2.3.4.6 Kap 06: Revolutionens väg – bönder eller arbetare?

Mitten av tjugotalet beskrivs ofta som en period för ryssarna, då de kunde se an mot framtiden efter krig och hungersnöd. Men det fanns spänningar mellan stad och land. Arbetaren betalade höga priser för sitt uppehälle, bönderna fick ut lite av vinsten. Bolsjevikerna menade att arbetare och bönder inte utsög varandra. De var båda ”utsugna av nationens fattigdom”.

Här har vi två av kommunismens paradoxer: arbetaren fick låga löner och mindre medbestämmande på statens order. Order vidarebefordrades av direktörerna, vilken hade fackets representant och partisekreteraren vid sin sida. De senare tog ställning för partiet/staten/ledningen mot arbetaren. Hade de inte gjort det hade de ganska snabbt förlorat sin plats. Under Trotskijs tid vid makten avskedades fackföreningsledare direkt om de ställde krav.

Ingen representerade arbetarens intressen. Framför allt därför att det inte fanns resurser. Mängder med arbetslösa stod i kö. Vidare var strejker och protester förbjudna. –Vem skulle de strejka mot, sig själva? sade Stalin senare i ett känt citat.

Trotskij å sin sida konstaterade att fria fackföreningar inte behövdes, eftersom

”fackföreningarna inte logiskt kunde försvara arbetarna mot arbetarnas stat”.

Det skulle vilken socialist som helst kunna skriva under på i ett samhälle där fabrikerna ägs ’gemensamt’.

Det finns andra versioner inom socialismen som försöker ge alternativa lösningar, bland annat anarkister och syndikalister, men de har lika lite svar på hur man tar tillvara arbetarnas rättigheter. Bryan Caplan går igenom deras förtryck och ickefungerande ekonomi i sin essä om anarkisterna och deras förhållande till staten under det spanska inbördeskriget.

Bland bolsjevikerna hade en minoritetsgrupp kallad Arbetaroppositionen, där bland annat Aleksandra Kollontaj ingick,

”planer på att låta ledningen av industrin övergå till fackföreningar eller ’producentföreningar’”.

I likhet med rådskommunister, syndikalister och andra som inte gillar centralstyrning, propagerade de för

”’direkt arbetarkontroll av industrin, dvs. för styrelser genom fabrikskommittéer eller arbetarråd”.
(men) ”Den styrelseformen hade visat sig oduglig i Ryssland kort efter revolutionen”.

Den 27 november överfördes industrin till arbetarna.

”Det omedelbara resultatet var att eftersom arbetarna var oförmögna att alls organisera eller styra någonting, slutade industrin att fungera och fabrikerna förvandlades till diskussionsklubbar”.

Fabriks-kommittéerna hade

”visat att de endast kunde förslösa och plottra bort nationens rikedomar”.

Trotskij höll på samma linje som Lenin och Stalin och hade ”bestämt talat för individuell ledning och central kontroll”. För att skilja sig mot stalinisterna menar trotskisterna att de förespråkar arbetarnas

”rätt och frihet att kritisera och motsätta sig regeringen och därigenom forma dess politik, men inte nödvändigtvis som deras ’rätt’ att direkt kontrollera produktionen”.

Att arbetarna skulle kunna styra sig själva kan bara bli verklighet

”om och när de producerande massorna var väl skolade och genomsyrade av en stark social ansvarskänsla”.[i]

De självutnämnda makthavarna, bolsjevikerna, avgör när folket har uppnått mognad. Det hade de inte när Trotskij satt vid makten. Han förbjöd arbetarnas frihet.

Lika mycket som socialister lyssnar på arbetarnas och de fattigas krav före revolutionen, lika lite lyssnar de på klagomål efter revolutionen. Och varför inte? Vem skulle de strejka mot? Sig själva? De äger ju redan produktionsmedlen, och regeringen, partiet, representerar dem.

*

 Om vi tar av oss de socialistiska glasögonen och ser verkligheten med mer adekvat blick förstår vi följande:

Det är mängden resurser som avgör levnadsstandard. Inte vem som äger produktionsmedlen. Och även om en fabrik ägs gemensamt och går med vinst, hur avgör man vad som skall göras med vinsten? Om en tredjedel av arbetarna vill ha högre lön, en tredjedel vill ha nytt fikarum och en tredjedel vill göra nya investeringar för att inte tappa konkurrenskraft, hur löser man det problemet?

Av alla olika versioner inom socialismen har åtminstone Lenin en lösning. Han konstaterar att arbetarna inte är förmögna att bestämma själva och att staten får avgöra åt dem.[ii]

Dagens socialister säger att de inte gillar Lenins lösning, men ger inga alternativ. Möjligen talar de lite diffust om allas ’rätt’ till sina ’behov’ och att ’det är mycket mer komplicerat än så’. Att vara socialist innebär att man vägrar erkänna existensen av ändliga resurser.[iii]

Pressar man en socialist på ett svar säger de till slut att de inte tänker välja, för

’man får inte ställa svaga grupper mot varandra’? [iv]

Ingen av dagens vänstermänniskor kan lösa de två paradoxer som redan i mitten av tjugotalet blev uppenbara för medborgarna i Sovjetunionen.

 *

I kommunistpartiet utvecklades nya grupperingar: höger, vänster och mitten. Vänstern med Zinovjev och Trotskij stödde arbetarnas krav. Bucharin stödde bönderna. Stalin var som vanligt lite i mitten.

Ungefär hälften av alla Sovjets bönder var fattigbönder, tio till tjugo procent var rika, kulaker. Bönderna var ”i besittning ” av jorden men kunde inte äga eller arrendera ut den, eftersom staten ägde den och ville förhindra ojämlikhet. Men givetvis gick det inte att avskaffa handel med jord och egendom. Det föregick transaktioner om jorden som gjorde de rika rikare och de fattiga fattigare. Som Deutscher skriver

”Sakta men säkert bröt livet självt ned dessa barriärer”[v].

Den naturliga ojämlikheten mellan människor fortsatte obehindrat. De arbetsamma, sparsamma och begåvade skapade mer än de andra, ”livet självt” gjorde kommunismens ideal värdelöst!

Det var i det läget Bucharin myntade det kända uttrycket ”Berika er!”, som en uppmaning till Sovjets bönder att producera mer. Om 6-10 procent av bönderna tillverkade hälften av de marknadsförda spannmålsöverskotten, måste deras krav tillgodoses om de inte skulle sluta producera. Bönderna sålde ”för att bli rikare”. Skulle de få mer rekvisitioner och pålagor så skulle de arbeta mindre.

Hur länge kunde det fortgå? Var det ingen som lyssnade på arbetarna längre, frågade Zinovjev bestört? Det var ju rena rama kapitalismen igen. Han påminde att de inte gjort revolution för att de rika skulle bli rikare, utan för att få jämlikhet. Fanns det någon annan lösning? I Marx och Lenins skrifter gavs inga svar .

”Det fanns inte en enda grupp inom partiet som förespråkade expropiering av kulakerna – att expropiera miljontals bönder var fortfarande otänkbart för alla grupper och otillåtligt från marxistiska utgångspunkter”[vi].

I kommunistisk retorik talas ofta om ”arbetare och bönder” tillsammans, men vad vill socialister egentligen göra åt jordbruken?

”Att socialismen och privatjordbruk ytterst var oförenliga och att kapitalistjordbrukaren skulle försvinna i ett samhälle på väg mot socialismen hade, naturligtvis, länge varit ett marxistiskt och leninistiskt axiom”.[vii]

Några år senare tvångskollektiviserades jordbruket i hela Sovjetunionen. Och ingen bonde, inte ens de allra fattigaste, får äga jord enligt socialismen. Bolsjevikerna menade sig sätta fokus på de utsatta fattigböndernas svåra situation[viii], men

”När t.o.m. de fattigaste torparna blev tillsagda att lämna sina småbruk, gjorde emellertid alla bönder fortfarande gemensam sak i försvaret av sina ägodelar. Äganderättskänslan var ofta lika stark hos fattigbonden som hos storbonden”.

Sanningen var att ”Bönderna hade alltid varit bolsjevikernas fiende”. Än mer rätt är att säga att bönder alltid är socialismens naturliga fiende.

Ställda inför det faktum att en obetydlig markplätt ger mer avkastning i privat ägo, än betydligt större kollektivt ägda marker, hänvisar socialister till att människans beteende kommer att ändras när ”systemet” ändras. Utan den fria ekonomins hänsynslösa profitjakt kommer alla att arbeta med glädje för det gemensammas bästa på kollektiven. Det stämde inte. De som tvingades in i kollektiven hade inte

”lust att göra det funktionsdugligt”.

Och hur de kände ändrades inte oavsett hur systemet ändrades[ix]. Varje kommunist vet att alla bönder uppskattar sin egen mark. De vet också att incitamentet till att förbättra och förädla jorden kommer ur detta faktum.[x]

Vänsteroppositionens lösning på de ekonomiska problemen var snabbindustrialisering utan konkurrens med omvärlden tills Sovjet nått västvärldens nivå. Resurserna skall tas från det som skulle gått till löner och den privata sektorns vinster. Eftersom en sådan ekonomi leder till brist på konsumtions-varor, får ojämlikhet accepteras. Fast i teorin enbart tills den samhälleliga rikedomen har stigit till att det finns resurser till alla. Till

”den fullständiga kommunismens program som teoretiskt baserades på en överflödsekonomi”.[xi]

Åter ser man en av kommunismens svagheter: hur avgör man att den ”samhälleliga rikedomen” är tillräckligt stor för att börja producera konsumtionsvaror? Vilka konsumtionsvaror skall tillverkas? Det enda sättet är att diktera uppifrån. I marknadsekonomin finns samspelet mellan tillgång och efterfrågan, men inte i socialismen. Just fördelningsproblemet inom ekonomin är marxismens svagaste kort:

”Marxismen har egentligen ingen ’egen’ fördelningsteori eftersom den tänker sig ett framtida samhälle med ett materiellt överflöd – där existerar helt enkelt inget fördelningsproblem”[xii]

Fortfarande finns ingen socialist som kan svara på dessa frågor. Socialister ägnar mycket tid åt ekonomiska frågor och får inga svar. De döljer sin oförmåga genom en oändligt omständlig liturgi, motsvarad av deras ordflöden och eviga analyser och diskussioner. Det enda resultatet av deras betoning på ekonomi är att högern ser ner på dem som krassa penninghungriga materialister[xiii] (vilket är hur de själva ser på liberaler).

Orsaken till att socialismen inte fungerar är inte yttre omständigheter, utan att ”Man kan inte trolla fram resurser”[xiv]. Det skulle vara intressant att se en socialist avgöra rent objektivt när graden av folkligt välstånd är tillräckligt högt. Är TV ett krav? Eller mobiltelefoner? Och mobiltelefoner utan kamera och internet? Är de ett välståndskrav, eller ytlig lyx? Konstigt nog arbetar dagens marxister för en högre levnadsstandard, samtidigt som de tror på en stillastående materiell nivå som man håller fast vid.

Som förespråkare för böndernas intressen attackerade Bucharin plantänkandet, men hamnade i ett dilemma: han ville få drivkraft till förändring genom profitmotivet. Alltså uppmuntra alla till att öka sina vinster. Men

”Eftersom bondeegendomen, enligt marxismen, var oförenlig med en fullt utbildad socialism, ifrågasatte Bucharin i själva verket hela den marxistiska socialismen”.

Socialismen kan inte ersätta vinstmotivet med något eget motiv. För att få igång produktionen var dock alla överens om ”behovet av att ge bonden ny stimulans”. [xv]

I.o.m. partiets ställningstagande för bönderna och de effektiva producenterna ökade kritiken mot revolutionens inriktning. Den ende som inte var inblandad i striderna mellan höger- och vänsterfraktionerna var Trotskij själv. För trotskisterna är detta ett märkligt faktum. De talar om mannen som var en så ”närgången, intresserad och skarp iakttagare”. Hur kunde han sitta tyst och overksam? Deutscher säger att Trotskij

”var uppenbarligen inte öppen för den sortens information. Han levde som i en annan värld, sluten i sig själv och sina idéer…
Han var uppfylld av sin känsla av överlägsenhet och förakt för motståndarna…
Han underkastade sig den disciplin med vilken de fjättrade honom, men höll huvudet högt och ignorerade dem”[xvi].

Hans sätt att sköta sitt jobb var att dyka upp på ledningens möten, öppna en bok, sätta sig och läsa och inte bry sig om vad som skedde runtom. För en utomstående iakttagare framstår Trotskij som en person vilken struntar i allt och alla. För trotskisterna bevisar det bara att

”Om denna anekdot (om bokläsningen) är påhittad, så är den skickligt påhittad: den förmedlar något av Trotskijs temperament. Han kunde vända sina motståndare ryggen. Men han kunde inte iaktta dem med någon högre grad av distans. Han hade dem för nära inpå sig: Han såg dem som de obetydliga varelser, de skurkar och falskspelare som de ofta var och glömde nästan bort att de samtidigt var ledare för en mäktig stat och ett väldigt parti, och att deras uttalanden och handlingar var av enorm historisk betydelse.”[xvii]

Detta är en trotskistisk beskrivning av Lenins gamla vänner; hans trognaste vapendragare och lojalaste medarbetare. Trotskister frågar sig inte hur man i deras egna grupper bemöter folk som behandlar sina medmänniskor som Trotskij gjorde.

Den 18 december 1925 öppnades den 14:e kongressen, Trotskijs sista. Oppositionen säger till kongressen att de nu vill införa proletär demokrati i Sovjet. Arbetarklassen är inte lika splittrad och demoraliserad som efter inbördeskriget då partiet, enligt sin egen tolkning, inte kunde lita på deras insikt och omdöme.

Bucharin, som talar för majoriteten, viftar bort kritiken och säger att arbetarna fortfarande är alltför omogna. Trots uppmaningar kan ingen i oppositionen svara på varför arbetarnas mognad skiljer sig från förr, vad som förändrats och varför partiet skulle lämna ifrån sig makten.

Under kongressens fjorton dagar satt Trotskij tyst. Han sade ingenting när man återkallade Lenins testamente. Inte ett ord kom från honom när nya regler presenterades som skulle göra det möjligt för ledningen att krossa framtida opposition ännu snabbare.

”Hela salens blickar riktades nu mot Trotskij: hade den store vältalaren ingenting att säga? Hans läppar var som förseglade”.

Han såg, oberörd på utsidan, vad trotskister i efterhand kallar den ’väl utvalda majoriteten’, som till svar på protester mot enväldet i partiet ”skummade av raseri och kastade glåpord omkring sig”, och sedan

”för första gången hälsade Stalin, som Ledaren, ’kring vilken den leninistiska centralkommittén står enad’”.[xviii]

 

7. Den förenade oppositionen

 

NOTER

[i] DAP 166. DVP 372 (avsked). DAP 168. DVP 375. DAP 75, 75. J. F.C. Fuller De avgörande slagen 4, s 123 (diskussionsklubbar). DVP 376 (plottra). DAP 74, 74f, 75.

[ii] DAP 40, 68; 68, DFP 74.

[iii] Efter revolutionen försökte Arbetaroppositionen ’kräva’ ”att arbetarnas behov omedelbart skulle tillfredsställas”, som partiet lovat. Men, givetvis, ”De försökte inte ens säga hur dagens regering skulle kunna tillfredsställa deras krav”, DVP 376. Se även Johnson: Lenin ”var inte det minsta intresserad av hur välstånd skapas”, s 82.

2004 skrev ordföranden för kommunistpartiet KPML(r) en insändare i Aftonbladet där han konstaterade att kommunstyrelsen faktiskt fick fixa fram resurser till vård, skola och omsorg. En utsaga som vilken vänstermänniska som helst skulle ställa upp på. Det var dags för nedskärningar, men se det gick inte alls, sade KPML(r):s ordförande. Vadå ”fanns inga pengar”, frågade han? Kommunen fick väl helt enkelt spräcka bugeten.

Jag skrev ett brev till partiet och frågade hur många budgetar man får spräcka på raken, men hittills har jag inte fått svar. KPML(r), som bytt namn till Kommunistiska partiet, är en stalintrogen sekt med huvudsäte i Göteborg. Stadens invånare betraktar den som en lustig, liten lokal kuriositet. Man stöter på ”errare”, som de kallas, lite då och då runtom i staden. Men de blir mer och mer sällsynta.

[iv]Antagligen är detta orsaken till att socialism är långt populärare bland unga än bland vuxna. Var det inte någon som sade att den som inte är socialist vid tjugo har inget hjärta, och den som fortfarande är det vid fyrtio har ingen hjärna? Socialism är inte ett levande alternativ, inte en positiv företeelse utan enbart en ”moralisk indignation över sociala orättvisor”, DVP 55. Den säger att varje medborgare har en ”plikt att arbeta och… ’den som inte arbetar skall heller inte äta’” DVP 365. Fast denna plikt gäller enbart de som lever på räntor eller icke-yrkesarbetande fri inkomst. Den gäller inte tiggare eller bidragstagare. Istället har de arbetande en ”plikt” att försörja dem.

[v] DAP 168

[vi] DAP 173

[vii] DFP 72

[viii] Sanningen som kom bort, s 14 (utskrift i Times 12) av Mario Sousa.

[ix] Det är ett unikt ställningstagande av Deutscher att påstå att folk gör saker för att de har ”lust” till det. Det är nära nog antisocialism. Samtidigt talar han och Trotskij om hur socialism skall befrämja ”skapande tävlan /…/ mot högre mål”, utan ”profitkonkurrens eller politisk maktkamp” (DAP 146) Jag har försökt förklara för socialister att folk arbetar med vad de har lust med, och dessutom inte arbetar eller begår brott, alltså blir tiggare eller tjuvar, för att de har ”lust” till det, men hittills har jag inte fått något gensvar. Orsaken till människors handlande ser socialister som ett resultat av systemet.

[x] Fiendecitat: Montefiore, s 97. DAP 177, DFP 85, 86, 86. DVP 365.

[xi] DAP 155 DVP 376

[xii] Dagens Nyheter, 7 januari 1988. Bekräftas även i DVP 376.

[xiii] Michael Parenti i Utan heder.

[xiv] Som min gamle lärare i ekonomisk historia påpekade. Han berättade vid tillfället om varför Salvador Allendes marxistiska ekonomiska experiment i Chile misslyckades.
Även Trotskij insåg vid maktens höjder att man ”först måste tillverka de resurser” (DVP 371) man vill konsumera, men det vägrar någon socialist erkänna innan de får makt.

[xv] DAP 207, 177, 178

[xvi] DAP 183

[xvii] DAP 183

[xviii] DAP 190-191 (vifta), 186, 186

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism