2.3.4.11 Kap 11: Att inse värdet av demokratiska institutioner

Stalin lät minnet av Trotskij blekna bort. Det klokaste hade förstås varit att deportera Trotskij ännu längre bort, men istället beslöt sig Stalin för att utvisa honom ur Sovjetunionen. Det var ett beslut han kom att ångra många gånger. I alla händelser genomför han kuppen med sin sedvanliga skicklighet. Han startade rykten om förvisning, dementerade, startade nya rykten, dementerade igen. Till slut visste ingen vad som var sant eller falskt.

”Det var inte för inte som Bucharin en gång talade om Stalins geniala graderings- och synkroniseringsförmåga. Stalins enastående duglighet, när det gällde att gradvis och steg för steg nå sina syften, visade sig även i situationer som denna”.

Den 16 december fick Trotskij ett ultimatum att uppge sin verksamhet. Han svarade partiet, som alltid, genom att vägra. Då fick han det definitiva beslutet att han skulle utvisas. Hans svar var att kalla beslutet

”kriminellt till innehållet och illegalt till formen” (regeringen hade inte) ”rätt att utvisa honom ur landet utan hans samtycke”.

Själv ansåg han sig haft rätt att tvinga folk att lämna landet när han var vid makten.

Trotskij fördes med tåg till Odessa och i den mörka, stormiga vinternatten, den 10 februari 1929, fördes han ombord på en båt till Konstantinopel. Innan skeppet var i hamn lämnade Trotskij ett meddelande till partiet där han sade att de en dag

”skulle ställas till svars för ’denna förrädiska och skamliga gärning’”.

Partiet tog hotelsen med jämnmod. Stalin

”visste inte om utvecklingen en dag skulle tvinga honom att återkalla sin motståndare”,

säger trotskisterna, men det är fel.[i] Stalin visste att han hade all makt i sin hand och att Trotskij aldrig skulle sätta sin fot i Sovjet igen, död eller levande.

Trots allt hade Trotskij en optimism som

”får den sanne kämpen att även i en utsiktslös strid och inför ett hotande nederlag se fram mot den verkliga segern”.

Trotskij inte bara trodde att han skulle få återvända; han trodde även att hans sak skulle segra. Den förvisade Trotskij var inte nöjd med sin exil på den turkiska ön Prinkipo. Han sökte visum i andra länder. Den tyska pressen noterade att:

”den revolutionära diktaturens talesman tvingades begära asyl i ett demokratiskt land… Denna erfarenhet, påpekade tidningarna, borde få honom ’att inse värdet med demokratiska institutioner’”.

Trotskij fnyser och svarar att många har sagt att hans största fel är att han inte trott på demokratin,

”Men när jag ber om ett enkelt och konkret exempel på, vad demokrati är, finns ingen som vill ge mig det”.

Trotskij får rådet att ”vara mer diplomatisk i sina visumanklagelser”, men struntar i det. I trotskisternas mytbildning målas en förklaring upp till att ingen vill ta emot honom:

”Sanningen att säga var även den landsförvisade Trotskij en skräckinjagande person”.

För Europas regeringar var han en fasansfull gestalt som fick dem att darra i knävecken vid tanken på att han kunde komma till deras land.[ii] Detta är bara mytbildning. Den ensamme, övergivne, isolerade landsflyktingen, utan pengar, anhängare eller stöd, kunde sannerligen inte skrämma någon längre.

På sin ö var Trotskij långt bort från det politiska livet. En chans till uppmärksamhet fick han hösten 1932, då han inbjöds till Köpenhamn för att tala inför danska socialdemokratiska studenter. Väl i Danmark gjorde han allt för att slippa resa tillbaka. Han försökte bl.a. bli inskriven på sjukhus för behandling. Han ansökte om visum till Sverige. Allt förgäves.

En intressant kuriositet är att hans visumansökan till Sverige stoppades av Sovjets ambassadör, Alexandra Kollontaj, tidigare ledaren för arbetaroppositionen. Hon kanske mindes de tillfällen hon lagt fram en mening inför centralkommittén som avvek från Trotskijs. Och helt säkert de hämndaktioner som alltid följde från Trotskij. I likhet med de andra bolsjevikerna hade hon svårt för Trotskijs högdragenhet, och han å sin sida hade svårt för könsjämlikheten:

”Kollontaj hade aldrig tyckt om Trotskij… Han tålde inte det ”specifikt kvinnliga” som utmärkte henne… Han kunde acceptera kvinnan i revolutionen på villkor att hon gjort sig av med all kvinnlighet och förvandlats till en karl i kjol… (Kollontaj) väckte Trotskijs öppna förakt… Det var en sannskyldig pina för henne att arbeta med honom”.

Kollontaj hade tidigare varit ambassadör i Mexiko. På beskickningens kontor hängde ett jätteporträtt av Trotskij. Hennes första åtgärd var att befalla att det skulle tas ner. Det var i slutet av 1926, och hon kände vart vinden blåste. Genom sina kontakter med de svenska socialdemokraterna lyckades hon förhindra att Trotskij kom in i Sverige. Hon skrev en ”triumferande rapport” till Stalin. Belöningen lät inte vänta på sig. Hon tilldelades Leninorden för ett väl utfört arbete.[iii]

Alexandra Kollontaj står högt i kurs hos nutida vänster för sin liberala syn på sexualitet. Idag är det en självklarhet inom vänstern att man kämpar för sexuellt avvikande. Historiskt och globalt sett är det lika självklart att vänstern alltid kämpat mot sexuellt avvikare och för sexuell puritanism.

Stödet finns hos Lenin. Sexuella teorier, sade han, är oftast hypoteser och

”bottnar i ett rent personligt behov att försvara det egna abnorma eller hypertrofiska sexuallivet inför den borgerliga moralen… (lika motbjudande är för mig) rotandet i det sexuella som, hur ohämmat och vilt det än må förefalla, ändå när allt kommer omkring är rent borgerligt” (Lindgren Lenin, s 83f).

Dagens vänster, oavsett ”-ism”, brukar legitimera sin positiva syn på sex med att hänvisa till Kollontaj. Vad de aldrig någonsin talar om är Kollontajs stroppighet. Det finns få inom den moderna vänstern som vet vad som hände när Kollontaj kom till Mexiko som Sovjets ambassadör (Vaksberg, a.a.. s 205):

Väl i Mexiko blev hon urförbannad när hon, en diplomat, inte fick en förstaklassbiljett. Sådan jämlikhet och askes kallade hon för ”förvridna demokratiska idéer”. De mexikanska kommunisterna väntade vid stationen och hurrade och viftade med sina fina, hemgjorda plakat där de skrivit ”Leve kamrat Kollontaj!”. Kollontaj hälsade inte tillbaka med ”kamrat”. Hon hälsade faktiskt inte alls. Hon rynkade på näsan åt plebejerna och väntade till en tjänsteman från ambassaden infann sig som titulerade henne ”excellensa”. Så skulle det vara.

Till slut återvände Trotskij sjövägen till Turkiet. I Belgien steg gränsvakter ombord på båten för att ställa frågor. Trotskij snäste av dem med att han inte tänkte stiga iland, därför var utfrågningen olaglig och han tänkte inte svara på något. Tio år tidigare hade en belgisk socialist angripit den bolsjevikiska diktaturen i ett öppet brev till Trotskij. Den senare hade struntat i brevet, men tog nu tillfället i akt att skriva ett svar.

Trotskijs brev innehåller inget försvar för att ha infört diktatur, bara ett konstaterande att de som skapat diktaturer ibland blir offer för sin egen revolutions logik. Visst finns politisk förföljelse i Ryssland, medger Trotskij, men dess regering skröt inte med sina demokratiska förtjänster. Dess måttstock var hur väl den säkrade införandet av socialism,

”revolutionens bevarande är dess högsta lag”.[iv]

Under hemresan genom Frankrike fick Trotskij beskedet att han skulle segla direkt från Marseille. Händelseförloppet påminner om när han deporterades till Sibirien:

”Han gick ombord under protest, men… (trodde) han höll på att lockas i en fälla och steg åter iland. Det var midnatt. Poliserna försökte tvinga upp honom på båten igen. Det gick inte. Under gräl med poliserna slog sig sällskapet ner i hamnen och stannade där hela den blåsiga vinternatten”[v].

Trotskij beter sig inte som en sympatisk resenär. Varför väntade han sig en fälla? Vad hoppades han vinna genom att gräla med poliserna? Hursomhelst kan det inte ha varit mycket krut i dessa poliser som inte helt enkelt kastade upp honom på båten, eller ner i vattnet och sade åt honom att simma hem.

Fortsättningen på historien är att Trotskij fick transitvisum genom fascist-Italien. Riktigt varför gav de honom inresetillstånd vet väl ingen. Men märkligast av allt är att Mussolini inte tog chansen och grep Trotskij när han hade honom inom räckhåll. Det skulle vara intressant att veta hur Mussolini tänkte i den frågan.

Enligt trotskismens senare historieskrivning fanns i början av trettiotalet en stark olust och tvivel inför fallet Trotskij hos de europeiska kommunistpartiernas gräsrotsnivå. Medlemmarna ansåg sig vara tvungna att lojalt rösta som ledningen befallt, men begrep inte hur Lenins närmaste man kunde vara så hatad. De tyckte

”att det var pinsamt, när högre partifunktionärer angrep Trotskij som ’förrädare och kontrarevolutionär’”.

Från sin förvisning samlar Trotskij sina följeslagare. Att han inte hade någon makt skulle bara göra att ”karriärister och byråkrater” höll sig borta, han skulle få stöd av ”de eftertänksamma och de oegennyttiga”. Men oppositionsgrupperna kännetecknades av nedstämdhet och viljelöshet. De vänstergrupper som inte var leninister ville inte lyssna. Inte heller de andra delarna av oppositionen.

”Knappt hade Trotskij misslyckats med (dessa grupper) förrän han var tvungen att ta itu med misshälligheter mellan trotskisterna själva”.

Den franska trotskismen, som var den enda med ens någon tillströmning, var uppdelad i flera

”rivaliserande grupper och kotterier”.

Sammanlagt var de högst 100 medlemmar allt som allt. Trotskij försökte hänvisa till vilja, hängivelse och uppoffring. Splittrarna svarade med att vägra följa hans direktiv. De följde inte den person Trotskij utsett för att leda kampen. De vägrade ge ut en tidning, med motiveringen att en tidning

”måste ha en konkret och moralisk grund och kunna ’leva med sina läsare’”,

och liknande kommentarer. Överallt rådde

”handlingsförlamning, sekteristiska gräl och personliga kontroverser”

bland trotskismen i Europa.[vi] Nyrekryteringen gick kräftgång. De fåtaliga nya trotskisterna hamnade i en svår situation,

”partiet uteslöt dem, förföljde dem med allt upptänkligt förtal och jagade bort dem som pestsmittade. Mot sig hade de Moskvas auktoritet… ett uppbåd av massiva valkommittéer och horder av propagandister och agitatorer, som ibland inte var bättre än gangsters men som oftast drevs av en lidelsefull men blind partihängivenhet att bli sina forna kamraters moraliska mördare”.

De nya konvertiterna samlades i isolerade smågrupper, där varje fraktion gjorde sin egen kalkyl om vad som är den bästa strategin, vilka satsningar som ger bäst utdelning och vilka människor som är bäst lämpade att leda. Ganska snart har man en trotskistgrupp som vill göra större massaktioner, en som vill göra små propagandaaktioner, en grupp vill ha en försiktig ledning, en annan vill ha en äventyrlig, osv.[vii]

Inte ens när Trotskij levde kunde han få sina anhängare att samarbeta. När väl den samlande gestalten Trotskij var borta fortsatte splittringarna.

Tills idag, då obetydliga rester av ett oändligt antal bokstavssekter slåss om arvet efter sin store läromästare.

Förklaringen till trotskisternas inre konflikter och isoleringen mot omvärlden ligger inte i yttre isolering. Den ligger i själva grunden till läran, och framgår i beskrivningen av den internationella trotskiströrelsen:

”Inom fraktionerna fortsatte en ändlös diskussion”.

Verksamheten hos den förvisade ryska trotskiströrelsen beskrivs med nästan likadana ord: De ”förde oändliga diskussioner”.[viii] Och just häri ligger förklaringen: Det finns ingen meningsfull sysselsättning där diskussioner pågår i oändlighet.

Om en verksamhet är konstruktiv kommer man förr eller senare fram till ett resultat som sedan genomförs. Det finns ingen fabriksstyrelse i världen som för ’oändliga diskussioner’ om en ny bilmodell. Antingen går företaget i konkurs, eller också sparkas styrelsen och ersätts med en som bestämmer sig för en ny modell och sedan bygger den.

Socialismens oändliga diskussioner och analyser är en avspegling av att läran är en konstruktivism. Dvs. dess bekännare tror att sanningen är en social eller kulturell konstruktion (därav namnet). Sanningen är enligt dem inte påverkad av omgivningen eller de förhållanden den skapas i. Den är bestämd av omgivningen. Två plus två är alltså inte fyra i största allmänhet. Om bara förhållandena vore annorlunda skulle det bli något annat.

En del vill ju faktiskt ha olika multiplikationstabeller för gossar och flickor i småskolan. Som den svenske jämställdhetsministern (ungefär) uttryckte saken i boken Tokfeminismen

’Om könsroller är medfödda kan vi politiker inte göra något åt dem. Alltså är de inte medfödda’.

Tänk på det sättet, så kan du också bli minister med en månadslön på sisådär 100 000 kr.

Socialister anklagar gärna ’det borgerliga samhället’ för att där bara finns åsikter. Själva har de den fullkomliga sanningen, säger de. I sådana fall är det ju konstigt att deras analyser hela tiden ger olika resultat om vilken väg de skall välja.

Om en person förespråkar en långsam men säker väg och en annan föredrar en snabb men osäker, vilken väg är bäst? Hur avgör man det ’objektivt’? Om det står ett halvt glas vatten på bordet och Jens säger att det är halvfullt, medan Jöns säger det är halvtomt. Vem har rätt?

Socialister hävdar att man faktiskt kan avgöra sådana frågor på samma sätt som man öppnar en bakugn och säger ”Ok, brödet är klart. Tag ut det!”.

En annan effekt av diskussionerna är att de döljer socialismens brist på svar. När en socialist säger ’Det finns inga enkla lösningar’, säger han/hon egentligen ’Vi har inga lösningar alls’. Inte heller dagens socialister kan ge några svar.

1998 gav de två trotskistiska grupperna Arbetarmakt och Marxistisk vänster ut ett gemensamt valmanifest. Där står att alla måste få jobb. Alla nedskärningar måste stoppas. Miljön måste bli bättre. Varje ”vacklan eller svek måste skoningslöst kritiseras och fördömas”. Några svar på hur det skall gå till ger manifestet inte. Det utmärker sig mest för att det upprepar ordet ”måste” alldeles för många gånger (närmare bestämt sju gånger per sida i genomsnitt). Precis som med gårdagens socialister försöker de ”inte ens säga hur dagens regering skulle kunna tillfredsställa deras krav”.

Några bland socialisterna har givit upp. Den kände vänster-debattören Göran Greider säger i kommunismens försvarsbok Utan heder att han inte har några svar på någonting. Vad finns kvar att göra? Greider svarar att ”vänsterns uppgift är systemkritik”. Alltså att leta fel i det nuvarande samhället. Han tycker också att tanken på ett annat samhälle måste hållas levande, även om han inte kan berätta hur det skall se ut, eller motivera varför.

Det är honom väl unnat. Inget fel med det så länge det inte skadar någon. I samma bok instämmer vänsterpartisten Kalle Larsson i att det är nödvändigt med

”försök till opposition mot det etablerade samhällssystemet”.[ix]

Det är ingen produktiv sysselsättning, även om den säkert ger en mening åt dem som håller på med den. Det kanske är svaret på frågan varför de stannar i ett samhälle de ogillar.[x]

Så det man gör i socialistiska grupper är att i all oändlighet bolla kommentarer fram och tillbaka om hur ruttet det omgivande samhället är. En bra orsak till att bekämpa detta är att förhindra naiva och okunniga ungdomar från att slösa bort sina liv på någonting som inte ger vare sig värdefull eller varaktig kunskap.

En annan faktor som bidrar till splittring kan mycket väl vara personligheten hos de människor som utgör dessa grupper. Om man dras till dessa grupper överhuvudtaget kanske man i någon grad är ovillig att samarbeta, följa gemensamma beslut eller anpassa sig till helheten.

Hur i herrans namn bolsjevikerna någonsin lyckades komma överens tillräckligt mycket för att besluta sig för en statskupp, och sedan dessutom genomföra den, är det största mysteriet av alla.

 12. Stalins Sovjet

 

 

[i] Fr.o.m. detta kap. används i huvudsak biografins tredje del: Den förvisade profeten, s. 124. DFP 15. DAP 332. DFP 15

[ii] DFP Referat: 22. 24, 24

[iii] Vaksberg Alexandra Kollontaj. Hämnd: för en affär 120, för avvikande åsikt 164, för att överklaga beslut 206. Referat: 105f. Stoppa Trotskij: 242f. Mexiko: 206.

[iv] DVP 69. Men han accepterar inte sin egen deportation som ett säkrande av socialismen. Varför?

[v] DFP 141. Han betedde sig lika barnsligt och löjligt vid andra situationer, DVP 184, DAP 87, 103, 121. Lägg märke till hur beskrivningen är tillrättalagd för att väcka sympati: De var inte ute ”hela natten”, utan ” hela den blåsiga vinternatten”.

[vi] DFP 20, 30, 41, 42.

[vii] DFP 47, 49. I hemlighet kände Trotskij förakt inför ”bristerna hos det mänskliga material” (50) som var hans anhängare. Han tyckte de var ynkliga. Skulle de ha följt honom om de visste vad han kände? Skulle han tycka annorlunda om dagens trotskister?

[viii] DFP 52; DAP 308. DVP 56

[ix] Konstruktivism: se t.ex. Johnsons Moderna tider, s 34. Valmanifest 1998. DVP 376. Greider och Larsson ur Utan heder. Paranoia/tillskriva avsikter/systemkritik kallas hos Johnson för ”Vem mot vem?”, s 119, dvs. att socialisters paranoia och konflikt-tänkande, att alltid se sig som lidande under utsugning och förtryck, att alltid fråga ”Vem utövade förtryck över vem?”, gör dem oförmögna att ”föreställa sig ett politiskt arrangemang som något annat än despotism”. Det stämmer, socialism är diktatur. Härifrån kommer också de oändliga interna konflikterna bland socialister.

Vänsterdebattörer kallar sitt eget oändliga harvande om ’samhället’ för en ”analys av sociala relationer” (DVP 123). Det kanske den är, men blir inte meningsfullare för det.

[x] Varför göra revolution och förändra livet för alla som inte vill ha det förändrat? Det har jag alltid undrat. Varför inte ta en båt, sticka iväg och bygga sitt eget samhälle? Det gjorde alla självutnämnda världsförbättrare på 1800-talet: Kommunister, nazister, anarkister. Då behövs ingen revolution. Fast då behövs ingen systemkritik heller.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism