2.3.4.12 Kap 12: Stalins Sovjet

Stalin hade nu beslutat sig för att genomföra en forcerad industrialisering och tvångskollektivisera jordbruket. Enligt trotskisterna var det ett beslut som framtvingades av det hårdnande motståndet i landet.

”Inträngda i ett hörn kämpade Stalin och hans anhängare med växande frenesi”.

Trotskij ville enligt sin egen framställning

”ha industrialiseringen och kollektiviseringen genomförda under fullt proletärt demokratiskt insyn, med massornas samtycke och med fria initiativ ’nedifrån’, medan Stalin litade till dekretens styrka och till tvång uppifrån”.

Trotskij tänkte sig enligt sina efterföljare en gradvis process där de mer produktiva kollektiven fick småjordbrukarna att duka under.

”Det hade aldrig föresvävat honom att en så stor socialgrupp som lantbourgeoisen kunde eller borde utplånas med dekret och våld – att miljoner människor borde fördrivas eller tvingas gå en social och i många fall också en fysisk död till mötes”.

Denna framställning stämmer inte. I själva verket var alla de åtgärder Stalin genomförde i Sovjet på trettiotalet idéer hämtade från Trotskij, även om

”Varken Stalin eller Trotskij eller någon av deras anhängare erkände detta faktum”

.Vilket för Trotskijs del berodde på att

”han med fasa ryggade tillbaka från sina egna idéer, när han såg dem hänsynslöst förverkligade”.[i]

”Det fanns knappt en enda punkt i Trotskijs program från 1920-21 som Stalin inte använde under trettiotalets industriella revolution. Han införde tvångsrekrytering och tvångsförflyttning av arbetskraft… Han berövade fackföreningarna deras sista rest av självständighet och förvandlade dem till statens verktyg… Han gav order om ’socialistisk tävlan i fabrikerna och gruvorna och han gjorde det med ord som tveklöst och bokstavligen hämtades från Trotskij.

Han förverkligade sin egen hänsynslösa version av den ’sovjetiska taylorism’ som Trotskij förordat. Och slutligen övergick han från Trotskijs intellektuellt och historiskt mångtydiga argument för tvångsarbete till att realisera arbetet i kolossalformat”.[ii]

Medan kollektiviseringen fortskred i Sovjet försökte Trotskij förstå vad som hände. ”Vem betalade för industrialiseringen, vilka samhällsklasser – och hur mycket? Vilka klasser och grupper tjänade på den – och i vilken utsträckning?”. Han trodde att Stalins vänsterkurs bara var en tillfällig manöver och att den snart skulle stoppas.

”Han var inte och blev aldrig medveten om, att Stalin 1929-30 hade passerat en punkt utan återvändo”.

Han trodde i åratal att de sovjetiska kollektiven när som helst skulle bryta samman.

”I efterhand kan Trotskij tyckas ha varit alltför pessimistisk” (för) ”Kollektivjordbruken bröt, trots allt, inte samman”.

Varefter Trotskijs sympatisörer lägger fram sin egen förklaring på Stalins åtgärder och säger att

”dess bisarra blandning av grov terror och ynkliga eftergifter, dikterades (av) denna rädsla för ett sammanbrott”.

Åter hade Trotskij rätt, enligt trotskisterna, fast han hade fel.

En annan av hans slutsatser var att man kunde lätta på terrorn på landsbygden och

”Kanske skulle en ny regering med fläckfritt rykten en regering bildad av oppositionen, ha kunnat lugna landet utan att leda det till kontrarevolutionens rand”.

Tänkbart, men tvivelaktigt. Stalin var inte beredd att lämna ifrån sig makten, och vad bönderna beträffar var

”Varje tecken på svaghet från (regeringen) /…/ rena självmordet”.[iii]

Det är lätt att tala om att lyssna till ’nedifrån’, men vilka människor accepterar att frivilligt kollektiviseras och drivas från hus och hem? Hur, alltså på vilket sätt, skall industrialisering och kollektivisering genomföras om inte massorna vill det? Det finns all anledning att tvivla på oppositionens uppriktighet.

De, och Trotskij själv, hade inte klarat av att bemöta anklagelsen om fientlighet mot bönderna 1923. När Trotskij fick frågan

”flög (han) upp för att förneka det, antyder att han kände ett moln av misstanke… torna upp sig”.

Det går inte att kombinera socialism och självständiga jordbrukare. Vi talar inte om en Sovjetisk eller stalinistisk variant av socialismen, för

”Att socialismen och privatjordbruk ytterst var oförenliga…(är) ett marxistiskt och leninistiskt axiom”.[iv]

Till de nutida socialisternas fördel kan sägas att de inte försöker slingra sig undan frågan om privatjordbruk. De tillstår öppet att privatjordbruk skall avskaffas, men med mildare metoder än Stalins. Frågan de inte besvarar är: hur?

Sedan har vi frågan om trotskisternas syn på Stalins våld som metod för samhällsförändring:

”Ytligt sett liknade våldet under 1930-talet en pånyttfödelse av inbördeskrigets terror. I verkligheten var den mycket värre än terrorn och skilde sig oerhört från den i omfattning och blind styrka”. (Inbördeskrigets terror utövades av arbetare som) ”prövat på sin samhällsklass alla erfarenheter” (och) ”med den urskiljning som var möjlig under inbördeskrigets förvirring”.

Bolsjevikernas terror 1918-21 liknas poetiskt vid

”den heta andedräkten av en verklig revolutionär vrede”.

Trotskisterna försvarar den ädla naturen hos bolsjevikernas trupper, och

”den tidens utopiskt spartanska jämlikhet”.[v]

Sanningen är inte lika poetisk. Alla var jämlika, men partiledningen var mer jämlik än andra. När de väl tagit makten, lade de sig till med de rikas levnadsvanor. Så även Trotskij, som lade beslag på en av de ”flottaste lantegendomarna” i Ryssland. För att inte tala om den lyxrestaurang han inrättade på sitt tåg under inbördeskrigets ’spartanska’ tid.[vi]

Industrialiseringen tog fart. Dess tonvikt låg på tung industri,

”en ständigt växande arbetarklass (fick) livnära sig på en minskande tillgång på konsumtionsvaror, medan den byggde nya kraftverk, stålverk och maskinindustrier”.

Trotskij hade sagt att arbetarnas krav fick stå efter medan industrin byggdes upp. Dessa planer genomfördes nu av Stalin. För att skilja sig från Stalins genomförande av planen säger trotskisterna att

”medan Trotskij hade ursäktat sitt förslag med krigets och inbördeskrigets ödeläggelse… gjorde Stalin vad han gjorde efter många år av återuppbyggnad och sade samtidigt till arbetaren att hans verkliga lön fördubblats”.

För att gå iland med en sådan total samhällsomvälvning krävdes

”entusiasm, uthållighet… samarbetsvilja” (en) ”anda präglad av, om inte absolut jämlikhet, så dock… gemensamma offer obesudlade av varje form av upprörande elitbelöningar”.

En anda som ”underblåste den idealistiska glöd” på vilken det nya paradiset skulle byggas, och

”den självuppoffrande entusiasm med vilken (ungstalinister) började, nästan med sina liv som insats, bygga nya stålverk och kraftstationer bland de öde bergen i Ural och längre österut”.

Och sedan:

”när den första entusiasmen sviktade och när arbetarna började visa tecken till utmattning, eggade regeringen dem vidare med sporrlöner, ackordsersättningar, stachanov-premier, belöningar… elitarbetarna (fick) en tydligt privilegierad ställning”.

Som alltid fungerar idealismen bara en kort tid. Sovjet införde samma profit-, vinst- och statusjakt som i kapitalist-länderna. Liksom kommunisternas ideal om jämlikhet på landsbygden gick fel, gick deras jämlikhetssträvanden bland arbetarna fel.

Romantiska drömmar krockade med verkligheten och fick läggas tvärs över hästryggen och bäras hem till La Mancha. Hade Trotskij någon lösning?

”’Det är absolut ovedersägligt’, påpekade han, ’att på en låg produktivitets- och följaktligen även civilisationsnivå är det omöjligt att uppnå jämlikhet i belöningshänseende’. Han ansåg t.o.m. att de tidiga revolutionsårens löneekonomiska jämlikhetspolitik hade drivits för långt och var ett hinder för den ekonomiska utvecklingen”.

Då hade han krävt ”sporrlöner åt effektiva arbetare” och taylorism, den nya amerikanska idén om maximal arbetseffektivitet.[vii]

Ingen skulle i en vänsterrörelse idag tillåtas göra en kommentar likt den Trotskij gjorde[viii]. Det är ett axiom inom all vänster, vid vite av fördömelse, att alltid befrämja jämlikhet mellan människor. Alltid och i alla situationer. Framför allt vad gäller pengar och makt. Men även andra skillnader: betyg, kroppsideal, sexuell läggning, etc.

Att överhuvudtaget erkänna att människor kan ’förtjäna’ olika tilldelning kvalificerar en människan som icke-socialist. Och icke-revolutionär. Det är meritokrati, tilldelning efter prestation, inte efter ’behov’.

I själva verket ser inte vänstern med ovilja enbart på skillnaden mellan bra och dåliga prestationer. Skillnaden mellan prestation och ickeprestation är lika förkastlig. Blotta skuggan av allt som ens kan misstänkas för hierarkisk kvotering av människor måste avskaffas.[ix]

Under kollektiviseringen skakades Sovjet av starka sociala spänningar. Risken fanns att motståndarna till revolutionen skulle bli starkare.

”Knappt tre månader efter Trotskijs landsförvisning fanns inte ett spår kvar av ens den yttre sammanhållningen inom oppositionen”.

Stalin köpslog fram och tillbaka, låtsas ta kritiken på allvar, och krävde sedan mer.

”Kapitulationsstämningen spred sig nu till oppositionens innersta kretsar, till de pålitligaste trotskisterna”.

Det var surt, men de insåg att kollektiviseringen skapat spänningar som bara ett enat parti kunde möta. Nu fick de

”en läglig ursäkt för att överge engagemanget för en förlorad sak”.

Opportunism eller inte, så medgav de att när revolutionens öde stod på spel,

”var det otillåtligt att stödja fraktioner och att odla sekteristiska intressen”. ”De höll med om att partiledningen i den rådande krissituationen inte borde tillåta fria fraktionsbildningar, ty endast högerelementen skulle ha nytta av det”.

Trotskij såg ”bitter och indignerad”[x] sina anhängare överge honom. Den 13 juli gav de sista upp. Stalin tänkte inte låta dem återvända

”som missförstådda föregångsmän… (inte som) botfärdiga förlorade söner – (utan som) nedbrutna syndare och förbrytare. De måste komma tillbaka på knäna”.[xi]

Lika omöjligt som det är att vägra följa Sovjets ledning och samtidigt vara lojal mot landet, lika omöjligt är det att vägra följa Stalin och samtidigt vara lojal mot revolutionen. Alla aktioner mot Stalins ledarposition kunde vara till stöd för kontrarevolutionen.

Trotskij medgav dilemmat och till slut meddelade han sina anhängare att parollen ’Avlägsna Stalin’, inte fick användas. Tänk om högern blev starkare? påpekade Trotskij. Då måste de missnöjda gå ihop med Stalin och stödja honom mot kontrarevolutionen. Det fanns ingen väg framåt, enligt Trotskij, och samtidigt ingen väg bakåt. ”Vad skulle de då göra?”. Trotskij hade bara rådet att vänta.

Enligt trotskisterna var Stalin orolig över Trotskijs inflytande.

”Den härskande klicken (lyssnade) med samma iver på de uttalanden av honom som nådde Sovjetunionen”.

När viktiga saker dryftades, försäkrar trotskisterna,

”även i Stalins förgemak”, viskades överallt ”Vad säger Leo Davidovitj om det här?”.[xii]

Det spekulativa i dessa gissningar gör att man inte behöver fästa någon vikt vid dem.

Historikern Leopold Labedz har gjort en noggrann genomgång av Deutschers metodik och sett allvarliga brister i den (Encounter jan. 1979, s 65-82). I själva verket underkänner Labedz praktiskt taget allt i Deutschers historieskrivning. Han kan knappast kallas historiker, snarare historieberättare. Deutscher struntar fullkomligt i att

”kriterier på litterärt skapande är annorlunda än kriterierna på historiska studier” (76)

Labedz slår fast att

”fantasifullt skapande får inte ersätta bevis” (75),

men det är vad Deutscher gör med sina spekulationer. Han skiljer inte mellan ”fakta och antaganden” (76), utan dramatiserar sina redogörelser med förslag av vad han trodde hände och vad han tror folk känner.

”Det är Deutschers förföriska stil som i någon grad ligger bakom framgången med hans böcker” (76).

*

Stalin, ledaren, ”kring vilken den leninistiska centralkommittén står enad”, hade lagt skuggan av sin hand över landet. Han hade lyckats manövrera ut sina motståndare då ”hans anhängare alltid varit hårdare disciplinerade än hans motståndare”. Nästa steg var att

”Stalinismen upphörde att vara uttryck för någon utbredd uppfattning eller för någon speciell politisk grupp – den speglade Stalins personliga inställning, vilja och nycker”.

Frågan är om stalinismen någonsin varit något annat? Det nya var snarare synen på Stalin. Han var inte längre den främste bland jämlikar. Ju svårare tiderna blev, desto större blev ledarens

”ofelbarhet och enastående genialitet”.

Trotskisterna talar om hur

”den häftiga ekonomiska expansionen, den allmänna oordningen… samhällsmedvetenhetens påtagliga tillbakagång hos massorna och utsläckandet av deras politiska vilja (kom) att bilda bakgrund till den utveckling genom vilken en enda fraktions herravälde blev en enda ledares herravälde”.

Att hänvisa till sjunkande samhällsmedvetenhet, för att förklara en persondiktatur är nonsens. Som i följande mening:

”samhället miste sin politiska identitet och känslan för sin egen enorma rörelse framåt”.

Den verkliga förklaringen är snarare psykologisk och realpolitisk. Det fanns aldrig utrymme för olika åsikter i Stalins ’fraktion’. Den var Stalins egendom från första början. Samma sak gällde till slut för hela Sovjet. Motiven var likadan för Stalin 1929 som de var för Lenin 1917.[xiii]

Även inom den internationella kommunismen ökade Stalin sin ställning. De kommunistiska partierna var redan halvkyrkliga ordnar med

”ceremonier knutna till en esoterisk kult… (med) knäfall, offerhyllningar och rökelsebränningar”

där Stalin framstod som gud. Det gav en känsla av gemenskap, men hade sina begränsningar i rekryteringen. Partiagitatorerna upprepade mekaniskt färdiga slagord, men var helt oförmögna att försvara dem i en öppen debatt, eller bemöta kritik:

”Hans tacksägelsemässor till arbetarnas fosterland och hans lovsånger till Stalin gjorde honom ofta löjlig i de vettigas ögon. Det var denna ineffektivitet… som var en av huvudorsakerna till varför agitationen… inte kom någon vart i striden mot den socialdemokratiska reformismen”.[xiv]

Trotskister talar med avsky om stalinisternas dyrkan av ledarens överlägsenhet, hans ”måttlösa storhetsvansinne” och övermänniskans ”groteska förgudning”, osv. De hävdar att

”Hemligheten med denna groteska förgudning låg emellertid mindre hos Stalin än hos det samhälle han styrde”.

Samtidigt medger de att det inte är någon skillnad i att ingen får kritisera den ofelbare ledaren, mot att ingen får kritisera det ofelbara partiet. Och de medger att enmansdiktaturen är det logiska steget efter fraktionsdiktaturen, som är det logiska steget efter partidiktaturen.[xv]

Med tanke på den dyrkan av Trotskij som återfinns i trotskistiska publikationer, finns inga tvivel om att de uppfattar sin ledargestalt på samma eller ett liknande sätt som stalinisterna ser på sin. Orsaken till den ’groteska förgudningen’ ligger inte i samhällets svårigheter eller i yttre hot. Den ligger i kommunismens natur.

I början av 1932 fråntog Stalin Trotskij hans ryska medborgarskap och förbjöd Trotskij att någonsin återvända till Ryssland. Han var nu en statslös flykting och alla ryssar i fortsatt förbindelse med honom var inte längre i kontakt med

”en förvisad ledare av den inhemska oppositionen, utan en utländsk konspiratör”.

I ett brev till partiets ledning klagar Trotskij över det olagliga i beslutet. Runt 1920 hade Trotskij stött Lenins beslut att ge alla politiska motståndare ’rådet’ att lämna landet för att undgå förföljelse, men det hade inte varit ett krav.

Sådan inställning hade dock Trotskij mot dessa politiska motståndare att han 1931 accepterade Stalins rättegång mot dem och ”till fullo accepterat det åklagarsidan lagt dem till last”. Detta trots att

”Anklagelserna hade grundats på förfalskade bevis och ’bekännelser’”.

Trotskij accepterar lögner, falska bevis och deportationer riktade mot andra.[xvi]

Trotskisterna talar om Stalins illvilja, hämndbegär och sadistiska nöje när han genomför beslutet att göra Trotskij statslös. De säger att ren skräck fick Stalin att agera som han gjorde, ty

”Stalins popularitet stod som lägst. Spänt betraktade han de vågor av missnöje som växte och bröts mot Kremls murar”.

Rimligare är att Stalin kände sig säkrare på tronen för varje dag. Så säker att en ny policy i synen på trotskismen introducerades.

Trotskij var inte längre en avvikare från leninismen, utan

”en evigt rabiat kontrarevolutionär… förrädare t.o.m. i rollerna som ledare för Petrograd-sovjeten och som krigskommissarie, få folk att glömma att banditen någonsin haft så höga befattningar… och tveklöst fastställa den apostoliska successionsordningen Marx-Engels-Lenin-Stalin”.[xvii]

Stalin skrev att det var rutten liberalism som fått vissa att tro

”att trotskismen är ett tankesystem inom kommunismen… en sådan syn är grundfalsk och farlig. Trotskismen är i verkligheten den kontra-revolutionära bourgeoisens spjutspets riktad mot kommunismen… Trotskismen är den kontrarevolutionära borgerlighetens avantgard. Det är därför varje liberal behandling av den… gränsar till kriminalitet och förräderi mot arbetarklassen”.[xviii]

I början av trettiotalet fanns fortfarande ett milt motstånd i ledningen mot Stalin. Ingenting han inte kunde hantera, men kritik existerade. Han makt var 90-95%, ännu inte 100. Det sista utslaget av självständighet bland den övriga ledningen var Rutins plattform. Ett högdjur vid namn Martemjan Rutin skrev ett brev där han tog upp missförhållanden i kollektiviseringen. Stalin låtsades bli imponerad och argumenten återkom i Stalins egna artiklar. Men när väl kollektiviseringen sköt fart igen, var Rutin överspelad och fick tillfälle att ångra att han vågat stå upp mot Stalin (under tio år i fångläger). Trotskij

”reagerade… med skadeglädje när den så kallade ’Rjutin-gruppen’ krossades”.[xix]

Han hade inget till övers för kritik av Stalin som han själv inte sanktionerat. Och han kände ingen medkänsla eller sympati, bara skadeglädje.

I sina försök att väcka motvilja mot Stalin, påminde Trotskij sina gamla bekanta om deras tidigare ord:

”ni känner Stalin lika väl som jag. Många av er har mer än en gång, i samtal med mig eller mig närstående sagt vad ni tycker om Stalin”.

Men det som försvårade intern kritik mot Stalin var möjligheten att Trotskij kunde komma tillbaka. I sina direktiv till anhängarna skrev Trotskij att de inte fick använda paroller om hämnd, utan istället uttala sig mjukt och försonligt.

Ingen i den sovjetiska partiledningen lät sig luras. En av dem (Alexandra Kollontaj) skrev i ett privat brev att

”jag har en mängd skäl till att ansluta mig till Stalin och inte till Trotskij och hans anhängare. Får de övertaget blir repressionen mot de oliktänkande ännu värre”.

Alla visste att Trotskij skulle skjuta alla som motsatt sig honom. De kände honom från inbördeskrigets dagar och visste vad han var kapabel till[xx]. Då hade han beslutat att

”familjemedlemmar skulle tas som gisslan” (och avrättat) ”kommunisterna i armén och beordrat arkebusering av modiga och oskyldiga kommissarier”.

Stalin gav alltid intryck av moderation och lugn, där han satt och blossade på sin pipa.[xxi] Kanske lite väl maktfullkomlig i mångas ögon, men bättre än alternativet. Det är en av anledningarna till att Trotskij förlorade makten.

 13. Arbetarstatens heliga intressen

 

 

[i] DFP 54, 55, 71f. DVP 380

[ii] DVP 380

[iii] DFP 73, 70, 72, 72, 78, 78.

[iv] DAP 81, DFP 72

[v] DFP 79, 80. Hos Deutscher framställs hela tiden vackra målande poetiska bilder av Trotskij och hans vänners avsikter: DPV 77, 257 (askes), 283, 337, 364, 373.

[vi] Pipes Den ryska revolutionen, s. 464. Figes a.a. 684, berättar att den tillhört familjen Yusupov. En medlem av denna familj låg bakom mordet på Rasputin. Tåg: 593.

[vii] DFP 74, 74, 74, 83. Referat: 74. 74. DVP 370 (sporrlöner, taylorism).

[viii] I vänsterpartiet kommer de ekonomiskt utbildade fram till samma slutsats. Johan Lönnrot är en av dem och ses med motvilja av många bland partikollegorna.

[ix] I mitten av nittiotalet uppstod en debatt i Sverige om hedersmord på unga invandrarflickor. Morden tillskrevs främmande kulturtraditioner. Genast såg en samstämmig vänster faran för en hierarkisk uppdelning i ”bättre” och ”sämre” kulturer. Och likt flygande demoner eller nazgûler kastade de sig ’med orkan under vingarna’ in i samhällsdebatten och förklarade att det inte fanns något sådant som kulturer, och inga goda eller dåliga kulturtraditioner. Tanken i sig sågs som vita, västerländska mäns försöka att sätta sig över invandrarna. De kvinnor som under feminismens täckmantel inte höll med utpekades som rasismens medlöpare. Se Debatten om hedersmord – feminism eller rasism. En av de utpekade var författarinnan Johanna Hildebrandt.

[x] Medvedev, s. 109. Den sortens kommentarer finns inte i Trotskij-biografin.

[xi] DFP 52, 60, 55, 55, 60, 56

[xii] DFP 130, 64

[xiii] DAP 186, DFP 88, 88, 150, 87, 88, 88.

[xiv] DFP 34, 34

[xv] DFP 88, 88.

[xvi] DFP 124, 122. Se även Medvedevs Stalin och stalinismen, s. 105

[xvii] DFP 125, 127

[xviii] DFP 127

[xix] Skott, Staffan Sovjetunionen och det nya Ryssland 1900-2000, s 114. Medvedevs Stalin och stalinismen, s 105. Tio år: Montefiore, s 105. Skadeglädje: se även DAP 187.

[xx] Bekräftas även i Medvedevs Stalin och stalinismen, s 109 och Johnsons Moderna tider, s 328.

[xxi]DFP 124, 129, 129, 310, DAP 252, DAP 77. DVP 316. Kollontajreferat: Vaksberg, s. 215. Stalins lugn: Montefiore, s. 61

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism