2.3.4.17 Kap 17: Trotskismens sista dagar

Under nazihotet på trettiotalet intensifierade kommunisterna ’Kampen mot trotskismen’ i hela Europa. Trotskist-organisationerna var infiltrerade av GPU:s män. Stalin fick de flesta trotskistiska publikationer på sitt skrivbord innan de ens kommit ut till sina prenumeranter.

Liksom Trotskij under sin tid vid makten förföljt och mördat meningsmotståndare, beslöt sig Stalin att göra slut på alla de människor som hade någon koppling till Trotskij. Hans son Ljova, som var hans mest hängivne medarbetare, dog under mystiska omständigheter. Lägligt för Stalin, men det finns inga bevis för att han låg bakom. När Trotskij fick beskedet, skrev han en ”gravsång som är unik i världslitteraturen”.[i]

Stalin var nu ledare för hela världens kommunister och tolererade ingen opposition någonstans. Ett land som skakades av inbördeskrig under trettiotalet var Spanien. Kommunister var inblandade, men det var även fristående vänstergrupper som POUM. En av hjältarna från det ryska inbördeskriget, Antonov-Ovsejenko, hade tidigare varit oppositionell. Han fick uppdraget att åka till Spanien för

”likvideringen av trotskistiska grupper (POUM) och anarkister”.

Troligen såg han det som sin chans att återupprätta sig.

”Antonov-Ovsejenko hade agerat helt i enlighet med Stalins order. Vid återkomsten till Moskva 1938 blev han arresterad och skjuten”.[ii]

George Orwell beskriver i sin bok Hyllning till Katalonien den ilska han känner mot kommunisterna när POUM-soldater från fronten förs in på bårar. De är sönderskjutna och invalidiserade, men kommunisterna kallar dem fascister och kollaboratörer, eftersom de inte följer Moskvas order.

Trotskij var lika hatisk mot de fristående grupperna som Stalin. Eftersom de inte följde Trotskijs idéer anklagade han dem för ”förräderi mot proletariatet”. Två av ledarna för POUM försöker få Trotskij ”i asyl till Spanien, då Norge slängt ut honom”. De var inte för att de var trotskister. De handlade av en

”ren mänsklig solidaritet (som) utgör vår främsta plikt gentemot de människor som förföljs för sina idéer /…/
Trotskij var inte tacksam över vårt ingripande. Han betraktade oss som politiska motståndare och kritiserade oss häftigt… (vi var) enkla opportunister i Trotskijs ögon! Till och med när (POUM-ledaren Andres Nin torterats och) mördats av GPU… formulerade denne en kritik av honom som var värdig den dogmatiska bolsjevismen. Hans attityd fyllde mig med vämjelse och jag var fast besluten att inte ha någon politisk eller personlig förbindelse med Trotskij och hans anhängare i framtiden”.[iii]

Det var i Vorkuta-lägret i Sibirien som trotskismens sista dagar i Sovjet utspelade sig. I slutet av mars 1938 fördes lägrets ledande trotskister bort och sköts. I maj ”fanns knappt en enda (trotskist) i livet”. Under tiden satt Trotskij och hoppades på en pånyttfödelse av bolsjevismen.

”Han visste inte att alla antistalinistiska grupper utplånats, att trotskismen… sjunkit i blod och försvunnit… att han själv var den ende överlevande”.[iv]

Deutscher säger på fullt allvar att trotskismen ”fick nytt liv” när trotskisterna blandades med ”hundratusentals nydeporterade”. Nu var de inte isolerade längre. De kunde sprida sina tankar bland de övriga fångarna!

Deutschers partiskhet går inte att ifrågasätta, men efter denna slutsats går det att ifrågasätta hans mentala tillstånd.

Torrt och sakligt kan man konstatera att såhär går det när man gör blodiga revolutioner. När Trotskij och hans kamrater tog över makten med våld hånade han Martov, som vunnit Rysslands första och enda demokratiska val 1918, och skrek ”Gå bara, gå till historiens skräphög”. Martov svarade ”En dag kommer ni att förstå vilket brott ni deltar i!”. Han blev mer sannspådd än Trotskij någonsin blev.

Under sin tid i Mexiko märkte Trotskij att

”Hur förutsättningarna än växlade, förblev trotskismens inflytande obetydligt”.

Det enda som hände var att en liten krets av vänsterintellektuella i USA tilltalades av trotskismen och kontaktade Trotskij i Mexiko. Varför drogs de till trotskismen?

Som i många fall när det gäller politisk extremism handlade det mer om att fly från något än att söka sig till något. De var missnöjda med det borgerliga samhället och

”av den ekonomiska depressionen, nazismens segrar och spanska inbördeskriget”

drogs de mot vänster. Men samtidigt såg de Moskvarättegångarna, kollektiviseringen och kommunismens moraliska bankrutt.

”De kände trotskismen som en frisk bris genom den stillastående luften i vänsterkretsarna”.[v]

Deras motiv att ansluta sig till Trotskij påminner mycket om orsakerna till varför en del av dagens svenska västerungdomar dras till trotskismen.

Trotskij var principiell motståndare till dessa ’salongsbolsjeviker’, som han innerst inne föraktade. De var intelligenta människor som snart förstod hur svårt det var att kritisera stalinismen och samtidigt försvara kommunismen. De kunde inte låtsas som om det inte fanns någon koppling mellan läran och hur den såg ut i verkligheten. När de konfronterade Trotskij med sina tvivel fick de samma svar som han givit i alla år.

”För hundrade gången kan vi här följa den märkliga kretsbana som genomlöpte känslorna Trotskij väckte hos sina intellektuella anhängare”.

De blev mer och mer avskärmade från vad de först trott var en stor man:

”deras exalterade vördnad förbyttes i känslor av obehag och tvivel, eller i modlöshet blandad med beundran, och därefter i opposition, för att slutligen övergå till förtäckt eller öppen fientlighet. En efter en trädde de intellektuella ’trotskisterna’ fram för att först lågmält och sedan högljutt och argt avsvära sig sin entusiasm och kritisera Trotskijs fel”.[vi]
De lade fram ”varenda ett av hans verkliga eller inbillade misstag och fiaskon som de kunde minnas, tills de slutligen anklagade honom för att var en fanatisk och dogmatisk dagdrömmare och hävdade att det inte var stor skillnad på honom och Stalin”.

Samma sak gällde hans värd och tidigare beundrare Rivera. De kom ihop sig och Trotskij fick flytta ut. Trots att Trotskij ”försökte tala honom tillrätta”, dvs. det var Riveras fel, inte den ofelbare Trotskijs.

Genom hela Deutschers trilogi ser vi hur Trotskij gång på gång kommer ihop sig med alla han träffar, och vi ser hans beteende när något går honom emot. I Den väpnade profeten beskriver hur Trotskijs ego blev ”upprört och irriterat”, när Lenins förslag vinner på en kongress, det

”sårade Trotskijs stolthet och ärelystnad” (han) ”avgick därför från alla (poster)”.

Han kom ihop sig med Gorkij, som enligt Deutscher var ”barnsligt naiv” och led av ”brist på blygsamhet”, ”Det var orimligt att tänka sig att Trotskij skulle kunna samarbeta med Gorkij”.   Trotskijs elakhet visas även mot den humanitära socialisten Vandervelde, och mot den fortfarande kände och uppskattade humanitära amerikanske presidenten Woodrow Wilson.

Ett representativt exempel på Deutschers partiska upplägg handlar om när Trotskij möter Plechanov som varit en ”nästan legendarisk figur för honom”. Ändå skär det sig.

Deutscher försäkrar att Plechanov till sin natur var ”tillbakadragen och högfärdig” och visade en ”instinktiv motvilja” mot Trotskij, vilken växte till en ”djup antipati”. Sedan följer en beskrivning av deras positiva talanger – det måste finnas med, för det måste ju finnas någon förklaring till att Trotskij en gång beundrat Plechanov, hade han varit helt utan talanger så skulle det ju kunna kasta en skugga över Trotskijs omdöme.

Förklaringen till Plechanovs motvilja (vars existens vi bara har Deutschers ord på) är att den yngres stjärna är stigande och den andres är dalande, den ene är omogen och den andra övermogen. Sedan berättar Deutscher en anekdot: någon kallar ”pojken” Trotskij ett geni. Plechanov väser surt ’Det kommer jag aldrig att förlåta honom’.

Den löjligt tillrättalagda historien är typisk för att visa Deutschers manipulationskonst. Han slår i förväg fast en förutsättning i argumentationen (Plechanov är ”högfärdig”). Sedan kommer den närmast logiska följden: han hamnar i konflikt med Trotskij.
Tro tusan det! Han var ju högfärdig.

Hur kan samma situation upprepas hundra gånger? Enligt alla som kände Trotskij var han ”stingslig och dominerande” och alla beskriver hans ”dominerande och besvärliga personlighet” och ”överlägsna och storvulna stil”. Omdömen säger att han saknade taktkänsla, var okänslig och arrogant.[vii]

Den enda förklaringen till att Trotskij förlorar sina beundrare när de kom honom nära, är att problemet ligger hos honom själv. Men det är inte en slutsats trotskister drar.

”(De sista följeslagarna) hade närmat sig honom med exalterad vördnad… Men så småningom kände de de outhärdliga moraliska kraven från hans sätt att leva… Han gav själv inte avkall på sina principer och tolererade inte att andra gjorde det. Han krävde att hans anhängare skulle vara absolut övertygade, likgiltiga för den allmänna opinionen, ständigt redo att offra sig och brinnande i tron på den proletära revolution som ständigt fanns i hans tankar (men inte i deras). Han väntade sig med andra ord att de skulle var gjorda av samma sega virke som han”.[viii]

Man tänker spontant på Hitler i sin bunker under slutstriden om Berlin 1945. I sina sista tal konstaterar han att det tyska folket inte visat sig värdigt hans ledarskap, och att det tydligen inte var så tufft som han hade trott[ix]. Nederlag och misslyckande beror på oduglingarna runt den ofelbare ledaren.

Trotskisterna ger den oreserverade personkultens förklaring. Det hade varit intressant att se vad som hänt om Trotskijs biografiförfattare Isaac Deutscher hade träffat föremålet för sin studie personligen[x].

Sekter är det ord man använder för att beskriva slutna grupper som avskärmar sig mot omgivningen och inte tar intryck av argument mot dem. I trotskisternas försvar för varför Trotskij aldrig kom någonstans finns en av förklaringarna till att trotskismen utgörs av isolerade sekter. Idag såväl som på Trotskijs tid.

De f.d. trotskisterna ville

”i tiden och rummet exakt lokalisera den första och ödesdigra spricka i bolsjevismen som senare gav upphov till stalinismen”,

och de hittade den: Bolsjevikerna krossade sina tidigaste följeslagare, matroserna i Kronstadt, i mars 1921. Det var

”den historiska vändpunkten, den arvsynd, som ledde till bolsjevismens förtappelse” (det var) ”den första sant proletära protesten mot den förrådda revolutionen”.

Under själva revolten hade politbyrån, där Trotskij ingick, insett att den

”inte hade någon möjlighet att växa till en revolution”.

Då hade Trotskij falskt anklagat Kronstadts-matroserna för att vara

”kontrarevolutionära myterister ledda av en vit general”.

Och dessutom ”intalade Trotskij sig”, var det inte de gamla sanna proletärveteranerna han ”tvingades… utplåna”, de var döda eller skingrade, utan nykomlingar som saknade

”de äldre klassernas osjälviska revolutionära anda”.[xi]

Tanken att det inte var samma människor 1921 som 1917 är  avfärdad som lögn. Minst 75,5 % av rekryterna i den Baltiska flottan var med sedan före 1918. Av 2028 personer på de aktuella skeppen, Petropavlovsk och Sevastopol, var 93,9% rekryterade före 1917 (Källa: Israel Getzler Kronstadt 1917-1921: The Fate of a Soviet Democracy, Cambridge University Press, Cambridge, 1983, s 207-208).

Det var inte ’stalinistiska fiender’ eller ’borgerliga konspiratörer’ som ställde frågorna den här gången. Det var Trotskijs tidigare medhjälpare och beundrare. De kunde inte viftas bort lika lätt som utanförstående kritiker. Alla de tidigare förklaringarna och undanflykterna hade visat sig vara falska eller grundlösa. Trotskij använder all sin retoriska och demagogiska skicklighet för att bemöta anklagelsen. Han svarar kritikerna med att deras

”bild av Kronstadt var orealistisk och att upproret skulle ha öppnat slussarna för kontrarevolutionen, om bolsjevikerna inte undertryckt det”.

Steg ett i svaret är en motanklagelse, följt av ett rättfärdigande med hänvisning till omständigheterna (liksom när han försvarade mordet på tsarfamiljen).

Nästa steg är att medge en del av skulden. Trotskij ”påtog sig fulla ansvaret för politbyråns offensivbeslut”. Ett klokt taktiskt drag, eftersom hans delaktighet är fastslagen.

När ett gäng ligister slog sönder Avenyn i Göteborg under EU-kravallerna 2001, förklarade samtliga vid rättegångarna att de inte sett någonting, inte gjort någonting, inte visste någonting. Genom sitt förnekande visade huliganerna att de var för fega att stå för sina gärningar. Resultatet blev att deras rörelse praktiskt taget utraderades och allmänhetens avsky ökade.[xii]

Det finns de som försöker försvara huliganernas härjningar under EU-kravallerna 2001. Bl.a. har en man vid namn Erik Wijk skrivit flera böcker där han tar ställning för våldsverkarna. Wijks retoriska upplägg har stora likheter med Deutscher. För att undvika alla missförstånd om hur jag kan veta vad jag vet: jag var där. Jag arbetade vid tillfället på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg och tog mig in med min egen nyckel till min egen arbetsplats. Jag såg med egna ögon de söndersparkade dörrarna till rektorsexpeditionen och till kemilabbet. Jag såg högarna med gatsten staplade i hörnen i korridorerna. Jag såg graffitin och klottret på väggarna. Det var ingen vacker syn.

Istället för att blåneka hade det varit bättre att göra som Adolf Hitler efter sin misslyckade kupp i München 1923. Han ställde sig upp och sade till domstolen ’Jag, ensam, tar hela ansvaret’. I det ögonblicket förvandlades han till martyr och framstod som mannen vilken inte skyller ifrån sig. Samma sak sade de bolsjeviker som deltog i Stalinterrorn:

”alla… bär en del av ansvaret” (men) ”det… var nödvändigt”.

Även biografiförfattaren Deutscher drar sitt strå till stacken och bortförklarar Kronstadtmassakern med att kritikerna överdrev dess betydelse. Och – givetvis – den främsta av alla bortförklaringar: ’Det är mycket mer komplicerat än så… ‘. Kritikerna

”lösgjorde (Kronstadt) ur det mångfacetterade historiska sammanhanget”.

För övrigt ser han ingen vits med

”diskussion kring denna relativt avlägsna och oklara episod”.

Både frågan om Kronstadt och att Trotskij skjutit gisslan under inbördeskriget skedde samtidigt som Trotskij

”fördömde de då aktuella avrättningarna av antistalinisternas hustrur och barn”.

Trotskij själv fick slut på bortförklaringar och utbrast:

”Man skulle kunna tro att det inte var för sjutton år sedan utan i går som Kronstadt-revolten ägde rum”.

Åter ser vi inkonsekvens och hyckleri hos Trotskij. När han år 1932 försvarar oktoberrevolutionen åberopar han historiskt ”perspektiv” och säger att femton år ”var bara ’en minut på historiens urtavla’”. Sjutton år är tydligen en helt annan tidsperiod. Till slut försvarade han sig med att anklagelserna var

”en hjälp åt Stalin”, ”Och såg de inte den moraliska och politiska skillnaden mellan hans bruk av våld under inbördeskriget och Stalins terror?”.[xiii]

Svaret är naturligtvis nej. Det går inte att se någon skillnad mellan Trotskijs och Stalins terror. Eller mellan nazistisk och kommunistisk terror. Dessa läror utgår från att sant eller falskt, rätt eller fel, gott eller ont, är beroende av vem det är som agerar.

Vi talar här inte om ändamål kontra medel, eller att handlingar i sig är neutrala och att deras syfte eller konsekvens avgör den moraliska halten.

Vad saken gäller är att läran inte är värdeneutral i förhållande till de grupper som agerar (klass respektive ras). De utgår från början från att den ena sidan har rätt och den andra sidan har fel. Sedan gör de sin bedömning i ljuset av denna förhandsinställning.

Att kasta en handgranat är en neutral handling. Att kasta en handgranat för att rädda en större grupp oskyldiga från en angripare är en positiv handling. Men, säger socialister, bara om gruppen är rätt. Att rädda en aldrig så oskyldig grupp ’borgerliga’ (eller judiska) människor, från en ’socialistisk’ (eller arisk) angripare är alltså fel. Oavsett vem som är skyldig eller om de angripna är försvarslösa.

Gång på gång visade Trotskij att detta var hans moraliska ståndpunkt. Mot slutet av sitt liv försvarade han Sovjets angrepp på Finland under vinterkriget och Hitler-Stalin pakten där Polen utplånades. Motivet? ’Socialistiskt’ produktionssätt mot ’kapitalistiskt’. Byt ut ”klass” mot ”ras”, så har du nazism.

Revolutionens behov avgjorde vad som var rätt och fel, sade Trotskij. Alla medel är tillåtna som leder till frigörelse, men

”Socialismen kan inte främjas av lögner, svek och dyrkan av ledare som förödmjukar massorna, och den kan heller inte påtvingas arbetarna mot deras vilja”.

Men vad är en revolution om inte att tvinga på andra sin vilja?

Under hela sin karriär visade Trotskij att han var beredd att tvinga sin vilja på andra, och använde utan betänklighet lögn, svek och bedrägeri. När han dolde Lenins testamente för massorna är ett bra exempel. Men bara ett i mängden. De, vilka leder partier som kallar sig trotskistiska och försöker dra till sig ungdomar utan bakgrundskunskap, måste drivas av en medveten önskan att inte vilja veta vad deras läromästare gjort.

Trotskister nu som förr svär sig fria från utvecklingen i Sovjet och hävdar att den

”var ett resultat av, inte revolutionen och bolsjevismen, utan det som levt kvar av det gamla samhället”.

Faktum är att Trotskij mot slutet av sitt liv insåg att han hade fel och att kommunismens misslyckande inte låg i ’det som levt kvar’. Historikern Peter Englund skriver:

”Terrorn, polismetoderna och arbetslägren var alls inget sent påhitt av Stalin utan kom till redan under den tid då Trotskij själv satt vid makten. Den yttersta tragedin i fallet Trotskij ligger nog i att han inte ville se detta och därför envist vägrade att erkänna sitt eget ansvar för det som skedde”.[xiv]

Även här måste de som leder och upprätthåller trotskistiska rörelser och ger ut trotskistiska tidningar drivas av en medveten önskan att inte vilja förstå vad som hände i historien.

*

I början av 1939 hyrde Trotskij ett hus i utkanten av den mexikanska stad han bodde i. Medveten om farorna från kommunisterna inreddes huset som ett fort, med vakttorn, sandsäckar och väktare. Då och då kom några få besökare, men det var inte många kvar,

”t.o.m. gamla vänner och medhjälpare… tog nu avstånd från honom” (han) ”överöste (dem) och ’deras gelikar’ med förakt’”

och fortsatte i nya artiklar med sina analyser av världspolitiken. Trotskister menar att

”Vid en läsning av dessa arbeten häpnar man mer än någonsin över kontrasten mellan hans klara och nästan perfekta analyser av den strategiskt diplomatiska situationen i världen och hans oklara uppfattning av revolutionens möjligheter”.[xv]

Dvs. hans analyser var fel igen. Liksom de varit genom hela årtiondet.

I Trotskijs sista kommentarer fortsatte han hävda att Stalin borde störtas men samtidigt måste Sovjet, arbetarstaten, försvaras. Många anhängare tvivlade. Var Sovjet verkligen fortfarande en arbetarstat? Vilka proletära element kunde rimligtvis finnas kvar?

De påpekade att Trotskij haft fel när han förutspått att stalinismen skulle resultera i en ny kapitalism. Liksom han hade haft fel i frågan om vänsterkursen, högerfaran, ja helt enkelt allt. Allt fler anhängare började inse att Trotskij sedan länge var

”en person inspärrad i en tanke som snart började att förväxla ideologins cellväggar med den så kallade verkligheten och därför ofta inte bekymrade sig stort om alla de fakta som gick på tvärs mot hans till revolutionär teori adlade fördomar.”

Vad alla var överens om var att revolutionen hade misslyckats överallt. Det visades av

”den långa och dystra serie nederlag som revolutionen lidit”.

Men det var på något sätt värre än så. Arbetarklassen hade inte kunnat stoppa Mussolini, Hitler eller Franco. Hur kan man som marxist förklara detta? Var det budskapet eller budbärarna det var fel på?[xvi]

”Men om det var fel på arbetarklassen, måste (marxismen) vara felaktig, ty enligt marxismen var det bara proletariatet som skulle kunna förverkliga socialismen”.

Var marxismen bara en ’ideologi’, en falsk medvetenhet, som fick de förtryckta att tro att de kämpade för sina egna syften, när de bara stödde en ny maktklass? I så fall var Stalins seger

”verklighetens seger över illusionen”.

Om detta upprepas i Europa efter kriget, förklarar Trotskij, då ger t.o.m. han upp. Och han ger samma budskap till sina anhängare:

”Vi skulle tvingas erkänna att…(stalinismen) inte hade sin grund i landets underutveckling och inte i den imperialistiska omgivningen, utan i proletariatets medfödda oförmåga att bli en styrande klass. Det skulle nödvändiggöra ett konstaterande i efterhand att… dagens Sovjetunionen var föregångaren till ett nytt och världsomspännande exploateringssystem… (om) proletariatet visar sig oförmöget att fylla sin uppgift… (återstår endast) att öppet erkänna att det bara blivit utopier av det socialistiska (programmet) /…/ Kanske var det bara marxister som kunde förstå vilken tragisk tyngd de orden hade för Trotskij”.

Kanske det. Icke desto mindre innebär hans ord att

”I slutet av sitt liv kom alltså Trotskij att begrunda det meningsfulla i sin tillvaro och kamp och i den kamp som förts av generationer av (kommunister)”.

Många länder blev kommunistiska efter 1945 genom Röda arméns erövring. Ingenstans tog arbetarklassen makten. Enligt Trotskijs egna ord skall hans anhängare ge upp. Ändå finns de kvar. De fortsätter tala om ’omständigheterna’ som orsakade Sovjets urartning, trots att deras egen lära förnekar det, för som det står i epilogen till Trotskijs biografi:

” (Om) bolsjevikernas målsättning – socialismen – bara var en villa, (om) revolutionen endast ersatte en utsugning med en annan… har Trotskij ingen annan roll att spela än den som överstepräst för en dödsdömd gud, som en utopiernas tjänare insnärjd i sina egna drömmar och förvillelser”.[xvii]

Men visst har Deutscher en bortförklaring: Hade inte Stalin slutit en pakt med väst efter andra världskriget och sålt ut arbetarna, så hade revolutionen ägt rum och allt hade blivit bra, etc. (- så Trotskij hade rätt i alla fall!)

I skuggan av alla nederlag ökade spänningarna mellan de kvarvarande trotskistgrupperna. Det amerikanska partiet var trotskismens sista bastion. Flera av dess medlemmar menade nu att det var

”omöjligt att betrakta Sovjetunionen som en arbetarstat i någon som helst mening”.

Trotskijs uppmanar ”dem alla att visa hänsyn och tolerans”.

”Men minoriteten konstituerade sig på eget bevåg som ett nytt parti… Nästan genast splittrades även det nya partiet i två hälfter, ty (dess ledare) bröt med det och förklarade, att ’av de grundläggande idéer, som förknippas med marxist-rörelsen i dess reformistiska, leninistiska, stalinistiska eller trotskistiska skepnader, finns det knappast någon jag kan acceptera i dess traditionella form. Jag betraktar dessa idéer som antingen falska eller föråldrade eller meningslösa’”.

Efter splittringarna blev den ena gruppen en ”liten frikyrka vars medlemmar hängivet följde varje bokstav i Trotskijs lära”. Den andra avsvor sig bit för bit av läran, ”för att till slut helt vittra sönder och försvinna”. Den sista bastionens fall

”kan sägas ha stjälpt hela Fjärde Internationalen, om en sådan skuggorganisation alls kunde stjälpas”.

För Trotskij återstod bara insikten i nederlaget.

”I slutet av sitt liv kunde alltså Trotskij en sista gång se hur den sten, som han ständigt rullat uppför sitt dystra berg, rullade utför igen”.[xviii]

Trotskismen som koncept var i princip utdött. Fjärde internationalen var saga all.

 *

Det finns inte mycket mer att berätta om Leo Davidovitj Trotskij. En gång Röda arméns skapare och organisatören av bolsjevikrevolutionen. Det enda som är kvar är berättelsen om hans död och trotskisternas återgivning av den. Deutschers sammanfattning med hela sitt livsverk och Trotskijs slut lyder:

”Stalins seger över Trotskij dolde ett inte obetydligt nederlag. Trotskijs nederlag bar segerhuva”.

Deutschers slutkapitel på biografi har den talande titeln ”Seger i nederlaget”. Han påstår att Frankrikes och Nazitysklands

”ledande politiker var oroliga” (och försökte) ”skrämma varandra… med namnet på en ensam landsflykting som satt fångad och inspärrad på andra sidan jorden”.

Denna absurda tanke kommer antagligen från Trotskij själv som påstår att ”Gestapo betraktar mig som en farlig fiende” och kommenterar ett attentat mot honom själv:

”Att (NKVD och Gestapo) samarbetat i detta fall är alltså mycket troligt”

För hundrade gången frammanar trotskisterna bilden av den skräckslagne Stalin som sitter i sitt slott och darrar av fruktan inför sin formidable motståndare. I rädsla för alla okända framtidsutsikter, försäkrar trotskisterna, hade Stalin

”nu bestämt sig för att han inte kunde låta Trotskij leva längre”[xix].

För hundrade gången kan man konstatera att trotskisterna svamlar. Det fanns ingenting som Trotskij kunde göra för att oroa Stalin, eller någon annan.

Den röde monarken härskade i Kreml som obestridd ledare för 150 miljoner undersåtar och för hela den internationella kommunismen. Han hade t.o.m. sina största ögonblick framför sig: som landsfader i försvaret mot de tyska invasions-arméerna, som den otippade segraren över Hitler, som ledaren för en av jordens två supermakter.

Hans motpol, rapphönornas bane, satt instängd”bakom murarna (i sin) fängelseliknande” villa på mexikanska landsbygden, med sina sista fem trogna.[xx]

Den första maj 1940 demonstrerar 20 000 uniformerade kommunister i Mexiko City under parollen ’Ut med Trotskij’. Stalins sista aktion är redo att sättas i verket[xxi]. Veteraner från spanska inbördeskriget, riktiga hårdingar och experter på att likvidera trotskism, förs till Mexiko. En attack sker mot Trotskijs hus. Trots expertkunskaperna, 200 skott och brandbomber, klarar sig Trotskij.

Fem vakter/sekreterare var de enda som var kvar när Trotskij utsattes för attentatet. En sjätte var (troligen) i förbund med attentatsmännen, men blev mördad som belöning. I huset fanns även tre tjänare, Trotskijs fru och sonson samt paret Rosmer, som inte var anhängare eller ens vänner. Snarare gamla bekanta som förlåtit Trotskij för att han uppträtt ”så illa, att (de) i åratal vägrade att träffa honom eller ens diskutera med honom”

Kommunisterna gick över till reservplanen, infiltration och lönnmord. I mars 1939 skickade Stalin Pavel Sudoplatov att leda mordet på Trotskij. Sudoplatov, som levde ända till 1996, avslöjade allt på sin ålders höst i sina memoarer. Ramon Mercader, som inför uppdraget kallade sig Jacson, lyckas nästla sig in i Trotskijs hushåll. I ett obevakat ögonblick i Trotskijs arbetsrum, den 20 augusti 1940, slår han en ishacka i huvudet på Trotskij.[xxii] Det är slut.*

Roy A Medvedes beskrivning är värd att återge:

”Stalin triumferade. Frikostigt belönade han alla som deltagit i operationen och lovade att inte ett hår skulle krökas på huvudorganisatörernas huvuden så länge han, Stalin, var i livet. Dittills hade Stalin haft som regel att eliminera alla sina främsta medbrottslingar som ’visste för mycket’. Men i detta fall höll han ord”

 Vad Mercader beträffar dog han på Kuba 1978 som inbjuden gäst till Fidel Castro.

 18. Efterord

2 reaktion på “2.3.4.17 Kap 17: Trotskismens sista dagar”

  1. Bra bok! det måste jag säga.
    En sak blir jag lite fundersam över dock. Varför lät Stalin mörda Trotskij om det nu var så att han inte utgjorde något som helst hot mot honom. ? Det är klart att han inte var ett så stort hot som trotskister och Trotskij själv inbillar och har inbillat sig. Men var han verkligen HELT harmlös för Stalin ?

    1. Kul att du gillar den! Vill du ha ett fysiskt exemplar går det att ordna för självkostnadspris.
      Att Stalin lät mörda Trotskij tror jag helt enkelt berodde på ren hat och hämndlystnad. Att Trotskij inte bugat för honom, och en gång varit rival. Det räckte för Stalin, och det lät han visa på många gamla fd kollegor och kamrater från förr.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism