]

 

Det var vid kommunistpartiets tolfte kongress man slog fast att all kritik var felaktig i samma ögonblick som den framfördes. Alla motståndare till det ledande skiktet var språkrör för fienden, och ledarna hade ”inte bara rätten utan också plikten att förbjuda opposition inom partiet”. P.g.a. regeln om fraktionsförbud var det ”tillräckligt att förorda en ändring av reglerna för att ha öppnat sig för anklagelsen att redan ha brutit mot dem”. Att protestera var ”liktydigt med uppvigling”. Trotskij reagerade inte när några av talarna krävde åsiktsfrihet. Han ”gav inte så mycket som en uppmuntrande nick” åt minoritetsfolken som klagade över att Ryssland återigen förtryckte de små nationaliteterna. Och när debatten om nationaliteterna började, lämnade han kongressalen. Trotskijs egen kongressrapport handlade mest om ekonomi. Efter inbördeskriget hade bolsjevikerna infört den Nya Ekonomiska Politiken, NEP. De insåg marknadens överlägsenhet och släppte handeln fri. ”Idealisterna var chockade. Från leden kom rop om ’förräderi’”. Många frågade Lenin var socialismen tagit vägen? Vad var vitsen med revolutionen om privathandeln fortsatte?[xi] Det var en bra fråga. En ännu bättre är: vad är det för vits med socialism, om socialister medger att marknadsekonomi är bättre?[xii] Men den frågan ogillar i allmänhet socialister, och den tas inte upp i trotskistiska skrifter.

För att återgå till kongressen, var ”Bolsjevikernas åsikter om förhållandet mellan planering och marknadsekonomi… ännu ytterligt vaga”. Trotskijs talade om behovet av en plan, men hans ”centrala idéer gick på det hela taget över huvudet på publiken”. Det enda alla förstod var att ”arbetarna skulle bli tvungna att bära huvudbördan” och att politiken skulle ”leda till sammanstötningar med (bönderna)”.[xiii]

Profeten-trilogin återkommer flera gånger till att huvudpersonens resonemang var för högt över lyssnarnas horisont. De framställs inte precis som alltför dumma för att förstå. En bra retoriker inser att det aldrig är bra att angripa lyssnarna. Istället framställs argumenten som alltför upphöjda för att de övriga skall kunna ta dem till sig. Det är inte de som är för dumma, det är Trotskij som är för klok.

 

Inte långt efteråt var Lenin förlamad efter ett slaganfall. Han ”Liknade någon som (ser) tillbaka på sitt livsverk och grips av en skärande medvetenhet om dess sprickor”. Han ser Stalin som ”rå, slug och falsk”. Lenins nya misstro framkommer i hans testamente. I det skriver Lenin att ”Stalins grovhet redan började ’bli outhärdlig i generalsekretariatet’ och rådde sina efterföljare att ’avlägsna Stalin’ från detta ämbete och utnämna någon annan… tålmodigare, lojalare, hövligare, mer hänsynsfull gentemot kamrater, mindre nyckfull, osv.”.[xiv] Hans sista ord förändrade ingenting. Centralkommittén, där Trotskij ingick, beslöt sig dölja dem för partiet.

Senare stalinistisk historieskrivning lägger stor vikt vid att bortförklara detta testamente, och menar att det var ett lurendrejeri av Trotskij som utnyttjade den nästan onåbare och sjuke Lenin till att skriva under[xv]. På trettiotalet, när Stalin hade all makt, skulle det medföra dödstraff att överhuvudtaget inneha ett exemplar av Lenins testamente.

I alla händelser fortsätter Stalin att ersätta Trotskijs anhängare med sina egna, ”Han var mycket gynnad av den stadga som Lenin etablerat att utnämningarna skulle ske med hänseende till antal år en medlem tjänat partiet: denna regel gynnade automatiskt det gamla gardet, i synnerhet dess partiapparat… Det var under loppet av detta år 1923 som Stalin genom att till det yttersta utnyttja detta patronatsystem, omärkligt blev partiets herre”.

De tjänstemän han utsåg visste att deras nya position var generalsekreterarens förtjänst, inte medlemmarnas. ”Denna sekreterarfalang kom nu att substituera partiet”, och även det gamla gardet som de var en stor del av. ”I teorin leddes partiet fortfarande av centralkommittén och besluten på partikongresserna: men hädanefter kunde en partikongress bli ren humbug: som regel hade endast de som nominerats av generalsekretariatet en chans att bli valda som delegater”.

 

Så tog Stalin över makten. ”Trotskij såg denna förändring, fattade dess betydelse, men kunde inte göra någonting för att förhindra den”. Vad trotskisterna inte gärna talar om är att denna utveckling inte skedde i ett vakuum. Under hela processen backades Stalin upp av politbyrån och centralkommittén.[xvi]

Trotskij bidar sin tid, men hans väntan har inget syfte. Han har redan förlorat. Stalin omvaldes till generalsekreterare i april 1923. Ingen som efter det höll fast vid Trotskij hade någon chans att arbeta sig upp i partiet.

3. Maktens män

 

 

[i] DAP 22,22,22. DVP 376, 383

[ii] DAP 22f, 96f, 96, 23, 24. DVP 383. Johnson, s 116 (“hemlig klausul, ’punkt 7’”).

[iii] DAP 24, 25, 97, 96, 25

[iv] DAP 30, 31; 31f, 45. DVP 376, 383. Vaksberg Alexandra Kollontaj, s 164. Kommunismens svarta bok: så tidigt som ”i februari 1922 uteslöts Gabriel Mjasnikov efter att ha gått emot Lenins åsikt och försvarat tryckfriheten” (s 295 och 296).

[v] DAP 44, 97; 58, 45, 45, 58.

[vi] DAP 75 (torftig). Arbetsförmåga och Trotskijfel: Montefiore: 61. Deutscher försöker rädda situationen för trotskisterna med att skriva att Trotskij var ouppmärksam för att Stalin gav ett så obetydligt intryck, inte att han egentligen var obetydligt (DVP 256). DAP 35, 46, 85, 86, 85.

[vii] Pipes Den… s 426, 460f. Medvedev Stalin…, s 32, 37. Johnson Moderna…, s 121.

[viii] DAP 34, 42. Pipes, a.a., s. 429.

[ix] DAP 71, 73, 74, 82. För att inte tala om hans totala ärlighet och öppenhet i det intellektuella livet och i politiken (DVP 382). Som matchas av att han var ”lika öppen när det gällde hans liv och aktiviteter” (DVP 8).

[x] DAP 75. För första gången i Isaac Deutschers Trotskijbiografi ser vi kritik mot Trotskijs beteende. Det sker vid ett fåtal tillfällen i den över tusen sidor långa – och mycket tätskrivna – biografin, alltid inlindat i förklaringar och omständigheter.

Negativa uttryck om Trotskijs agerande används bara vid två tillfällen (DAP 75, 228).

Däremot framkommer ofta arrogansen, ”ärelystnaden och stoltheten” (DVP 294) som dominerade Trotskijs personlighet.

Men vad Deutscher alltid försöker dölja är Trotskijs puerila och omogna beteende när han inte fick som han ville. Om något gick emot honom lämnade han alla poster och sprang sin väg som en bortskämd barnunge. En historia som avslöjande beskriver Trotskijs sätt att möta motgångar var när han blev nedröstad av sina kamrater. Han ”lämnade salen mitt under mötet och ’smällde igen dörren efter sig’” (DAP 87). Vad som egentligen hände skuffar Deutscher undan till en fotnot (DAP 121):

”Trotskij rusade fram mot den (massiva dörren), drog i den av alla krafter men den var otroligt trögöppnad… Han glömde emellertid bort det i sitt raseri; och han gjorde ytterligare ett våldsamt försök att få igen dörren, Men ack, det var lika svårt att stänga dörren som det var att öppna den. Istället för att bli vittnen till en dramatisk gest… iakttog vi alltså en stackars hjälplös figur som stred med en dörr”

Trotskijs svaghet nämns också enbart vid ett fåtal tillfällen, men då citerar Deutscher andra så ingen kan hävda att det är han som sagt något negativt om mästaren:

Enligt M P Price fanns rykten om att Trotskij vid ett tillfälle ”kände sig så överväldigad av grämelse att han grät” (DVP 291).

En annan gång beskriver en viss Sadoul hur Trotskij försöker skratta liksom Lenin, ”Men ilska, emotioner och upprördhet får hans skratt att förbytas till en smärtsam grimas” (DVP 297). Sadoul fortsätter: ”Han äger inte mästarens suveräna vilja, kalla huvud och absoluta självkontroll”.

Nej, han var ingen Lenin.

[xi] DAP 77, 78, 78, 26

[xii] DAP 26, 36, 168, 177, 178.

[xiii] DAP 79, 80, 80

[xiv]DAP 55f, 57, 57

[xv]”Sanningen om Lenins testamente”, artikel av Sigge Åkervall i Gnistan 10/69.

[xvi] DAP 103, 82, 82f, 83, 83, 89, 83. Johnson Moderna tider, s 118-119.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism